söndag 25 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)


Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

lördag 10 mars 2018

Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.


Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.


Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.

lördag 3 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)



Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)






fredag 16 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #19

#19: Massive Attack Blue Lines (1991)



Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.

Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.

Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.

Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.

Komplement: Portishead Portishead (1997)



onsdag 14 februari 2018

Calexico!

Calexico är nästan aldrig dåliga. Få grupper har en sådan hög lägstanivå. Deras musik är alltid snygg och välpolerad. Men på några av de senare plattorna har de tenderat till att bli lite väl slätstrukna. Men den senaste, The Thread That Keeps Us, är ett lyft. Inte minst tack vare låten Under the Wheels. Vilket sväng och vilken refräng!

måndag 12 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #20

#20: Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinhold Messner (1999)




Vid sidan av att vara en fantastisk musikant med ett utvecklat sinne för träffsäkra och bitterljuva melodier är Ben Folds även en spexare. Det är inte alltid en injektion i musiken som resulterar i ett positivt utslag. Det blir lätt lite ojämnt åtminstone då man lyssnar på musiken i dess efterhand. Han har i detta beteende sina själsfränder i artister som Randy Newman, Shel Silverstein och Loudon Wainwright. Alla dessa tre är också utmärkta låtskrivare. Jag har egentligen inget emot artister som försöker få in humor i sin musik, problemet är att det ofta tenderar till att åldras väldigt fort och känns sällan angeläget i backspegeln. Humor är en färskvara och jag riktar oftast mitt intresse åt musik som håller längre än så.

När Ben Folds håller sig till sin mer seriösa sida är han en fantastisk, nästintill genialisk, låtskrivare. Reinhold Messner är nog en av hans mest ambitiösa produktioner såväl solo som i den trio Ben Folds Five lite motsägelsefullt motsvarar. Svulstiga pianoballader som brister ut i pampiga crescendo-liknande klimax varvas med mer direkta popmelodier på klassiskt Folds-manér. Alltid ackompanjerat av hans fingerfärdiga pianospel där såväl jazz som klassisk musik infiltreras i musiken. Elton John, Burt Bacharach, Todd Rundgren och tidigare nämnda Newman är tänkbara referenser men Folds har över tid lyckats forma sitt unika sätt att snickra ihop låtar som innehåller så många nyanser att man inte alltid själv hänger med i svängarna.

För övrigt har titeln inget att göra med den mer berömda bergsklättraren Reinhold Messner. Det är enligt förklaringen i albumkonvolutet enbart ett oförutsett sammanträffande. Ett typiskt drag av spexaren Folds.

Komplement: Ben Folds Five Whatever And Ever Amen (1997)

lördag 10 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #21

#21: Metallica Metallica (1991)



Jag har nog alltid haft svårt att erkänna min tillgivenhet till detta album. Visserligen gillade jag det inte särskilt mycket när jag hörde det första gången. Då avfärdade jag det med den enkla motiveringen att Guns n' Roses lät bättre. Då var jag 14 år och vid den tiden hade jag bara förmågan att hålla mig till en artist eller grupp i taget. Något år senare var jag omvänd men som nybliven hårdrockare iklädd en begynnande page-frisyr, som aldrig var särskilt lyckad ens för sin tidsera, var det lite väl mainstream att gilla det svarta albumet från thrash-ikonerna. Det var ju enligt riktiga headbangers Kill 'em All som var "the real shit". Enligt finsmakarna var det Ride the Lightning eller Master of Puppets som gällde. Metallica var ju inte detsamma efter basisten Cliff Burtons bortgång. Men inombords var det med detta album, som kommersiellt sett var deras stora genombrott, jag fann tjusningen med hårdrock. Senare samma decennium hade jag dock gått över till den alternativa scenen och det var sparsmakad amerikansk indierock som var idealet. Då gick det inte hem att erkänna att jag i smyg fortfarande ansåg att Enter Sandman, Sad But True och Wherever I May Roam var riktigt bra arenarock.

En del ansåg att Metallica svek sina ideal med detta album. Ett kommersiellt gångbart album med storslagna ballader likt Nothing Else Matters och The Unforgiven som enligt hängivna Metallica-fans aldrig blivit av om nämnda Burton fortfarande varit i livet. Den har man hört förr och det går att dra jämförelser med såväl Pink Floyd efter Syd Barrett som Velvet Underground efter John Cale. Det här var den alltid lika utåtagerande och uppmärksamhetstörstande, tillika mediokra trummisen, Lars Ulrichs verk.

