lördag 17 juni 2017

Kasey Chambers

Kasey Chambers var en av de viktigaste artisterna för mig när jag upptäckte skönheten i countrymusiken. Viktigare än både Dolly Parton och Willie Nelson, vilket kanske är lite paradoxalt med tanke på hennes ursprung från Australien, långt ifrån countrymusikens Mecka.

Men det var med skivan The Captain från 1999 som jag förstod att jag fortfarande hade en stor del av musikhistorien outforskad. Det sammanföll med att singer/songwritermusikens popularitet nådde sin kulmen och jag hade precis upptäckt Townes Van Zandt. Jag har därefter med distans följt Chambers utveckling och uppskattat mycket av det hon har gjort även om jag inte har lyssnat på allt. Framförallt fastnade jag för samarbetet med Shane Nicholson, hennes tidigare make. Två duettplattor som i min smak håller hög klass. Hennes soloskivor har sällan varit dåliga men kanske inte heller helgjutna, tenderat till att bli slätstrukna. Jag gillar dem ändå för det är något med Chambers röst som fångar min uppmärksamhet. Den känns i sin själfulla sårbarhet både genuin och äkta. Något som jag emellanåt kan sakna hos flertalet av de mer uppmärksammade och hyllade Nashville-baserade countryartister som jag lyssnat på under det senaste decenniet.


Nu är hon aktuell med ytterligare ett nytt soloalbum, Dragonfly. Eller snarare två album sammansatt som en dubbelplatta, där de båda skivorna har olika producenter som för Chambers del är välbekanta samarbetspartners. På den första är det den australiensiska singer/songwritern Paul Kelly som styr spakarna och på den andra är det hennes bror Nash Chambers. Hur detta påverkar soundet kan jag inte svara på vid ett så tidigt skede men det känns som ett intressant och ambitiöst grepp att ta samt ett bevis på den produktivitet och kreativitet som hon uppvisar vid en ålder runt 40.

Plattan finns tillgänglig på Spotify nu och jag gillar det jag hör, kanske det bästa jag hört från Chambers sedan The Captain, tillsammans med ovan nämnda duettplattor. I likhet med dessa plattor pendlar musiken mellan folk, blues, bredbent gitarrock och själfull gospel. Skivan släpptes redan i januari i Australien men nu finns den även tillgänglig för oss och det ska vi vara glada för. I dag släpper ju både Jason Isbell och Fleet Foxes nya album men upptäckten av Dragonfly har gjort att dessa album får vänta på min uppmärksamhet.



söndag 11 juni 2017

En skivsamlares försvarstal

Vid återkommande tillfällen i dessa tider ifrågasätter jag värdet i och drivkrafterna bakom att fortsätta samla musik i fysiskt format. Att lägga pengar på förbrukningsvaror som finns tillgängligt med hjälp av några snabba knapptryck på mobilen eller sin dator. Visst går det att med Neil Youngska argument diskutera ljudkvalitén men stora delar av min historia av fantastiska musikupptäckter på allt från kassetter, MD's, brända CD's, nedladdade mp3-filer och raspiga vinyl-skivor har inte ljudkvalitén varit avgörande. Det har varit något annat som har fångat mitt intresse för konsten. Jag har också varit inne på en moralisk aspekt att det handlar om att betala för det arbete artister lägger ner på sitt skapande. Särskilt eftersom stor del av mitt sökande har skett längs alternativa vägarna där artister inte alltid har varit stenrika mångmiljonärer. Det kan inte och ska inte vara gratis av konsumera konsten. Men å andra sidan så har jag köpt stora delar av min skivsamling på andrahandsmarknaden och det är inte något som belönar artisterna ifråga nämnvärt. Så i slutändan landar jag vid att det är ett maniskt samlarbehov i kapitalismens tecken som styr mitt skivköpande. Särskilt påtagligt blir mitt ifrågasättande av detta beteende då jag återköper album som jag i slutet av 90-talet köpte som CD-utgåvor på drygt 20 år gamla LP's och knappt 20 år senare köper igen på återutgivna 180 grams-vinyler. Hur sunt är detta beteende egentligen? Jag kunde ju ha lagt tusentals kronor på välgörande ändamål eller pensionssparande istället som kanske gjort mitt eftermäle tryggare i framtiden. Jag inser dock att jag är en missbrukare och jag kan inte sluta.

I slutändan av dessa självkritiska funderingar som ofta utmynnar i ett "meningen med livet"-resonemang landar jag allt som oftast i slutsatsen att min skivsamling för mig är ovärderlig. För det uppstår stunder då jag börjar rota i CD-hyllan och bläddra bland vinylerna och återupptäcker sådant som hos en streamningstjänst bara skulle ha fladdrat förbi som ett vackert gulnat höstlöv och sedan fallit i glömska för att aldrig igen komma tillbaka. Det märks inte minst på alla Spotifylistor jag har gjort som årsbästasummeringar.


Det hände ikväll då jag först plockade fram vinylen med Slim Cessna's Auto Clubs The Commandments According to... för att sedan gå vidare med O´Deaths gotiska, bitterljuva countryplatta Out Of Hands We Go från 2014 som gömde sig i CD-hyllan. Album som knappast kommer gå till musikhistorien som några banbrytande mästerverk men som för mig personligen fyller en funktion. Om jag hade förlitat mig på Spotify eller dylikt är jag övertygad att detta aldrig hade hänt. Ikväll blev dessa plattor helt plötsligt guld värda och träffade helt rätt i en rolös själ. Själen blir ofta tilltufsad under försommaren då alla pusselbitar i livet ska falla på plats. Då utgör musik den bästa medicinen.

Mitt musiksamlande kan ofta drivas av begär, girighet, fiktiva behov och konsumtion men det ger också utrymme och skapar tillfällen för att stanna upp i tillvaron och gå tillbaka till det som verkligen betyder något. Det får kosta vad det kostar vill men för mig är det värt det. Det resonemanget går i och för sig bara att föra som en relativt välbärgad medelklassmänniska i ett sargat men ändock fortfarande industrialiserat välfärdsland. I slutändan är jag glad för allt detta.


lördag 10 juni 2017

Samantha Crain - Antiseptic Greeting

Samantha Crain har gjort en låt, som likt Dan Auerbach, kommer falla in i facket "Sommarlåtar 2017" på mina spellistor. Det är inte illa alls. Jag kommer kanske ha hunnit tröttna på det i augusti men så är det ju med strand, grill, solljus och allt annat som hör sommaren till också. Det känns fräscht just nu och det räcker långt.


onsdag 7 juni 2017

Dan Auerbach - Shine On Me

Från det isländska mörkret (föregående inlägg) till riktigt solig powerpop är steget ganska långt. Men varje sommar behöver sitt soundtrack och The Black Keys frontfigur, tillika producenten Dan Auerbach har med sin dänga Shine On Me, hämtad från det nya soloalbumet Waiting On A Song, gjort en lättsmält låt som får mig att tro på ljusa tider. Det behövs det också.

Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.


Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...




lördag 3 juni 2017

Sean Rowe - New Lore

Det är inte allt jag hör med Sean Rowe som griper tag i mig. En del av den musik han har gjort sedan jag upptäckte honom med plattan Magic från 2009 har tenderat att falla in i det slätstrukna facket. Detta trots hans karakteristiska baryton till röst som det inte går att ducka för. Det går inte att lyssna på hans musik utan att ha en åsikt om den. Det var den som fick mig att börja gilla hans musik men den har inte alltid räckt till när inte låtarna finns där. Jag gillar dock hans senaste platta New Lore. Det är den mest helgjutna skivan med Rowe jag har hört hitintills.

Kanske är det på grund av min egna småbarnstillvaro som jag har svårt att inte träffas av en låt som I Follow Your Trail som fångar essensen av föräldraskapet. Men det finns mer än så att hämta från detta själfulla folkrockalbum inspelat i Sam Phillips legendarisk studio i Memphis. The Very First Snow har blivit en annan favorit under våren och försommaren hur fel den än har passat in i årstiden. Det finns ett släktskap med Bill Callahan i deras förmåga att bygga upp ett klimax i musiken med tillsynes små medel vilket hörs tydligast på You Keep Coming Alive. Men på skivan finns också soulinfluenser som får mig att tänka på tidig sjuttiotalsmusik innan discon tog över soulscenen. Den soul som jag lärt mig att tyck om allra mest.

Den låt som dock har snurrat flitigast på min spellistor är The Salmon. Jag hoppas ni lyssnar.


lördag 20 maj 2017

Procol Harum - A Salty Dog

I min insnöade tillvaro har Procol Harum med sin monsterballad A Whiter Shade Of Pale klassificerats som One-Hit-Wonders. En grupp jag trodde jag aldrig skulle behöva bry mig om. Jag visste inte bättre förrän nu. Jag sitter vid skrivandets stund och lyssnar på A Salty Dog från 1969, gruppens tredje platta, och hittar ett gediget album med en massa guldkorn. Progressiv bluesrock är kanske inte en genrebeskrivning jag normalt sätt går igång på men om det är något jag lärt mig under 25 års aktivt musiksökande i alla möjliga tänkbara format så är det att genreindelning sällan är något att bry sig om. Det blir oftast bara en vilseledande begränsning snarare än en vägledning.


