torsdag 7 september 2017

The War On Drugs on the streets of Philadalphia

Jag gillar verkligen The War On Drugs nya platta A Deeper Understanding. Den har fastnat i mitt musikaliska medvetande på ett betydligt mer direkt vis än vad hans minst lika hyllade föregångare, Lost in the Dream, gjorde. Det kändes som om jag kämpade lite för att tycka om den. Alla andra gillade ju den så varför skulle inte jag? Jag gillade tonläget, melodierna och tilltalades av uttrycket men blev ofta uttråkad innan låtarnas speltid hade tagit slut. Känslan med den senaste plattan är annorlunda. Jag kan väl egentligen inte ta på vad orsaken är men av någon anledning så upplever jag nyanserna i musiken och texterna på ett tydligare sätt och det hela känns mer intressant. Även när låtarna tickar upp emot eller över tiominuters strecket.


Det som slår mig är hur mycket 80-tal som doftar albumets produktion. Lite överraskande kanske eftersom Adam Granduciel ofta refererar till andra årtionden när han plockar sina referenser. Men för mig förs tankar till Tom Pettys bästa stunder eller Bob Dylans Oh Mercy. På sina håll hör jag The Jesus and Mary Chain där andra säkert hellre skulle nämna My Bloody Valentine eller Sonic Youth. Visst musiken har gått igenom många samtida filter och har fler influenser än så. Men att det handlar om tillbakalutad gubbrock i modern ton kan nog de flesta enas om. Det är knappast något fel i det.

En frigörelse från samtiden - Lyssna på Millsap

Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton i all ära. De är samtliga fantastiska låtskrivare och sångare med förankring i den amerikanska countryrocken men den artist jag har haft störst behållning av under de senaste åren i denna mylla är trots allt Parker Millsap.


Därför var min förväntningar uppskruvade inför den konsert som ägde rum förra veckan på Folk å Rock i Malmö. Men de infriades och jag gick därifrån lycklig över att den talang jag tycker mig skönja på plattorna också bekräftades live. Det är inte alltid så är fallet. Ibland blottlägger livespelningar brister i attityd och förmåga. Men Millsap bevisade tillsammans med utomordentliga medmusikanter att han besitter något stort som i en annan tid hade varit en garanterade väg till rockstjärnestatus. Nu tror jag han kommer stanna vid att bli en Steve Forbert eller möjligtvis en John Hiatt för vår samtid. Tiden talar inte för denna typ av musikaliska uttryck men jag hoppas jag har fel. Det har jag ofta och han förtjänar ett bättre öde. Jag har länge hävdat att han har något unikt i sitt uttryck och det känns äkta. Det står jag fast vid efter att ha sett honom på scen. Jag hoppas det kommer fler tillfällen.

söndag 27 augusti 2017

Parker Millsap på Folk å Rock i Malmö 30/8

Parker Millsap låter som en ung Steve Forbert, om ni nu har koll på honom, uppumpad på en massa amerikansk musikhistoria fylld av blues, country, soul och gospel. Hans två senaste plattor tillhör några av mina favoriter under de senaste åren. På onsdag spelar han på Folk å Rock i Malmö. Det vill jag inte missa.



För er som bor norrut i landet får istället ta er till Södra Teatern i Stockholm på lördag den 2:a september då STHLM Americana äger rum där Millsap spelar tillsammans med artister som Dylan LeBlanc, Christian Kjellvander, Tarantula Waltz och GospelbeacH med flera. Det finns ett program som kan göra det roligt hela kvällen lång. Jag hade gärna varit där då också.

tisdag 22 augusti 2017

Tyler Childers - Universal Sound

Intet nytt under solen. Men det här är som balsam för mina öron som är något tilltufsade efter uppstart med elever i skolan och småbarn på hemmafronten. Ytterligare en låtskrivare som förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen på ett lika fulländat sätt som Sturgill Simpson och Jason Isbell. Tyler Childers är aktuell med albumet Purgatory.


onsdag 2 augusti 2017

Steelism: Ism

Om Daft Punks medlemmar förenats på något av Nashville's countryhak istället för i Paris klubbliv hade det kanske resulterat i musik som den Jeremy Fetzer och Spencer Cullum ägnar sig åt under namnet Steelism. Dessa två musiker, Fetzer från Ohio och Cullum med brittiskt ursprung, möttes då de agerade musiker till flera av de alternativa country- och americana-artisterna som jag lyssnat på under de senaste åren. Bland annat Caitlin Rose, Lindi Ortega och Andrew Combs.


