tisdag 23 januari 2018

Nittiotalets bästa album - #24

#24: Fireside Do Not Tailgate (1995)


Få album har haft samma inverkan på mitt musikintresse som Luleå-kvartetten Firesides andra album. Gruppen tog skatepunk och hardcore in i den vemodiga popvärlden där tonårsilska och tunga gitarriff förenades med brustna hjärtan, bitterljuva melodier och allmänt svårmod. För mig blev det en skiva som tog mig från hårdrocken in i den amerikanska indierocken och sedermera americana och countrymusiken. Visst, Kristoffer Åströms texter mognade kanske med tiden men energin, frustrationen och direktheten blir sällan mer kännbar än så här. De skapade med denna platta ett unikt sound på den svenska rockscenen även om en del med rätta påpekade att de efterapade amerikanska rockgrupper som Quicksand och Superchunk. Men de gjorde det med bravur och det räcker för mig.

Komplement: Weezer Weezer (1995)

söndag 14 januari 2018

Nittiotalets bästa album - #25

#25: The KLF The White Room (1991)


Jag lyssnar sällan på house eller modern dansmusik idag. Daft Punk skulle väl i så fall vara undantaget. Men jag var med när det väl började. The KLF (eller The Jusfied Ancients of Mu Mu, The Timelords osv) var pionjärer inom sitt gebit. Till stora delar före sin tid även om jag är medveten om att jag förbiser stora delar av den elektroniska musik, hip-hop och disco som redan hade kommit på 70- och 80-talen. Men duons, som bestod av Bill Drummond och Jimmy Cauty, oförskämda sätt att stjäla från musikhistorien och ta den med sig in i den elektroniska världen var något som efterföljande artister likt The Chemical Brothers, Daft Punk, Propellerheads och Beck skulle kunna göra utan större hinder och nå kommersiella framgångar senare under samma decennium. Synen på äkthet inom popmusik skulle därefter förändras för alltid. Nu syftar jag inte på något Milli Vanilli-fenomen.

Albumet innefattar en rad musikreferenser, både samtida och gamla, med inslag av psykedelia, synth, reggae, disco, rock och hip-hop. Strax efter albumet och de efterföljande hits de fick med andra versioner av låtarna, mest känd är Tammy Wynettes version av låten Justified & Ancient, lade de överraskande ner all verksamhet och duon ägnade sig åt en rad mindre lyckade konstprojekt under de efterföljande åren. Men dessa bryr jag mig mindre om.

The White Room var den första skivan jag införskaffade på CD. Tror det var julen 1991. CD-spelaren var då ny i vårt hem. Som nybliven tonåring var detta den tuffaste musik jag kände till vid sidan av MC Hammer, Massive Attack och Just D. Något år senare skulle jag bege mig in i grunge och hårdrocksträsket men dessförinnan var det The KLF som gällde.

Håller det än idag? Jag vet inte. Givetvis hörs det att musiken har några år på nacken och att det har hänt en del med klubbmusiken sen det begav sig. Främst vad gäller rap-inslagen. Men de mer soul-präglade och ambienta låtarna går jag fortfarande igång på och jag har forfarande full förståelse att jag föll pladask för detta i mitt tonårsrum där Orups konserthalsduk, som jag fick av min syster vid ett lyckligt ögonblick, från 1989 fortfarande prydde väggen. The KLF var ett steg in i något annat.

Komplement: Daft Punk Homework (1997)

fredag 12 januari 2018

Nittiotalet - ett försvarstal. Igen.