A Salty Dog flörtar Procol Harum, vars historik verkar vara lika komplicerad som exempelvis Fleetwood Mac, med många olika stilar. Givetvis en massa bluesrock men även country, folk, soul och klassisk musik. Jag vet i ärlighetens namn inte så mycket om musikens tillkomst men hoppas bara att inte fler än jag gör misstaget och låter deras plattor passera obemärkt i vinylbackarna under alldeles för lång tid. Bara det storslagna och inledande titelspåret är värd en hundralapp eller två. Men det är klart, sånt hittar väl folk på nån billig streamingstjänst nu för tiden. Det är ju bara jag som är sen på bollen.

lördag 29 april 2017

Om country och Angaleena Presley

Emellanåt upplever jag att vi i Sverige behandlar den amerikanska countrymusiken på ett ytterst styvmoderligt sätt. Som att vi måste argumentera varför den är bra trots att det är country och att det i alla lägen är viktigt att avskärma sig från den kommersiella Nashvillescenen. Vårt förhållningssätt till countrymusiken skulle kunna liknas vid hur en utomstående skulle betrakta svenskt musikliv med att dansbandsmusik vore norm och allt som befinner sig vid sidan av detta är alternativt.

Faktum är att oavsett tidpunkt, från tidigt 70-tal och framåt, upplever jag det som att detta förhållningssätt har varit genomgående trots att jag inte har varit med längs hela vägen. På sjuttiotalet var det Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Emmylou Harris, Willie Nelson och Johnny Cash som stod för det alternativa. Det var bra trots att det var country. På 80- och 90-talet utgjorde Rodney Crowell, Dwight Yoakam, Rosanne Cash, Lyle Lovett, Maria McKee, Steve Earle detsamma. På 2000-talet var det Dixie Chicks, Alison Krauss, Lucinda Williams, Gillian Welch och på senare tid har vi Chris Stapleton, Eric Church och Brad Paisley för att nämna några. Faktum är dock att jag med denna översikt har nämnt några av de allra största på just den scen som har format och utgjort kärnan i det vi beskriver som Nashvillescenen. Jag vet att jag missat många namn men den som läser kanske förstår min poäng som är att alla musikscener innehåller ont och gott, bra och dåligt. Men det är något i den amerikanska countryscenen som lätt provocerar det svenska kynnet på ett mer uppenbart sätt än vad andra musikstilar gör. Kanske för att det så enkelt går att referera just till svensk dansbandsmusik. När kritikergunstlingar likt Bob Dylan, Elvis Costello och Nick Lowe gjort countryinspirerade plattor så har det inte varit utan ett visst mått av kritik från deras svenska beundrare. Jag har svårt att se att vi förhåller sig på samma sätt till exempelvis soul- och r'n'b-scenen. Men jag kanske har fel. Tror dock det finns vissa politiska orsaker i detta som bottnar i den svenska proggrörelsens inflytande över svenskt musikliv på 70- och 80-talet men den utläggningen skulle nog bli alldeles för omfattande för detta inlägg.


Jag tänker i alla fall på detta när jag lyssnar på Angaleena Presleys utsökta album Wrangled. Presley har hunnit passera 40-årsstrecket men trots detta är det blott hennes andra soloplatta. Hon har som låtskrivare varit aktiv inom Nashville sedan inledningen på 2000-talet men hennes genombrott kom med att hon utgjorde en tredjedel av den utsökta countrytrion Pistol Annies. Övriga medlemmar är de kommersiellt sett mer framgångsrika artisterna Miranda Lambert och Ashley Monroe. Artister som precis likt ovan nämnda artister står med ena foten i Nashville och den andra i en något mer skitig rockmylla.

