tisdag 13 mars 2012

Loney Dear

Loney Dear, eller Emil Svanängen som är hans egentliga namn, är en av de största genierna inom den nutida svenska pop- och rockmusiken. Hans senaste skiva, Hall Music, fick inte den uppmärksamhet jag anser den förtjänar när musikåret 2011 skulle summeras, även om den överlag fick ett positivt mottagande i recensioner. Skivan borde dock ha tilldelats flertalet av de Grammis- eller P3-Guldstatyetter som istället delades ut till mediokra artister under galorna i början av detta år. Att t. ex. Christian Walz och Veronica Maggio kunde vinna grammis som årets kompositör framför Loney Dear, som inte ens var nominerad, är för mig helt obegripligt. Men ibland måste jag acceptera att jag inte förstår allt.

Att den blev så förbisedd i dessa sammanhang beror kanske främst på att det fantastiska ljudlandskap som Svanängen lyckas bygga upp på skivan inte riktigt får samma dynamik om man lyssnar på albumet ur ett felaktigt format. För att alla nyanser på skivan ska komma till sin rätt krävs det bra ljud, hög volym och ett lagom mått av tålamod, vilket musiklyssnare idag lätt går miste om när musik främst konsumeras i form av streamat dataljud ur halvdana hörlurar på språng mellan två platser eller i kombination med andra sysslor. Lyssna istället på skivan i lugn och ro i ett inneslutet rum ur en väljudande stereoanläggning på högsta möjliga volym. Kombinera gärna med att avnjuta en Sierra Nevada Celebration Ale och du kommer bli överkörd och omtumlad av den fantastiska ljudbild som möter dig, för att sedan vakna till liv igen som en nyfrälst människa. Stor musik!

Loney Dear bjöd i höstas på en av de bästa konserterna som jag var på under 2011 på Babel i Malmö. Lyckligtvis har SVT förevigat detta tillfälle med tre låtar och lite bakom-scenenreportage som du kan se här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar