lördag 27 augusti 2016

Robert Ellis

Det är svårt att inte tänka på Paul Simon när man lyssnar på Robert Ellis. Det är knappast något dåligt betyg. Kanske beror det på att han på sitt förra album gjorde en cover på Still Crazy After These Years. Men det finns något mer som förenar denna begåvade låtskrivare med en av musikhistoriens största legender. En talang utöver det vanliga.

Hans senaste, självbetitlade album, som kom tidigare i år låter i vilket fall utmärkt. Precis som föregångaren. Lyssna på de båda men glöm aldrig bort Paul Simon. Det kanske inte finns någon risk för det.


fredag 26 augusti 2016

Jag väljer Toni...

Jag ser recensioner med en massa plus, tärningar, getingar, smileys och inser att Håkan Hellström har kommit med något nytt. I första ögonblicket tänker jag att det måste jag kolla upp. Men innan jag hunnit skriva in den sympatiska göteborgarens namn, Sveriges alldeles egna Springsteen, i sökfältet på Spotify hinner jag ändra mig. Jag orkar inte försöka denna gång. Jag har försökt alldeles för länge nu.

I över ett och ett halvt decennium har jag försökt uppskatta hans produktioner. Visst har jag hittat ett och annat guldkorn till låt men aldrig kunnat instämma i de hyllningskörer som uppstår i hans efterföljd. Jag har till och med gått på en konsert och hoppats på någon slags frälsning men aldrig upplevt den eufori omgivningen beskriver. Det var okej men inte så mycket mer. Delvis beroende på att The Ark spelade innan den kvällen och då blir ju det mesta man hör därefter en förbättring. Från just den augustikvällen på Sofiero var det ändå Annika Norlin (Säkert) som berörde mest. Nä, jag orkar inte ge Håkan mer tid. Inte ikväll. Tiden är för värdefull för att ödsla på att försöka. Det är ett ålderstecken.

Så istället för Håkan Hellström skrev jag Toni Holgersson sökfältet. Det lät bra. Det är ett ålderstecken.


måndag 8 augusti 2016

New Adventures in Hi-Fi fyller snart 20 år. Det ska firas!

Om en dryg månad fyller R.E.M:s platta New Adventures in Hi-Fi 20 år. Knappast en händelse som kommer uppmärksammas i några vidare kretsar. Det tillhör ju inte något av de album som den nu insomnade Athens-kvartetten, senare trio, är mest ihågkomna för. Men på ett personligt plan fyller denna skiva en viktig funktion och att det snart gått två decennier sedan denna platta kom sätter om inte annat perspektiv på den musiknördiga delen av mitt liv som periodvis tagit en oproportionerligt stor plats.


Albumet släpptes den 10 september 1996. Vid denna tidsperiod var jag som mest hängivet fan av gruppens musik. Likt många andra dyrkade jag mästerverket Automatic for the People, vilket jag gör än idag, jag hade letade mig tillbaka till deras guldkorn på 80-talet och vägrat accepterat svagheterna i föregångaren, den så påklistrat rockiga, Monster från 1994. När New Adventures in Hi-Fi släpptes hade den mycket att leva upp till, både hos mig och för övriga musikvärlden. Kanske var det därför den gick ganska obemärkt förbi trots de relativt goda recensioner den möttes av. Den saknade några direkta hitsinglar och försäljningsmässigt blev det lite av en flopp. De hade med sina tidigare album skapat en måttstock som de skulle få svårt att leva upp till under de efterföljande 15 åren som de fortfarande var verksamma. Jag minns visserligen att jag gillade albumet men glömde ganska snabbt bort det och har senare gjort bedömningen att jag kanske önskade att jag gillade plattan mer än vad jag verkligen gjorde. Dessutom kom trummisen Bill Berrys avhopp ett år senare och det decennium som följde med tre relativt intetsägande album att lägga sin mörka skugga över skivan.

Under den senaste månaden har jag plockat upp mitt intresse för gruppens musik igen, främst på grund av att jag har återköpt deras 80-talsplattor på vinyl. Det har även gjort att börjat lyssna på deras senare produktion för att jämföra och placera musiken i perspektiv. Jag inser när jag lyssnar på New Adventures igen så är ovanstående bedömning av plattan felaktig. Den känns relevant än idag. För den innehåller en massa bra musik som står sig väl i konkurrensen med övriga plattor i gruppens gedigna katalog. Här finns låtar som den suggestiva och smygande balladen E-Bow the Letter med Patti Smith som en betydande del i bakgrunden samt den så effektfullt distat alarmerande men samtidigt bitterljuvt melankoliska Leave. Två av gruppens allra bästa låtar totalt sett över deras karriär som sträckte sig över nästan tre decennier.

Plattan inleds med How the West Was Won and Where It Got Us som nästan är lika effektfull och förförisk som DriveAutomatic For the People. Det finns även utsökta låtar i klassiskt R.E.M-format i New Test Leper, Be Mine och Electrolite. Utöver detta finns det mer nyanser att upptäcka i albumet som helhet. Till minussidan ska kanske läggas att albumet är i längsta laget spretar något mellan de rockiga inslag som präglade föregångaren Monster och de mer nedtonade låtarna som kom att bli gruppens signum under 90-talets inledning. Plattan spelades in under den turné som följde Monster och kanske är det därför det inte upplevdes som lika sammansvetsat och homogent som deras tidigare album. Men när jag skriver detta så inser jag att det är nog egentligen enbart mästerverk som tidigare nämnda Automatic och debuten Murmur som varit helgjutna från början till slut. Möjligtvis ska även den personliga favoriten och så ofta bortglömda Life's Rich Pageant från 1986 nämnas i detta sammanhang. Album som är nästintill omöjliga att leva upp till.

Det var nog därför många med mig såg New Adventures som ett lovande mellanalbum i väntan på ett nytt mästerverk och därför placerades skivan i hyllan utan att jag fullt ut insett dess skönhet vilket jag hade gjort om det hade handlat om vilken annan grupp som helst. Med R.E.M var det annorlunda. Nu föll sig inte den fortsatta historien lika väl ut som man hade hoppats. Trots enstaka ljusglimtar längs vägen var det först med deras avskedsplatta Collapse Into Now från 2011 som de återhämtade sig musikaliskt från Bill Berrys avhopp och lät som ett sammansvetsat och intressant rockband igen.

Av dessa skäl hoppas jag att ni som läser detta tar er tid och firar den 10 september detta år med att lyssna på New Adventures in Hi-Fi. En för övrigt något missvisande titel, men låt så vara.


måndag 1 augusti 2016

Wovenhand: Come Brave

Wovenhands förra platta Refractory Obdurate från 2014 var lite av en pånyttfödelse för den forne Sixteen Horsepower-predikanten David Eugene Edwards. Ett hårt och och alarmerande album som påminde om apokalypsen ständiga närvaro.

I september kommer en uppföljare, Star Treatment, på nytt skivbolag (Sargent House) men av det första släppet att döma påminner tack och lov ljudbilden mycket om föregångaren. Samma raka energi och med ett unikt sound som Edwards har utvecklat under de senaste tjugo åren.  Det lovar gott. Dessutom kommer han till Mejeriet i Lund den 1 oktober. Finns en del att se fram emot under hösten när sommar och semester är ett minne blott.



onsdag 20 juli 2016

David Åhlén

Jag var igår på en skivrunda i Malmö och när jag besökte den trevliga hipster-butiken Rundgång kunde jag inte låta bli att köpa ett exemplar av David Åhlens senaste platta Hidden Light. Jag hade inte mycket att gå på mer än att jag hade hört gott om honom och vid något tillfälle lyssnat på något av hans tidigare alster utan att egentligen minnas hur det lät eller vad jag då tänkte om musiken. Jag vet inte heller så mycket om honom mer än hans religiösa förankring som för honom samman med artister som David Eugen Edwards och Sufjan Stevens. Musikaliskt finns även släktskap med Loney Dear och Active Child. En del skulle säkerligen vilja referera till Anthony & The Johnsons.


När jag nu lyssnat på plattan ett par vändor ångrar jag knappast mitt spontana inköp. Finstämd sakral musik som kräver en fullständig sinnesnärvaro för att nyanserna ska synliggöras. Vackert och personligt på ett föredömligt kort album där bland annat Nicolai Dunger gästar.

Lou Reed - Berlin (1973)

Det händer att jag glömmer bort hur bra en skiva egentligen är. Därför är jag glad över att jag åter införskaffade Lou Reeds tematiska Berlin-platta från 1973.


Jag köpte den någon gång i slutet på 1990-talet när det var CD som gällde och lyssnade mig trött på den då i samband med att jag inne på Bowie, T Rex och en del annan exhibitionistisk och teatralisk 70-tals rock. Men det senaste decenniet har plattan stått tämligen orörd i skivhyllan. När jag igår kom över ett vinyl-exemplar av plattan fick jag tillfälle att åter uppleva skönheten i detta helgjutna album. I all sin pretentiösa och melankoliska vemod är den samtidigt bombastisk och medryckande. I min värld är detta album bättre än Transformer. Det kanske är för att jag till vardags undervisar i historia men den känns relevant än idag. Trots att muren är ett minne blott.

måndag 11 juli 2016

Sara Watkins

Sara Watkins har kommit med nytt och det låter intressant. Inte minst med ett medryckande titelspår. Hon har på den alldeles färska plattan hittat en skön balans mellan de breda vägarnas radiorefränger och mer genuin folk- och bluegrasstradition. Utöver titelspåret finns det en hel del godbitar att hämta.