De slog sina musikaliska hjärnor ihop och började komponera instrumentalmusik. Cullum på Pedal steel och Fetzer på gitarr, där paralleller kan dras till traditionell soul och r'n'b, spaghettiwestern, surf och americana. Under sommaren släpptes skivan Ism som har fångat min uppmärksamhet. Det började med den soul- och funkdoftande låten Roulette där, den för mig tidigare obekante, Ruby Amanfu gästar med sina sköna stämma. Den låter fantastiskt och går lätt att hitta på Spotify. Det gjorde att jag var tvungen att beställa hem hela plattan, som hitintills inte har funnits i  sin helhet på Spotify, och jag har nu levt med den ett par dagar och gillar det jag hör. Musik som kanske ibland tenderar till att bli för smart och genomtänkt för sitt eget bästa men som ändå fängslar mig på grund av den nyfikenhet, musikalisk genialitet och upptäckarglädje som präglar produktionen. Skivan är en varm rekommendation för den som vill ha en skönt soundtrack till meningslösa aktiviter under sommarkvällarnas småtimmar då lugnet och sinnesron har infunnit sig.

Majoriteten av låtarna är instrumentala men tre av tio låtar gästas av solister, bland dem ovannämnde Combs, vilket skapar en skön variation i musiken. För den som kanske tycker det här blir lite väl glatt och glättigt får kanske istället ta och upptäcka den något mer lågmälde danska steel-gitarristen Maggie Björklunds utsökta album Shaken från 2014 som befinner sig inom ett musikalisk närliggande område helt oberoende av varandra.

lördag 17 juni 2017

Kasey Chambers

Kasey Chambers var en av de viktigaste artisterna för mig när jag upptäckte skönheten i countrymusiken. Viktigare än både Dolly Parton och Willie Nelson, vilket kanske är lite paradoxalt med tanke på hennes ursprung från Australien, långt ifrån countrymusikens Mecka.

Men det var med skivan The Captain från 1999 som jag förstod att jag fortfarande hade en stor del av musikhistorien outforskad. Det sammanföll med att singer/songwritermusikens popularitet nådde sin kulmen och jag hade precis upptäckt Townes Van Zandt. Jag har därefter med distans följt Chambers utveckling och uppskattat mycket av det hon har gjort även om jag inte har lyssnat på allt. Framförallt fastnade jag för samarbetet med Shane Nicholson, hennes tidigare make. Två duettplattor som i min smak håller hög klass. Hennes soloskivor har sällan varit dåliga men kanske inte heller helgjutna, tenderat till att bli slätstrukna. Jag gillar dem ändå för det är något med Chambers röst som fångar min uppmärksamhet. Den känns i sin själfulla sårbarhet både genuin och äkta. Något som jag emellanåt kan sakna hos flertalet av de mer uppmärksammade och hyllade Nashville-baserade countryartister som jag lyssnat på under det senaste decenniet.


Nu är hon aktuell med ytterligare ett nytt soloalbum, Dragonfly. Eller snarare två album sammansatt som en dubbelplatta, där de båda skivorna har olika producenter som för Chambers del är välbekanta samarbetspartners. På den första är det den australiensiska singer/songwritern Paul Kelly som styr spakarna och på den andra är det hennes bror Nash Chambers. Hur detta påverkar soundet kan jag inte svara på vid ett så tidigt skede men det känns som ett intressant och ambitiöst grepp att ta samt ett bevis på den produktivitet och kreativitet som hon uppvisar vid en ålder runt 40.

Plattan finns tillgänglig på Spotify nu och jag gillar det jag hör, kanske det bästa jag hört från Chambers sedan The Captain, tillsammans med ovan nämnda duettplattor. I likhet med dessa plattor pendlar musiken mellan folk, blues, bredbent gitarrock och själfull gospel. Skivan släpptes redan i januari i Australien men nu finns den även tillgänglig för oss och det ska vi vara glada för. I dag släpper ju både Jason Isbell och Fleet Foxes nya album men upptäckten av Dragonfly har gjort att dessa album får vänta på min uppmärksamhet.



