torsdag 7 juni 2012

Det bästa av 2012 - Första halvlek

Imorgon börjar fotbolls-EM och som tidspessimist och nybliven förälder räknar jag med att detta kommer innebära ett uppehåll både vad det gäller lyssnandet och skrivandet här på bloggen för ett par veckor. Det kanske är bäst för alla inblandade parter om så sker, men å andra sidan ska jag inte lova för mycket. Bjuds det på dålig fotboll så kommer jag nog kommer jag nog söka tröst i min skivsamling och då är det inte omöjligt att det leder till ett nytt inlägg och någon ny insnöad spellista kring något mer eller mindre diffust tema.

Det kan därför vara läge att subjektivt summera första halvan av detta musikår. Utan att ha något översiktligt eller heltäckande perspektiv över vad nytt som kommit den senaste tiden vill jag ändå ge er en lista över mina personliga favoriter från detta år. Får dock medge att jag inte är lika imponerad av musikåret hitintills som jag var av förra året vid samma tidpunkt. Bredden finns där men jag saknar topparna och något som är lika storartat som förra årets album med främst My Morning Jacket och PJ Harvey. Å andra sidan var 2011 ett av de bästa musikåren som jag upplevt så det kanske inte är annat att förvänta. Dessutom finns det ju en del tid kvar så jag ska inte säga för mycket än. Det har dock kommit några favoriter och här följer min lista utan någon inbördes ordning. Det får vänta till att hela året ska summeras och jag har hunnit utvärdera dem lite till och förhoppningsvis upptäckt lite mer.



Lost In The Trees A Church That Fit Our Needs
Denna skiva har jag refererat till så många gånger nu att den som aktivt följer denna blogg tycker att det börjar bli tjatigt, men skivan är värd all uppmärksamhet den kan få. Att sångaren och gitarristen Ari Picker drev inledde detta som ett projekt på en musikhögskola kan höras i utövarnas musikaliska skicklighet. Blandar man även in en stor dos av känsla och starka melodier i detta så visar de att resultatet kan bli utsökt. Musik med höga ambitioner som förför lyssnaren. Stort och vackert!
Bästa låt: This Dead Bird Is Beautiful



Damien Jurado: Maraqopa
Skivan var en av de första jag skrev om här på bloggen i slutet av vintern detta år och den går fortfarande varm i stereon. Det är främst skivans senare del som står sig stark och de två inledande spåren går mig ganska obemärkt förbi. Därefter blir det bara bättre och bättre. Föregångaren, 2009 års Saint Bartlett, var jämnare i sin mörka ton, men topparna är högre och variationen större på detta album och befäster Jurado som en av de främsta förmågorna inom singer/songwriter-genren på 2000-talet.
Bästa låt: Working Titles



Michael Kiwanuka: Home Again
En av årets mest hypade skivor och den unge britten med den mogna rösten har flitigt jämförts med både Nick Drake och Terry Callier. Inte helt oförtjänt, men skivans inledning får en kanske främst att tänka på Van Morrisons mästerverk Astral Week. Oavsett de goda referenserna så håller albumet för alla lovord och aktualiserar begreppet folksoul igen.
Bästa låt: Worry Walks Beside Me



Kent: Jag är inte rädd för mörkret
Jag har redan hyllat singeln 999 här på bloggen och jag står fortfarande fast vid varenda ord jag skrev om den då. Den skapade höga förväntningar på albumet som jag inledningsvis tyckte den hade svårt att leva upp till när det väl kom. Men efter några genomlyssningar så har låtar som Jag ser dig, Tänd på och Hänsyn vuxit fram som några nya Kent-favoriter och räcker för att skivan ska förtjäna en plats på min halvårslista. Föredömligt kort album, det är oftast de som håller längst.
Bästa låt: 999



Father John Misty: Fear Fun
Detta album från Fleet Foxes-avfällningen J. Tillman tillhör årets bästa folkcountryskiva. Jag har redan skrivit om den, men skivan blir nästan bara bättre och bättre för varje gång jag lyssnar på den och ur mitt perspektiv så innehåller den fler starka låtar än vad Fleet Foxes senaste skiva gjorde. Det säger en del, utan att förringa Seattle-gruppens fantastiska förmåga till att skapa vackra harmonier och bitterljuv stämsång.
Bästa låt: Only Son Of A Ladiesman



Andrew Bird Break It Yourself
David Eugene Edwards i Sixteen Horsepower fick mig att inse att det går att bygga upp medryckande domedagsrock med hjälp av ett dragspel. På samma sätt har multinstrumentalisten Andrew Bird visat att det går att skapa stämningsfull rockmusik med hjälp av ett stråkinstrument och lite visslande. Birds skivor är nästan alltid bra och även om denna skiva inte riktigt når lika högt som 2007 års Armchairs Apocrypha, så har den ändå gått varm i stereon under våren och förtjänar definitivt en plats på listan.
Bästa låt: Lusitania



Beach House: Bloom
Liksom många andra så upptäckte jag Beach House med deras förra skiva Teen Dream. En bra skiva som hyllades av många, där det tog ett tag för mig att inse att det var en sångerska och inte sångare som stod vid mikrofonen. Jag tycker dock att deras nya skiva faller mig mer i smaken och Victoria Legrands säregna röst, som för tankarna till Nico, smälter perfekt in i den stämningsfulla ljudbilden som skapas. Ett album i ordets rätta bemärkelse där det inte är de enstaka låtarna som står i centrum utan det istället är helheten som skapar skönheten.
Bästa låt: The Hours 


Loosegoats: Ideas For To Travel Down Death´s Merry Road
Trots att Christian Kjellvander i min smak är den bästa aktören inom den svenska singer/songwriter-genren, så hade hans soloskivor börjat bli lite väl entoniga för att väcka några starkare känslor hos mig. Återföreningen med Loosegoats verkar ha gjort hans låtskrivande gott och variationerna blir större när han återigen backas upp av ett komplett rockband. Kvalitén på låtarna håller som vanligt hög nivå och det är fortfarande Kjellvanders röst som står i centrum. Som bäst blir det när de distade gitarrer får utgöra en bakgrundsmatta till Kjellanders utsökta sång.
Bästa låt: Failure


Jack White: Blunderbuss
När jag fick höra att den numera Nashvilleförankrade White skulle ge ut en soloskiva så tänkte jag spontant att det skulle gå mot lågmäld countryrock. Eller befarade snarare, eftersom jag inte riktigt tycker hans röst håller för den typen av musicerande. Därför blev jag positivt överraskad att albumet var rockigare och svängigare än så, där Whites nasala stämma för det mesta kommer sig väl till pass. En logisk uppföljning av The White Stripes, där jämnheten och helheten överträffar flertalet av gruppens tidigare alster.
Bästa låt: Sixteen Saltines



Richard Hawley: Standing At The Sky´s Edge
Denna skiva ska avnjutas i rätt sammanhang. Som bakgrund blir det lätt en påfrestande sörja av distade gitarrer och psykedliska ljudmattor, men om du ger skivan dessa fulla uppmärksamhet och höjer volymen något så är det årets mest atmosfäriska och suggestiva rockmusik du kan hitta hitintills.
Bästa låt: Don´t Stare At the Sun




Lambchop Mr. M
Tillsammans med Lost In The Trees är detta året vackraste och mest stämningsfulla skiva, där stråkarna utgör en viktig ingrediens i musiken. Skivan, samt den fina konserten på Palladium tidigare i våras, fick mig att återuppliva mitt intresse för gruppens säregna och känsliga countryrock.
Bästa låt: Nice Whitout Mercy

Bubblare som kan växa till sig och vid årets slut kanske är med på listan: Perfume Genius, Leonard Cohen, Magnus Ekelund & Stålet, Bruce Springsteen, Punch Brothers.

För den som vill ha en låtlista på det bästa låtarna hitintills så kan ni hitta den här:
Broken Record - Årets bästa - Första halvlek (v. 24 jun 2012)

Det här var mina val. För er som har synpunkter eller förslag på andra album som förtjänar en plats så får ni gärna höra av er.

Heja Sverige!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar