torsdag 23 februari 2017

The Tarantula Waltz

För ganska exakt ett år sedan sedan såg jag The Tallest Man On Earth på Malmö Live. Jag fick med mig mestadels positiva känslor från detta tillfälle men en sak grämde mig. Det var att jag missade uppvärmaren The Tarantula Waltz med undantag för ett par låter i slutet av hans spelning. Det jag hörde då gjorde ändå intryck. Det bekräftas också av det jag hör på hans nya platta Blue As In Bliss. Han är något mer än bara en i mängden.

onsdag 22 februari 2017

2017 - So Far, So Good, So What!?

Denna blogg har nu funnits i ganska exakt fem år men det är knappt så att jag själv är säker på om att den fortfarande existerar. Känslan är att varje nytt inlägg jag gör kan vara det sista. Eller åtminstone borde vara det sista. Jag har försökt göra avslut. Sätta punkt. Men det går inte.

Jag har ett ytterst ambivalent förhållande till denna blogg. Det finns någon slags självdestruktiv hatkärlek till den. Pratar jag om den med någon så känner jag skam. Jag är inte särskilt nöjd med majoriteten av de texter jag lägger upp. Mitt språk, min kunskap och tiden jag har att lägga på att skriva något av värde är alla begränsat på ett sätt som gör existensen och relevansen av den svår att motivera. En del som läser den anser säkerligen att mitt urval av musik och mitt omdöme för god musik har sina brister. Det ligger säkert något i det men det bryr jag mig inte så mycket om.

Det som ändå driver mig att skriva nya inlägg är att det med jämna mellanrum uppstår tillfällen då ny och gammal musik träffar helt rätt. Då har jag svårt att vara tyst. Jag vill dela med mig. Sprida vidare. Göra en insats för den goda musiken hur marginell den insatsen än må vara. Jag hoppas den känslan återkommer så länge jag lever och därför tror jag att denna blogg ska få existera ett litet tag till. Ända tills dess att jag hittar något nytt och mer effektivt sätt att sprida musik.


2017 har ur ett musikaliskt perspektiv börjat bra. Annika Norlin har gjort en utmärkt skiva under sitt artistnamn Säkert. Tift Merritt lever upp till mina förväntningar på sin uppföljare till 2012-års mästerverk Traveling Alone. Markus Svensson har under namnet The Tarantula Waltz växt fram som en av de mest talangfulla svenska artisterna som förvaltar singer/songwriter-genren och gör den intressant för nutiden. Det visar han på nya skivan Blue As In Bliss. Gabriel Kelly har gjort en oväntad fin version av Broder Daniels Shoreline. Dessutom är Alison Krauss aktuell med nytt album och senare i vår kommer en ny platta med Mastodon. Allt det här sammantaget får mig att med hjälp av musiken känna hopp för samtiden. Det behövs.

Här är min lista med låtarna som kommer och går under 2017 - So Far, So Good, So What!?


fredag 27 januari 2017

Father John Misty - Pure Comedy

Nu bidrar även Father John Misty med sitt perspektiv på det politiska läget i USA och mänskligheten i stort. Det låter vackert hur illa det än må vara ställt med landet.


Tift Merritt kommer med nygammalt

Tift Merritt släpper idag en ny skiva. Hon har för mig blivit en av de mest älskvärda samtida singer/songwriters i country/americana-fåran. Av det jag hitintills hört är jag övertygad om att jag kommer att gilla det här också. Plattan Stitch of the World är ett samarbete med Sam Beam från Iron & Wine som producerar, ackompanjerar och bidrar med lite sång men det spelar nog mindre roll i sammanhanget. Det är Merritts röst och känslosamma uttryck som får stå i centrum och då blir det aldrig fel. Hur upptrampade hennes musikaliska vägval än må vara.


onsdag 4 januari 2017

Låtarna från 2016 - En spotifylista

Jag har rensat lite i min spellista över ny musik som kom under 2016. Jag hade inte som avsikt att göra en ny lista av detta slag även under detta år. Tänkte jag skulle förkovra mig istället för att ständigt söka nytt. Men jag kan inte låta bli. Det är för roligt. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte upptäckt guldkorn med grupper och artister som Pinegrove, Margo Price, Jamestone Revival, Brent Cobb och Julie Rhodes. Därför är det nog mödan värt. Egentligen är det nog oundvikligt. Musik är min drog och jag är beroende och ser inget skäl till avvänjning. Annars är listan fylld av gamla favoriter med nya låtar varav alldeles för många har gått bort.

lördag 31 december 2016

Årets bästa album 2016 - Nån oordning får det väl vara...

2016 kommer på något sätt gå till historien. Ett på många sätt dystert år utifrån ett världsligt perspektiv men det tänkte jag nog om de två föregående åren också. Det har kanske mer att göra med hur jag påverkas av omvärldens val av rapportering. Vad gäller alla musikaliska hjältar som har fallit ifrån och på vilket sätt detta har präglat musiken gör detta år ändå unikt i sitt slag. Ur detta mörker föds vacker musik.

Årets bästa album. Här är min lista. Detta år helt utan någon inbördes ordning. Det blir bäst så. Det finns fler. Album som jag inte har hunnit lyssna på eller sådana som jag för stunden har glömt bort. Men här är iallafall 20 plattor från året som gått som på något sätt har gjort intryck:

Leonard Cohen You Want It Darker
Ett vackert avsked från en av de största. Borde ha fått ett Nobelpris innan dog. I vad vet jag inte men det verkar inte spela så stor roll längre. Vila i frid.

Andrew Bird Are You Serious
En skiva som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Birds bästa på nästan ett decennium.

Sturgill Simpson A Sailors Guide To Earth
En artist som bara växer sig starkare för varje platta som går. Det unika i hans sound blir allt mer påtagligt och därför känns hans musik mer relevant.

Robert Ellis Robert Ellis
Paul Simons 70-tal återupplivas i Ellis tappning. Det är jag glad för. En av nutidens främsta låtskrivare.

David Bowie Blackstar
Allt är redan sagt, allt är redan gjort. Nu är det över. För då, som nu, för alltid. (det var ju på en annan platta jag skulle skriva detta...) Vila i frid.

Nick Cave & The Bad Seeds Skeleton Tree
I allt mörker tonar ett ännu mörkare moln fram på himmelen. Men efter regn kommer det ibland mera regn. Ibland låter det vackert hur sorgligt det än må vara.

Parker Millsap The Very Last Day
En artist som aldrig kommer nå de största scenerna men förtjänar stor respekt för sin talang och förmåga att skapa energi och egensinnighet på redan uppkörda vägar.


Agnes Obel Citizen of Glass
Obels musik växer sig starkare för varje platta som går. Hennes bästa hitintills.

Michael Kiwanuka Love & Hate
Jag gillade debuten men här är influenserna fler, arrangemangen större och summan av delarna blir mer spännande att lyssna på i längden.

Christian Kjellvander A Village: Natural Light
Kjellvander har skapat sin egna katedral i de sörmländska skogarna. Den blir allt vackrare. Ett album i ordets rätta bemärkelse.

Wovenhand Star Treatment
Med en alldeles egen karta och kompass tar sig David Eugene Edwards fram i ett apokalyptiskt landskap där punkare, hårdrockare, gothrockare, predikanter och honky tonks kan förenas.

PJ Harvey The Hope Six Demolotion Project
Harvey har efter ständigt sökande skapar sin alldeles egna musikaliska sfär som gör henne unik i rockmusikhistorien.

Kent För då, som nu, för alltid
Sveriges bästa rockband genom alla tider anammade årets melodi och gjorde ett storslaget och vackert uttåg med flaggan i topp. Vila i frid, Kent.

Gojira Magma
Året bästa hårdrocksplatta i min lilla värld kom från Frankrike.

Katatonia The Fall of Hearts
Årets näst bästa hårdrocksplatta kom från Sverige. Ödesdiger domedagsmetal med både hjärta och smärta. Inte bara mörker.

Opeth Sorceress
Årets tredje bästa hårdrocksplatta kom också från Sverige. Inte lika sammansvetsad som föregångaren men topparna är mer effektfulla. Varför growla när man kan sjunga.

Miranda Lambert The Weight of the Wings
En artist som, likt Dolly Parton, pendlar mellan det genuina jag älskar med countrymusiken och det tillgjorda som får mig att dra mig undan. På denna dubbelplatta är det slagsida åt det förstnämnda. Det gillar jag.

Margo Price Midwest Farmer's Daughter
En ny bekantskap som förvaltar countrytraditionen med respekt och integritet. Om Lambert är en ny Parton så är Margo Price en modern Loretta Lynn.

Brent Cobb Shine On A Rainy Day
Intet nytt under solen men här gömmer sig en låtskrivare av rang. Ytterligare en countrydoftande singer/songwriter som jag kommer att följa i fortsättningen.

Pinegrove Cardinals
Återupplivar mitt sena 90-tal på ett positivt sätt. Built to Spill- och Sebadoh-referenserna finns där och det räcker långt. Hade Pavement låtit som Pinegrove hade jag älskat dem också.

Det går att nämna fler; Peter LeMarc, Dawes, Band of Horses, case/lang/veirs och E.S.T Symphony för att nämna några. Men just idag kändes de här 20 valen helt rätt.


söndag 25 december 2016

Broken Records julkalender will soon be over

Nu är julen här och denna bloggs julkalender avslutad. Årets kanske viktigaste händelse. För att summera listan delar jag den här i nästintill komplett Spotify-format. Med enda undantaget att Christmas Eve Can Kill You här finns i originalversion med The Everly Brothers istället för Bonnie 'Prince' Billys & Dawn McCarthys cover. Får jag välja en jullåt ur rockhistorien kommer den att väljas som tidernas främsta i min bok. Dessutom medverkar Tom Waits på albumversionen av Go Tell It On The Mountain. Så den här listan är inte dum alls. Lyssna!



Jag vill avsluta detta lilla julprojekt med en klassiker som jag egentligen inte har så mycket till övers för som enskild låt. Men David Bowie la an tonen för hur musikåret 2016 skulle bli med sin värdigt iscensatta men tillika tragiska sorti från detta jordeliv i januari. Det skulle visa sig bara vara början på ett år som gått i avskedets tecken.

Därför vill jag dela detta klipp där han och Bing Crosby förenades kring flygeln för ganska exakt 39 år sedan. Faktum är att denna låt har blivit en av Bowies bäst säljande singlar under hela sin hyllade karriär. Det kan man ju ha vissa synpunkter på men ett år som detta spelar det mindre roll. Denna inspelning fyller på något sätt en funktion och påminner mig om vilka outgrundliga vägar rockhistorien kan ta en med på. Både utifrån lyssnarens och artisternas perspektiv.

Ha nu en fortsatt god jul!

lördag 24 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 24

Lucka 24:
Simon & Garfunkel - 7 O'clocks News/Silent Night

Visst, ska jag välja det bästa ur Paul Simons gedigna katalog är kanske inte denna parentes den mest representativa. Men nu är det ju ändå jul och deras tolkning av Silent Night med nyhetsuppläsare i bakgrunden känns ju på något sätt lika träffande 2016 som 1966. Stämningsfullt och vackert men där mörkret och tragedin smyger sig på som ett ständigt hot, i detta fall i form av en nyhetsuppläsare, i bakgrunden. På något sätt skänker det ändå tröst i att vi har befunnit oss där förut. Det behövs i en tid som denna.


Låten avslutade den i mitt tycke bästa plattan med Art & Paul. Kanske Simons allra bästa produktion genom hela sin långa karriär. Fast på den punkten ändrar jag åsikt lika ofta som SVT byter julvärd.




Nu är alla luckor öppnade så nu kan vi frossa julmat i dagarna tre. För den som vill göra det till tonerna av missmodig, dekadent och mestadels ledsen julmusik kan göra det genom att ta del av min julkalender sammanställd i Spotify-format via denna länk.

Om ni istället söker mer traditionell julmusik men är urbota less på Bing Crosby, Elvis Presley, Sissel Kyrkjebö, Tommy Körberg, Just D, Tommy Körberg och Carola vill jag rekommendera den Chicago-baserade gruppen Sleeping At Last som i huvudsak kretsar kring centralgestalten och sångaren Ryan O'Neal. På deras Christmas Collection 2016 samlas en rad fina tolkningar av traditionella julsånger. De visar att om man plockar bort Lennon och en barnkör blir Happy Xmas (War Is Over) en uthärdlig låt. Till och med riktigt fin. Och deras version av O, Holy Night tillhör en av de vackraste du kan lyssna på julen 2016.

God jul och gott nytt år!


fredag 23 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 23

Lucka 23:
The Blind Boys of Alabama - Go Tell It On The Mountain


Historien om gospelgruppen The Blind Boys of Alabama känns nästan osannolik. Nästan så att man tvivlar. En grupp bestående av blinda män vars centralgestalter har sjungit tillsammans sedan 1940-talet då de förenades på skola för döva och synskadade i Alabama. Clarence Fountain är visserligen den ende medlemmen som varit med från starten men de har varit inspirationskällor till framlidna legender som Bobby Bland och Marvin Gaye. De existerar i vilket fall på riktigt och har gjort musik ända in på det tjugoförsta århundradet som berör och inspirerar nya artister. De bevisas i denna tolkning av en traditionell julgospel som de spelade in på skivan med samma namn från 2003. På albumversionen bidrar Tom Waits med sin rossliga stämma och det förhöjer värdet ytterligare.

torsdag 22 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 22

Lucka 22:
Mark Kozelek - God Rest Ye Merry, Gentlemen

Egentligen blir jag inte särskilt upplivad av alternativa rockartister som ger sig på att spela in julskivor. Visst, jag kan förstå att det kan vara en kul grej men det blir sällan särskilt intressant i längden. Sufjan Stevens har gjort otaliga försök men jag gillar mer hans musik när han ägnar sig åt egna produktioner.


Därför kan jag inte påstå att mitt intresse för den forne Red House Painters - sångaren, den alltid lika slokörade trubaduren, Mark Kozeleks julalbum var speciellt stort när den släpptes för ett par år sedan. Jag skulle nog hävda att i 13 av 14 fall var mitt ointresse motiverat. Men den här tolkning av en klassisk julstandard, med anor från medeltiden, visade sig vara en utsökt symbios mellan två världar som åter bevisade att jag kan ha fel. Sånt händer ofta. Det har hunnit bli en återkommande julfavorit i mina spellistor.