tisdag 3 juli 2012

David Eugene Edwards

Woven Hand: Live at Roepaen (2012)
Det finns ett fåtal upptäckter av artister inom rockmusiken som utvecklas till att bli ens hjältar och husgudar. Nästan så att det går överstyr och får ens sunda förnuft att brista i omdöme. Det är nästan så illa att man inbillar sig att man som  har slutit något slags musikaliskt äktenskap med artisten i fråga och att man måste uppvisa trohet gentemot denne och så fort något nytt skivsläpp är på gång måste den beställas eller om en konsert äger rum i ens närhet så måste man vara där. Annars känns det ju som man bryter detta fiktiva förbund och att man är otrogen. Detta är knappast någon ömsesidig eller likvärdig relation som ni säkert förstår. Visserligen är artister beroende av sina beundrare, men det finns ju i regel fler i denna skara och det handlar om, utifrån denna äktenskapliga liknelse, knappast om något monogamt förhållande.

Hur som helst så tillhör David Eugene Edwards för mig denna ytterst begränsade skara av artister. Numera ger han ut musik under namnet Woven Hand, men när jag först upptäckte hans musik så var han den centrala figuren i det nu insomnade 16 Horsepower. Det var när skivan Secret South (2000) kom ut som jag först upptäckte tjusningen i Denvergruppens gothcountry-inspirerade domedagsrock. Men det var i samband med gruppens avskedsturné 2003, då jag fick uppleva deras musikaliska storhet live på Berns i Stockholm, som mitt osunda förhållningssätt till Edwards tog sin verkliga början. Därefter har jag i princip gått på varenda konsert och köpt varenda skiva och live-DVD:s som har kommit i min väg, där ovan nämnda Edvards har varit inblandad. Dock har jag haft svårt att uppleva samma euforiska lyckorus som jag upplevde den där mörka novemberdagen 2003 på Berns igen och skivorna och konserterna under namnet Woven Hand har aldrig nått samma höga nivå som med 16 HP. Dock har musiken varit tillräcklig intressant och välljudande för att jag inte ska kunna överge den helt.

Jag var nära att ge upp när jag i höstas såg Woven Hand live för fjärde gången, denna gång på Palladium i Malmö, där Edwards uppträdde helt ensam på scen. Konserten var minst sagt tröttsam och seg och jag gick därifrån med en uppgiven känsla av att jag aldrig skulle kunna komma tillbaks till 2003 igen. Kanske var det därför jag upplevde en viss ångest när jag för någon vecka sedan gick ut från Media Markt i Gallerian i Stockholm med en nyutgiven liveskiva i vinylformat, inkluderat en DVD, med Woven Hand. Jag hade missat detta skivsläpp, den kom ut i maj detta år, och hade jag bara sett det i något annat sammanhang så hade det nog kunnat gå mig förbi. Jag hade ju tröttnad på Edwards allt mer introverta och religiösa musikaliska utveckling. Men när jag såg skivan framför mig i butiken kunde jag inte låta bli. Jag vill ju trots allt vara trogen och när jag såg att skivan inleddes med en av 2000-talets bästa låtar, Hutterite Mile, började genast fundera på hur jag på något annat sätt kunde spara in på 300 kronor som skivan kostade för att kompensera detta till synes överflödiga inköp. För när jag väl gick ut ur butiken så kändes köpet mer som en konsekvens av mitt osunda musikmissbruk än av god smak och sunt förnuft.

När jag nu har ägnat några timmar åt att lyssna på skivan, Live at Roepaen, har dock min ångest övergått i glädje och en känsla av återupplivad kärlek. Konserten är inspelad i en katedral i Holland där Edwards backas upp av ett komplett band, däribland tidigare Horsepower-medlemen Pascal Humbert (bas, gitarr) och Ordy Garrison (trummor) från Slim Cessnas Auto Club, och han visar upp sig från sin absolut bästa sida och det är nästan som att komma tillbaks till 2003 igen. Att skivan är inspelad i en katedral med förträfflig akustik gör att inramningen för Edwards sakrala mystik passar in perfekt. Av skivans fjorton låtar är tre av dessa hämtade ifrån 16 Horsepowers sista skiva Folklore (2002). För övrigt ligger fokus på den musik som har givits ut under namnet Woven Hand. Att det är två av Horsepower-låtarna, Hutterite Mile och Flutter, som sticker ut som några av skivans starkaste spår säger visserligen en del om var Edwards musikaliska utveckling går i för riktning, men faktum är att jag med hjälp av denna skiva fått upp ögonen för flera av de låtar som han har gett ut på senare tid. Konserten är inspelad 2010 då hans senaste fullängdsskiva Singing Grass, gavs ut och därför ligger en del fokus av förklarliga skäl på detta album. Denna skiva är ändå en perfekt samling för att sammanfatta Edwards karriär på 2000-talet, även om det visserligen finns några spår som jag saknar från Woven Hand-skivorna, däribland Iron Feather och The Good Hand.

För er som inte upptäckt Edwards storhet än så skulle denna skiva tillsammans med 16 Horsepower-samling, Yours Truly, som kom för något år sedan kunna vara en perfekt introduktion till Denversonens musikaliska utveckling under 1990- och 2000-talet. Båda dessa skivor finns på Spotify och jag länkar till dem här i detta inlägg. Men jag vill dock inte att ni ska gå miste om den Live-DVD som medföljer Live at Roepaen och innehåller åtta av de fjorton låtarna och lyckas fånga den laddade, nästan maniska och ödesdigra stämningen som Edwards lyckas bygga upp med sin musik. Jag rekommenderar er därför, utifrån god smak och sunt förnuft, att köpa skivan. Den är väl värd varenda öre.

Med inspiration av denna utmärkta live-skiva så kommer veckans spotifylista att vara en samling med mina favoriter från David Eugene Edwards karriär för den som vill fördjupa sig.

Broken Record - David Eugene Edwards (jul 2012 v.27)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar