Fula omslag - Vacker musik

För den som fortfarande går och rotar i skivbackar efter nya fynd och hoppas på något som ska överraska och slå en med häpnad, så kan det vara lätt att förledas av omslag. Trots att man i dessa tider lätt kan göra efterforskningar med hjälp av sin smartphone eller liknande redan i butiken så händer det fortfarande att jag kommer hem med en LP som jag köpte enbart för att det var ett snyggt omslag. Tyvärr är det inte alltid musiken lever upp till konvolutets upphaussade förväntningar. På samma sätt är det lätt att gå miste om guldkorn enbart för att omslaget är motbjudande. Jag presenterar därför en lista med fem skivor där artisterna i fråga totalt har misslyckats med konvolutet, men där innehållet har ett desto större värde och kan därför klassas som köpvärda alster. (Klicka på bilderna så länkas ni till albumen på Spotify i den mån de finns)

Ry Cooder - Paradise and Lunch (1974)

Detta är i mitt tycke Cooders bästa album från 1970-talet. Cooder som främst varit en talangfull musiker och en kreativ uttolkare av musikhistorien lyfter här fram väl valda låtar ifrån blues-, country- och gospelmusiken och visar att han var för 70-talet vad Beck var för 90-talet och Jack White för 2000-talet. En fantastisk inspiratör och återvinnare av musikhistoriens guldkorn, som han sedan kunde modernisera och göra något eget av. Omslaget är dock motbjudande och även om det tenderar gå mot det fulsnygga, så har det länge avhållit mig från att införskaffa detta album. Men på LP är det en skiva som går att hitta till en billig penning och den är väl värd sitt pris.

Boz Scaggs - Slow Dancer (1974)
Att det är den kända och hypade fotografen Annie Leibovitz som fotat Scaggs, endast iklädd speedos spatserande i avslappnad (?) pose på stranden, är inget försvar. Omslaget är möjligtvis lite roligt, men fruktansvärt fult. Det är ingen slump att denna skiva ganska snart efter att den gavs ut fick ett nytt, något mer behagligt omslag. Men detta är orginalutgåvan och hittar ni den för ett bra pris så ska ni slå till, för musiken är av betydligt högre kvalité. Scaggs befinner sig på sin topp och han framför skön musik som kan liknas vid en hybrid av Neil Young-rock och Isaac Hayes-soul. Han gör en utsökt cover på Allen Toussaints Hercules, som är mer känd med Aaron Neville men Scaggs version håller nästan lika hög nivå. Skivan är den sista innan Scaggs blir, åtminstone för min smak, allt för välpolerad i sitt västkustsound och här kan man fortfarande höra spår av hans rötter i sydstatsrocken.

Crosby & Nash - Wind on the Water (1975)

Är det Lasse Åberg och Jon Skolmen från Sällskapsresan som gett sig in i rockbranschen? Skulle kunna ha varit, men nej, det är de fd medlemarna från The Byrds respektive The Hollies; David Crosby och Graham Nash. Radarparet, från stjärnkvartetten Crosby, Stills, Nash & Young, gav med detta fula konvolut ut sin andra skiva som duo. Den starka inledande låten, Carry Me, blev en mindre hit och skivan gästas av storheter som Carole King, James Taylor och Levon Helm. Skivan är den sista angelägenhet som Crosby hann ge ut på 70-talet innan han föll allt längre ner i sitt drogmissbruk och det kom att ta något drygt decenium innan han kom på fötter igen. Men detta är bra, trots omslaget, och fullt jämförbart med Nash första soloskiva och skivorna med CSN & Y. Så för alla er som sökt efter Fleet Foxes rötter så uppmanar jag er att även införskaffa detta gräsliga skivomslag. 

Nick Lowe - Labour of Lust (1979)
Nick Lowe har ofta haft en fallenhet för tokroliga omslag och detta är ytterligare ett i raden av märkliga val av konvolut. Skivomslagen är en orsak till att det tog lång tid för mig att ta till mig Lowes mix av brittisk pubrock, country och vit soul. Denna skiva tillhör en av Lowes bästa och innehåller favoriter som Cruel to Be Kind, Cracking Up, Without Love och den nedtonande kärleksförklaringen You Make Me. Detta är egentligen en skiva som skulle kunna tillskrivas gruppen Rockpile, som utöver Lowe bestod av medlemmarna Bill Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams, som kompar på skivan, men av kontraktsskäl gav de under 70-talets slutskede ut skivorna under sina egna namn istället. Denna skiva, tillsammans med föregångaren Jesus of Cool, är utmärkta val för den som vill fördjupa sig i Lowes tidiga karriär.

Elvis Costello - King of America (1986)

Omslaget får mig att tänka påWoody Allen. På något sätt har både Costello och Allen förmågan att se ut som förvirrade genier, vilket säkert återspeglar deras konstnärliga personlighet. Säkerligen är denna framtoning inte omedveten även om Costello på senare år oftast iklätt sig en mer skräddarsydd kostym. Omslaget är inte det mest inspirerande, kungakronan till trots, men skivan tillhör Costellos bästa skiva från 1980-talet i konkurrens med den personliga favoriten Punch the Clock, som även den har ett osmakligt omslag. Denna T-Bone Burnette-producerade platta innehåller höjdpunkter som Brilliant Mistake, Don´t Let me Be Understood, Indoor Fireworks och avslutande balladen Sleep of the Just. Costellos skivor är oftast lätta att hitta i skivbörsar därute till bra pris och står ni och väljer och inte redan är ägare av denna skiva så är detta ett givet val.

Det var min lista över osmakliga omslag med välljudande musik. Ni kanske inte håller med och istället tycker tvärtom, det är synd, för det är ju trots allt roligare att gilla innehållet än ytan. Precis som med allt annat här i livet. Eller så gillar ni både musiken och omslaget och då är det bara att gratulera. Jag tar tacksamt emot fler tips på album som följer detta tema.