Presley släppte 2014 den förtroendeingivande solodebuten American Middle Class. Jag gillade den men faktum är att uppföljaren känns strået vassare. Åtminstone under den vecka då jag har lyssnat på albumet via lättillgängliga streamingstjänster. Den enda invändning jag har är att det alltid tar emot när det bjuds in rapartister, i detta fall Yelawolf, att göra sitt till att förnya den konventionella rockscenen och får mig att tänka på när R.E.M plockat in artister som KRS-One och Q-Tip som gäster på sina plattor. Mindre lyckade experiment, men faktum att jag i Presleys fall gillar låten Country som passande nog just är en reaktion mot just den konventionella Nashvillescenen. Men utöver detta så innefattar albumet musik som utgör kärnan i allt det jag gillar med country. Träffsäkra låtar med lagom lättsmälta berättelser om hjärta och smärta. Det behövs ibland inte mer än så. Det är country helt enkelt.

söndag 23 april 2017

Mastodontrock

Det är inte alla moderna och samtida rockgrupper som lyckas fånga mitt intresse under någon längre tid i dessa dagar. Mycket av den musik jag upptäcker och lyssnar på handlar om att titta tillbaka i backspegeln för att kunna välja ut russinen ur kakan. Men med Mastodon är det annorlunda. Sedan jag upptäckte dem med 2009-års Crack the Skye har jag med nyfikenhet följt deras utveckling som för varje ny platta har gått mot en stil som ligger allt närmare de tongångar som får en vanlig rocksnubbe som jag att börja vifta på huvudet och slänga lite stelt och nervöst på det kvarvarande lockarna som fortfarande sitter kvar på en allt mer glesbebodd hårbotten.

Jag kom, till skillnad från gruppens mest inbitna fans, från ett annat håll när jag upptäckte deras musik. Redan på Crack the Skye, som i huvudsak präglas av progressiv thrash-metal, kunde jag höra tongångar av ett mer melodiöst popsound som förde tankarna till Queens of the Stone Age och vissa fall även till Soundgarden (kanske är det producenten Brendon O'Brien som gjort avtryck). De fick min nästintill helt förträngda metalådra att att pulsera inombords och sedan dess har hårdrocken fått ta en väsentlig i mitt musiksökande igen. Jag tillhör därför inte en av dem som är besvikna på deras utveckling mot ett mer lättillgängligt och melodiöst sound där låtarnas speltid har förkortats avsevärt. Tvärtom. Jag har dessutom alltid gillat deras sätt att använda metaltraditionens attribut i form av drakar och demoner, som jag vet så lite om, med såväl självdistans, ett visst mått av humor som intelligens.


Deras senaste platta, Emperor of Sand, gör mig därför än mer begeistrad över gruppens utveckling. Det är kanske inte någon revolutionerande förändring gentemot föregångaren Once More 'Round the Sun, men det känns bara tryggt för min del. Arbete med albumet har präglats av att gruppens medlemmar drabbats personliga sorger där nära anhöriga plågats av obotliga sjukdomar. Detta tema är sällan något unikt vad gäller artister som befinner sig i medelåldern. Det tillhör livets utveckling. Men Atlanta-kvartetten lyckas med detta tematiska album om essensen om vad livet i slutändan handlar om, hur vi förhåller oss till det oundvikliga, beskriva det med hårdrockens verktyg på ett snyggt och trovärdigt sätt. Nästan så att jag vill hävda att Mastodon, tillsammans med My Morning Jacket, tillhör 2000-talets bästa amerikanska rockband. Åtminstone känner jag mig övertygad då jag lyssnar på låtar som Ancient Kingdom, Sultan's Curse och Andromeda. Den melodramatiska avslutningen i form av den progressiva Jaguar God ger dessutom skivan en värdig inramning.


fredag 31 mars 2017

Evig himmelsk fullkomning

Tiden när ungdomlighet var ett ideal inom pop- och rockmusiken är förbi. Åtminstone för min del. Det är en naturlig utveckling när rockmusiken närmar sig pensionsåldern. Under alldeles för lång tid har unga artister och grupper fått stå i bräschen för det som anses spännande, revolterande och intressant. Men det bästa händer oftast någon annanstans.


Pelle Ossler är 55 år, tidigare gitarrist i Wilmer X men på senare tid mer känd som en av Thåströms främst anlitade musiker. Evig himmelsk fullkomning är hans sjunde soloskiva, inspelad live på en teaterscen utan publik och det är nog den bästa plattan jag har hört i år, alla kategorier. Jag gillade föregångaren Stas, det var med den jag insåg hans storhet och med den även skönheten i plattor som Ett brus och Krank. Men frågan är inte om detta är det bästa jag har hört med Ossler hitintills. Han blir bara bättre med åren. Suggestiv musik med texter som andas poesi, historia och samtid. Allt som oftast skickligt sammanvävda. Det är en mörk och dystopisk skildring av samtiden som förmedlas men samtidigt bitterljuvt vackert. Med vacker musik föds alltid en strimma hopp.

Jag hoppas han inte menar det han säger när han hävdar att detta blir hans sista platta. Jag hoppas på mer. Annars ser ju framtiden riktigt mörk ut. På riktigt.