Det ska erkännas direkt. Det här är ett sätt att bearbeta en annalkande 40-årsdag. Med åldern tar nostalgin ett allt starkare grepp om ens musikhjärta. Nostalgi brukar ur ett postmodernistiskt och populärkulturellt perspektiv knappast betraktas med blida ögon. Något som bör förfäktas med näbbar och klor. Det är här och nu som räknas och den som hävdar på något sätt att det var bättre förr är en bitter föredetting som inte längre finner sin plats i tillvaron. Sådana påstående biter dock inte på mig och jag kan inte låta bli att söka mig tillbaka till 90-talet. Ett årtionde som på många sätt har format min personlighet mer än något annan era och inte minst mina musikval genom livet. Under denna tid gick jag från att inleda mina tonår till att bli en vuxen som skulle klara av att stå på egna ben. Det var också under denna tidsperiod som musiksamlandet började utgöra en central del av mitt liv. Något som bara fortsatt utan några egentliga uppehåll.

Jag är inte av åsikten att det var bättre förr. Det är på många sätt enklare att leva ett liv runt 40 när saker och ting snurrar på av sig själv än att vara 17 år och leva i villfarelsen att man har, eller åtminstone tror sig kunna finna, svaren på livets alla mysterier. Men jag kan sakna den naiva tilltron jag hade till vad den musik en artist eller grupp skapade skulle kunna betyda. Det var vid en tid då jag trodde att New Musical Express eller tidningens Pops utrop om att nästa musikaliska revolution var här var på riktigt. Att ett album kan förändra världen eller åtminstone mig själv och min omgivning. Att popmusik kunde rädda liv. Med åldern kom insikten om att så inte är fallet. Artisterna jag dyrkade visade sig vara vanliga dödliga människor av samma skrot och korn som en själv men med en större musikalisk begåvning. Visst kom det banbrytande och genreskapande album som utgjorde stilmarkörer för delar av en generation men det är inte musiken som river murar och skapar revolution och tur är kanske det. Men vi var uppväxta med en föräldrageneration som upplevt Beatles och Elvis Presley. Punken var fortfarande ett närliggande fenomen och artister som Michael Jackson, Prince och Madonna var superstjärnor som saknar motsvarigheter i dagens digitala värld. Hårdrocken ansågs fortfarande kunna vara farlig och tilltron till musikens påverkan var obestridd.

Idag spelar inte popmusiken samma roll. Den naiva tilltron till pop- och rockmusikens betydelse som jag växte upp med har försvunnit. Med de digitala nedladdnings- och streamningstjänsterna har albumet hamnat i periferin och det är inte längre nya plattor som skapar skiljelinjer och stilmarkörer hos unga människors idag. Nuförtiden är det Dreamhack som samlar fler ungdomar än vad en rockfestival i Småland skulle kunna göra. Kidsen kollar inte på MTV längre, istället finns det tv-kanaler som visar e-sport dygnet runt.

Nittiotalet (och de decennium dessförinnan) var även en tid då vanliga svenska familjers hem fortfarande möblerades med en hifi-utrustning centralt placerat i vardagsrummet. På barnens rum uppgraderades stereoutrustningen med stigande ålder från en enkel kassettbandspelare till en bergsprängare som senare även skulle innefatta en cd-spelare. I många av de moderna hem som jag besökt den senaste tiden har de flesta rationaliserat bort alla sådan attiraljer för att istället pryda hemmet med... ingenting alls. Skivor i olika format är i bästa fall förpackat i kartonger på vinden och i värsta fall är de slängda på tippen. Varför ha skivor som dammar och tar plats när allt finns tillgängligt på nätet? Det finns givetvis något snusförnuftigt över detta synsätt men ur mitt perspektiv gör det våra hem livlösa och tråkiga och är ett tydligt tecken på albumets avtagande betydelse. De ljudkällor som många använder för att fylla ett stort vardagsrum är en liten aktiv högtalare från Sonos, Samsung eller Bose som inte kostar mer än ett par nya Nudiejeans. Lägger vi sedan ett 99-kronors abonnemang på Spotify så tycker vi oss ha allt. Kör vi ett familjeabonnemang räcker det med att barnen har ett par hörlurar från Claes Ohlson så har vi löst det och kan lägga pengarna på en ny resa till nästa trendiga resmål istället. Sedan samlas vi framför tv-underhållning likt Så mycket bättre och funderar på varför tidigare så framgångsrika och hyllade artister måste sitta där och gråta ut och blottlägga sina privata tillkortakommande för att vinna folkets uppmärksamhet och sympati. Så att de sedan sk kunna ge sig ut på en ny sommarturné i folkparkerna. Det kanske är en helt logisk utveckling.

På 70- och det tidiga 80-talet var det inte ovanligt att nästan motsvarande en hel månadslön lades på inköp av skivspelare, förstärkare och högtalare som utgjorde en livsinvestering likt en ny soffa eller en Jetsonfåtölj. Idag lever vi med insikten att allt är föränderligt och utbytbart. Ingen idé att lägga pengar på någon specifik ljudkälla för det kommer ändå att snart bytas ut mot något nytt. Ingenting är statiskt eller långsiktigt. Denna insikt sker på bekostnad av musikens centrala plats i många svenskars hem.

Jo, jag romantiserar dåtiden. Den tid då popmusik kändes viktigt och var en gemensam referenspunkt i vår sociala tillvaro. 90-talet var det sista årtionde då musiken fortfarande kunde utgöra detta. Jag är medveten om att jag låter bitter över det moderna livets utveckling men jag vill ändå inte hävda att allt var bättre förr. Men en del saker var det. För att bearbeta denna bitterhet över detta och min åldersnoja kommer jag under våren att lista 90-talets bästa album ur ett rent subjektivt perspektiv. Jag gör en topp 25 över album som spelat en betydelse för mina musikval både under men även efter den tid som präglades av flanell, Rederiet, Seinfeld, triphop, minimjölksreklam, drum'n'bass, Seven, eurodisco, Hassan, Peter Forsberg, Z-TV, Glenn Killing och Peppe Eng. En tid då Bonniers rocklexikon fortfarande utgjorde min främsta källa till musikhistorien.

Jag kommer börja med nedräkningen inom kort. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Men ingen behöver hålla med eller ens läsa det. Detta årtionde kommer jag aldrig kunna bedöma objektivt. Det tillhör egentligen inte mitt favoritdecennium ur ett musikaliskt perspektiv. Flertalet av min favoritskivor är hämtade från andra tider men det utgör på flera sätt en av de mest avgörande tidsperioderna ur mitt liv och därför kommer musiken från period alltid att betyda lite mer än vad musiken förtjänar. På gott och ont.

Om denna lista kommer att slutföras är det ingen som vet. Det får framtiden utvisa.

onsdag 10 januari 2018

Låtar för januari - Del 4

Det går en dryg vecka på det nya året sedan inser man att att man nog är av samma gamla skrot som innan. Ett nytt år gör ingen skillnad. Kilon plussas på och mörkret bidrar till att man unnar sig den ena onyttiga förlustelsen efter den andra. Varför då inte bara ge upp sina redan spruckna löften och hänga med på Dixie Chicks Sin Wagon. 

måndag 8 januari 2018

Låtar för januari - Del 3

Det sägs att den första måndagen efter trettondagshelgen är den tyngsta dagen i många medelsvenssons liv. Om vi bortser från personliga katastrofer och andra oförutsedda händelser. Julledigheten är över, dygnet är snedvridet, mörkret ihärdigt, vindarna iskalla och långt kvar till nästa ledighet. Då behöver vi något som livar upp.

Varför inte Wilco? Här med ett 21 år gammalt liveklipp från Chicago. Låten heter Monday hämtat från dubbelalbumet Being There. Jeff Tweedy är ung och har sin bästa tid framför sig ur ett musikaliskt perspektiv. Precis som med 2018. Hoppas jag iallafall.

onsdag 3 januari 2018

Låtar för januari - Del 2

John Gorka hade varit ett stort namn om han hade varit född 20 år tidigare och gett ut sin debut på 60-talet istället för på 80-talet. En sann förvaltare av folkrock-traditionen som besitter förmågan att skriva vemodiga och träffsäkra låtar. Denna låt hade kanske passat väl in i november men prokrastinering är väl något många av oss sysslar med i början av året då vi kämpar med att försöka hålla våra nyårslöften. Vi skjuter på träningen, våra löften om  det mer hälsosamma liv vi lovade oss själva att påbörja. Vi tar det imorgon. Det är väl ingen annan som bryr sig. Vi kommer ju ändå att misslyckas.