söndag 11 juni 2017

En skivsamlares försvarstal

Vid återkommande tillfällen i dessa tider ifrågasätter jag värdet i och drivkrafterna bakom att fortsätta samla musik i fysiskt format. Att lägga pengar på förbrukningsvaror som finns tillgängligt med hjälp av några snabba knapptryck på mobilen eller sin dator. Visst går det att med Neil Youngska argument diskutera ljudkvalitén men stora delar av min historia av fantastiska musikupptäckter på allt från kassetter, MD's, brända CD's, nedladdade mp3-filer och raspiga vinyl-skivor har inte ljudkvalitén varit avgörande. Det har varit något annat som har fångat mitt intresse för konsten. Jag har också varit inne på en moralisk aspekt att det handlar om att betala för det arbete artister lägger ner på sitt skapande. Särskilt eftersom stor del av mitt sökande har skett längs alternativa vägarna där artister inte alltid har varit stenrika mångmiljonärer. Det kan inte och ska inte vara gratis av konsumera konsten. Men å andra sidan så har jag köpt stora delar av min skivsamling på andrahandsmarknaden och det är inte något som belönar artisterna ifråga nämnvärt. Så i slutändan landar jag vid att det är ett maniskt samlarbehov i kapitalismens tecken som styr mitt skivköpande. Särskilt påtagligt blir mitt ifrågasättande av detta beteende då jag återköper album som jag i slutet av 90-talet köpte som CD-utgåvor på drygt 20 år gamla LP's och knappt 20 år senare köper igen på återutgivna 180 grams-vinyler. Hur sunt är detta beteende egentligen? Jag kunde ju ha lagt tusentals kronor på välgörande ändamål eller pensionssparande istället som kanske gjort mitt eftermäle tryggare i framtiden. Jag inser dock att jag är en missbrukare och jag kan inte sluta.

I slutändan av dessa självkritiska funderingar som ofta utmynnar i ett "meningen med livet"-resonemang landar jag allt som oftast i slutsatsen att min skivsamling för mig är ovärderlig. För det uppstår stunder då jag börjar rota i CD-hyllan och bläddra bland vinylerna och återupptäcker sådant som hos en streamningstjänst bara skulle ha fladdrat förbi som ett vackert gulnat höstlöv och sedan fallit i glömska för att aldrig igen komma tillbaka. Det märks inte minst på alla Spotifylistor jag har gjort som årsbästasummeringar.


Det hände ikväll då jag först plockade fram vinylen med Slim Cessna's Auto Clubs The Commandments According to... för att sedan gå vidare med O´Deaths gotiska, bitterljuva countryplatta Out Of Hands We Go från 2014 som gömde sig i CD-hyllan. Album som knappast kommer gå till musikhistorien som några banbrytande mästerverk men som för mig personligen fyller en funktion. Om jag hade förlitat mig på Spotify eller dylikt är jag övertygad att detta aldrig hade hänt. Ikväll blev dessa plattor helt plötsligt guld värda och träffade helt rätt i en rolös själ. Själen blir ofta tilltufsad under försommaren då alla pusselbitar i livet ska falla på plats. Då utgör musik den bästa medicinen.

Mitt musiksamlande kan ofta drivas av begär, girighet, fiktiva behov och konsumtion men det ger också utrymme och skapar tillfällen för att stanna upp i tillvaron och gå tillbaka till det som verkligen betyder något. Det får kosta vad det kostar vill men för mig är det värt det. Det resonemanget går i och för sig bara att föra som en relativt välbärgad medelklassmänniska i ett sargat men ändock fortfarande industrialiserat välfärdsland. I slutändan är jag glad för allt detta.


lördag 10 juni 2017

Samantha Crain - Antiseptic Greeting

Samantha Crain har gjort en låt, som likt Dan Auerbach, kommer falla in i facket "Sommarlåtar 2017" på mina spellistor. Det är inte illa alls. Jag kommer kanske ha hunnit tröttna på det i augusti men så är det ju med strand, grill, solljus och allt annat som hör sommaren till också. Det känns fräscht just nu och det räcker långt.


onsdag 7 juni 2017

Dan Auerbach - Shine On Me

Från det isländska mörkret (föregående inlägg) till riktigt solig powerpop är steget ganska långt. Men varje sommar behöver sitt soundtrack och The Black Keys frontfigur, tillika producenten Dan Auerbach har med sin dänga Shine On Me, hämtad från det nya soloalbumet Waiting On A Song, gjort en lättsmält låt som får mig att tro på ljusa tider. Det behövs det också.

Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.


Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...