Jag håller inte med dessa kritiker även om jag jag ska medge att jag inte alltid har lyckats återfinna energin och svänget i Metallicas tämligen fyrkantiga thrash-rock. Men jag tycker Metallica låter bättre än någonsin på detta album och det är närmast ett perfekt sammansatt metal-album. Jag är övertygad om att den musikaliskt begåvade och vidsynte Burton hade älskat de nyanser som thrashkvartetten vågade bjuda på. För ur mitt perspektiv är det framförallt frontmannen James Hetfields album. Han är i sitt livs musikaliska form och spelar ut hela sitt register för omvärlden. Det får bära eller brista. Hans sånginsats hade aldrig förr varit lika auktoritär, mångfacetterad och slagkraftig. Dessutom innehåller albumet låtar med variation men känns samtidigt sammanhängande som inte är signifikativt med många av de skivor som släpptes under detta årtionde. Att Hetfield vid samma tid var på väg mot ett personligt sammanbrott kan tyckas som en motsägelse men tittar vi på rockhistorien är det snarare normen. Att artister är som bäst strax innan fallet. Likt Elvis Presleys inspelningar i Memphis i slutet av sextiotalet eller varför inte Kurt Cobain, Nick Drake, Amy Winehouse osv.

Kanske var det rockumentären, Some Kind of Monster, som räddade livet på gruppen. Ett högt pris men det var kanske av värt det. En dokumentär som är det närmaste verklighetens Spinal Tap man kan komma (i konkurrens med den mer dekadenta skildringen av hårdrocksgruppen Anvil). Hur som helst, detta är ett album som alltid kommer att ta en central plats i min skivsamling och idag är jag stolt över det. Det enda jag ångrar att jag aldrig tog chansen att se dem live när möjligheten fanns. Nu känns det inte lika angeläget att se dem vid dags datum men låt så vara.

Komplement: Megadeth Countdown to Extinction (1992)


lördag 3 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #22

#22: Björk Debut (1993)



Ser du en bild på Björk så lämnas du sällan oberörd. Det händer oftast väldigt mycket på den bilden. Likadant är det med hennes musik. Ibland är det för mycket för att jag ska orka med. Jag kan förstå att hon besitter en musikalisk och konstnärlig genialitet som få andra artister kan mäta sig med. Men det är nästan på en nivå så jag knappt mäktar med. Jag är sällan mogen för Björk i realtid. Det är oftast i efterhand jag är mottaglig för hennes uttrycksfulla konst som hämtar inspiration från skilda perioder i människans historia, från parallella universum och andra dimensioner. När jag har vuxit ifatt och mognat, då börjar jag förstå. Så var det med hennes debut, det var nog fem år efter dess utgivning som jag var med på noterna och det är i princip så långt jag har kommit i hennes skivkatalog (uppföljaren Post spretar lite väl mycket för min smak). Men oj så bra den här skivan är än idag. Visst andas den nittiotal men ändå före sin tid. Hur man nu kan vara det när man är uppvuxen på en isolerad ö i Atlanten där vikingatiden fortfarande känns högst närvarande. Min själ smälter i vilket fall likt glödande lava varje gång jag kommer till låt nummer nio (Come To Me) på plattan. Dessutom är inledande Human Behaviour än fantastisk inledning och Play Dead en magnifik avslutning även om den egentligen inte ingick i originalutgåvan.

tisdag 30 januari 2018

2018 - So far, so good, so what!?

2018 har har ur ett musikaliskt perspektiv börjat lovande. Här är min lista över de låtar som fått cirkulera i min spellista under januari-månad och som kommer vara under konstruktion under resten av året.

H.C McEntire

För några år sedan upptäckte jag den amerikanska alt-countrygruppen Mount Moriah i och med albumet Miracle Temple. Inget mästerverk kanske men väl ett habilt album som är väl värt att lyssna på för likasinnade som gillar Jayhawks, Wilco och skönsjungande countrykvinnor. Nu har sångerskan Heather McEntire gått solo och är aktuell med albumet Lionheart och det låter riktigt lovande. Det blir mitt första albumtips för 2018.