Procrastination Blues är hämtad från 2014-års Bright Side of Down.



I don't want it all, just what I have earned
I just want to make the most of my next turn
People get too much too soon and then they never learn


To see you pass by, I would give up my next meal
And all the ones after that if we could ever strike a deal
But I'm well aware of the limits of my own appeal



We're all gonna go, the way that water runs
We're all gonna go, the way that water runs
Some go a piece at a time, some of us go all at once



You need a big imagination just to fill up all this space
Where the wind blows steady till your clock has got a crooked face
The hands of time seem to have a way of tearing up the place



Don't put off till tomorrow what you can fail to do today
Oh the earnest thing is slipping, so won't you kindly look away
November skies seem to find a way of getting on to gray



Slow fascination procrastination blue
Slow fascination procrastination blue
Finish this off as soon as I can tie my shoe



You need a big imagination just to fill up all this space
You can spend your whole life here, yes, and never leave a trace
I've got a hole in my sock and my shoe has got a broken lace



I don't want it all just what I am due
I don't want it all just what I am due
I'm gonna find out what they stole from us and get it back to you
I'm gonna find out what they stole from us and get it back to you

måndag 1 januari 2018

Låtar för januari - Del 1

Januari är en månad som behöver lysas upp. En månad där mörkret är som mest påtagligt. Därför kommer jag att dela med mig av låtar med jämna mellanrum under denna månad. Som om jag inte hade något bättre för mig. Låtar som på olika sätt fångar min känsla av den tid som vi passerar i mörkrets hastighet.

Vi börjar med nyårsdagen. Hämtpizzans dag. Backhoppning och wienervals. Dagen då vi ska uppfylla våra löften. Starta om, börja ett nytt liv men vi väntar en dag till. Nyårsdagen räknas inte.

Då kanske The Jamestown Ferry med Tanya Tucker från 1972 faller väl på sin plats. Tucker var enbart 14 år när den spelades in men hon låter redan då om en fullfjädrad artist. En låt som Alf Robertsson ett decennium senare gjorde en svensk version på med titeln; Finlandsbåten och januari blåste kall. Välj själva vilken version ni föredrar men jag väljer Tucker.

måndag 25 december 2017

Årets bästa pop & rock-album 2017

Jag har knappast lyssnat på allt gott som kommit under året. Mitt liv tillåter inte det så ta listan för vad den är. Det enda jag egentligen vill säga är att dessa fem album tillhör mina favoriter från året som gått. Utan att misskreditera något annat album. För er som saknar svensk musik och country så hänvisar jag till min tidigare två inlägg.


1. Susanne Sundfør Music For People In Trouble
Denna multimusikaliska norska var en av två helt nya upptäckter under 2017. Väl medveten om att jag knappast är först på pucken så har jag ändå blivit hänförd av den mångbottnade musikaliska resa Sundfør bjuder oss med på. Här ryms traditionell singer/songwriter-pop med jazz, ambient och klassiska tongångar. En hybrid mellan First Aid Kit, Simone Dinnerstein och Agnes Obel.


2. The War On Drugs A Deeper Understanding
Med mer luft under vingarna svävar Adam Granduciel sig fram i sitt alltmer unika musikaliska landskap som byggs upp med influenser från samtliga decennier sedan rockmusikens födelse.


3. The National Sleep Well Beast
Musik ska byggas utav vemod, av vemod bygger man musik. Så ska det låta. Så mycket bättre!


4. JD McPherson Undivided Heart & Soul
Min andra nya upptäckt från året som gått. Denna 40-åriga Oklahoma musikant har gått mig helt förbi tidigare men från och med nu är det andra tider. Retrorock i ordets mest positiva bemärkelse.


5. Mastodon Emperor Of Sand
Att definiera de progressiva metal-männen från Georgia som pop & rock är kanske fel. Men det är åte det hållet de hela tiden rör sig och de gör de med fortsatt stil och finess. Inte lika starkt album som föregångaren men i mina öron är detta årets bästa hårdrock med möjlig konkurrens från isländska Sólstafir och Queens of the Stone Age.

Om jag hade lagt lite mer tid och eftertanke på denna lista eller kanske utökat den något hade säkerligen album med Joan Shelley, Sean Rowe och Father John Misty dykt upp.

För den som vill ha låtarna kan ju ta del av min 100-lista från året som gått. Då vet ni var ni har mig.

fredag 22 december 2017

Årets bästa country-album 2017


1. Jason Isbell & the 400 Unit The Nashville Sound
Isbell har länge visat att han är en fantastisk låtskrivare men här lyckas han komponera ett album som aldrig känns övermättat, spretigt eller tråkigt. Rakt och enkelt med varierad hastighet på de breda vägarna utan att bli slätstruket eller irrelevant.


2. Margo Price All American Made
En bitterljuv duett med en åldrad Willie Nelson passar utmärkt för denna tid på året. Likt debuten är även detta ett helgjutet album från ytterligare en stjärna på den alternativa countryhimlen.


3. Angaleena Presley Wrangled
Som den tredje länken i supertrion Pistol Annies har hon åtminstone i kvalitét passerat sina två mer kommersiellt uppmärksammade kompanjoner. Detta trots att det smyger sig in en halvtaskig rap i en av låtarna. Att överleva ett sådant, alltför beprövat, grepp gör att plattan kommer upp på samma hyllplan som R.E.M:s Out of Time. Det är inte illa.


4. Chris Stapleton From A Room - Vol 1
Samtidens mest hyllade låtskrivare inom countrymusiken har börjad producera egna album i strid ström. Två album detta år varav jag enbart hunnit lyssna ordentligt på ett av dem. Låtarna håller alltid hög nivå även om jag ibland eftersöker mer variation.


5. Alison Krauss Windy City
En av de största samtida amerikanska artisterna, oavsett kategori, överraskar knappast. Emellanåt så finstämt och tillrättalagt att det blir tråkigt men samtidigt vackert och traditionsenligt där countrymusikens gedigna historia återupplivas på ett värdigt sätt.


Årets bästa svenska album 2017

I år delar jag upp listan i genres. Vet inte varför men jag insåg bara svårigheten i att värdera Ossler jämsides med Alison Krauss och Mastodon. Det gick inte. Här kommer mina fem svenska favoriter från året som gått:


1. Anna Ternheim All the Way to Rio
Jag har emellanåt avfärdat Ternheim som slätstruken trots alla bitterljuva strängar hon kan spela på. Men på den här plattan händer det något. Det klart bästa albumet jag hört från hennes sida.


2. Mariam The Believer Love Everything
Jag köpte föregående album med MTB men blev inte särskilt imponerad av den egensinniga popmusik Mariam Wallentin sysslar med trots att det fanns sekvenser jag gillade. Men här blommar det ut. Jag gillar det. Nästan allting.


3. Loney Dear Loney Dear
Efter sex års väntan var min förväntningar höga. Kanske lite för höga eftersom min reaktion när jag lyssnade på plattan första gångerna var lite sval. Men det här bra. Mycket bra. Men kanske inte den sensation jag anser Emil Svanängens talang borde inrymma. Jag hoppas på mer inom en överskådlig framtid.


4. Ossler Evig himmelsk fullkomning
Ingen sjunger svensk blues som Pelle Ossler. Allt går i moll. Det är vackert.


5. Slowgold Drömmar
Rapid Eye Movement-pop utan några som helst referenser till rockgiganterna i Athens. Amanda Wernes röst är speciell och musiken svävar fram och det är svårt att ta på vad det är som ljuder ur högtalarna. Men det är vackert.