Tack vare den rutinerade popjournalisten Jan Gradvalls läsvärda hemsida (se länk här på loggen) kom jag i kontakt den amerikanske blueartisten
Gary Clark Jr. Tydligen är han inte obekant för den mer bevandrade bluespubliken, men för mig var detta en helt ny upptäckt. Han har släppt ett par skivor på mindre indiependentbolag och blev för ett par år sedan inbjuden till Eric Calptons festival
Crossroads. Modern bluesrock har aldrig legat inom min min närmsta intressesfär, den fastnar allt för ofta i stereotypt och tråkigt gitarrjammande för min smak. Men vid de första lyssningarna av Clarks relativt nyutgivna EP,
The Bright Lights, föll jag direkt för Clarks lätt distade skönsång ackompanjerad av skitiga, tunga och rytmiska gitarriff utan att det blir tillkrånglat. Bitvis påminner musiken om den skramliga bluesrock som
The Black Keys har ägnat sig åt under det senaste decenniet, för att emellanåt gå mot det mer souliga hållet och då påminner det lite om, den i veckan kritikerrosade,
Michael Kiwanukas debutskiva. För tidigt att säga hur långt detta kan räcka i längden, men det låter lovande och därför väl värd en avlyssning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar