Pink Floyd vs. Metallica

Jag har ägnat en del tid under den första halvan av semestern åt att läsa två rockbiografier om två av de kommersiellt sett största banden i rockhistorien; Pink Floyd och Metallica. Rockgrupper som har utvecklats till stadiumrockande giganter inom sina respektive genres och ansetts som banbrytaden och blivit en inspirationskälla till en mängd ny musik som som skapats i dess efterföljd. Det är två band som jag personligen har helt olika förhållningssätt gentemot. Metallica var det bästa jag visste när jag som 15-åring på allvar började intressera mig för musik, medans Pink Floyds progressiva avantgarderock aldrig intresserade mig förrän något år sedan då jag lyssnade igenom skivan Animals och insåg att musik om grisar och får inte behöver innebära dans runt en midsommarstång, utan istället kan låta riktigt bra. Det har dock aldrig varit något favoritband och till stor del har det sin orsak i att jag under mina år som upptäcktsresande inom den för mig oupptäckta rockhistorien, främst mellan åren 1995 och 1999, i allt för hög grad förlitade mig till tidningen Pop. En fantastisk tidning på många sätt och vis, men deras chefsideologer var måna om att distansera sig från stadiumrockande och progressiva band likt Pink Floyd, Genesis och Yes. Det bidrog till att jag aldrig gav Pink Floyd en ärlig chans och idag kan jag ångra att jag inte upptäckte The Dark Side Of The Moon som 17-åring istället för att förgäves försöka se storheten i grupper som Primal Scream och The Small Faces. Jag tror att jag hade berörts mer av den skivan om jag hade gett den sin rättmätiga chans då än vad jag gör när jag lyssnar på den idag.

De två böcker jag läst är Mick Walls biografi över Metallica samt Bengt Liljegrens motsvarande om Pink Floyd. De två författarna har helt olika utgångspunkter. Den brittiska musikjournalisten Mick Wall är personlig i sin framställning och mån om att framhäva hur han inte bara har följt bandet utan även har levt med bandet genom hela deras karriär. Han har inga problem med att låta sin egen person få ta plats och han beskriver bland annat hur han och bandets trummis Lars Ulrich efterfestat på hotellrum och hur de gemensamt tagit del av både bandets musik och droger. Till en början blev jag smått generad över den utlämnande roll som Wall tillskriver sig, men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag av hans framställning. Den främsta styrkan är att Walls största intresse hela tiden riktar sig mot gruppens musik och han låter inte det utvecklas till någon smaskig skvallerbok a'la Neil Strauss. Det är alltid musiken som är i centrum och de övriga historierna berättas främst i avsikt för att beskriva hur det kan ha påverkat bandets musikaliska utveckling. Han är tydlig med att framhäva vilka två album som han själv värderar högst med gruppen; Master of Puppets (1986) och det självbetitlade svarta albumet från 1991, samtidigt som han inte är rädd för att kritisera bandets mindre smakfulla vägval under främst den senare delen av karriären. På det hela taget är det underhållande läsning och en gedigen källa för den som vill fördjupa sig i hårdrockens historia under 80- och 90-talen. Den var så pass fängslande att jag inom en snar framtid även kommer ta mig an samme Walls biografi över Led Zeppelin.

Om journalisten Wall är subjektiv i sin framställning över Metallicas karriär så är Liljegren mer av en objektiv betraktare med distans i både tid och rum i hans skildring över Pink Floyds öden och äventyr. Det kanske är ett naturligt perspektiv för honom eftersom han i grunden är en akademisk skolad historiker som tidigare gjort sig känd för sina böcker om Karl XII, Alexander den store och Adolf Hitler. Visserligen har Liljegren ett förflutet som rockmusiker, men hans skildring överlag är mer vetenskapligt förankrad, vilket gör läsningen lite mer torftig och innehåller färre spektakulära vittnesskildringar av händelser och samtal som förts direkt med huvudpersonerna i boken. Boken är dock skriven på ett enkelt sätt och han lyckas  förmedla en heltäckande och trovärdig bild över gruppens brokiga karriär. Inte heller utan att inspirera läsaren till att lyssna på gruppens musik. Därmed utgör det en bra introduktion för en som är beredd att ge sig in i Pink Floyds universum och som, likt mig själv, inte tidigare varit där mer än på sporadiska utflykter.

Det som slår mig när jag läst om dessa två kolosser inom rockmusiken är de likheter som finns mellan dessa grupper, vars musik står ganska långt ifrån varandra. Möjligtvis går det att se likheter i gruppernas progressiva ambitioner och att ge ut långa låtar med många taktbyten. De  har inte förlitat sig till singelförsäljning i första hand utan istället har det handlat om att ge ut konceptalbum. Men att ge sig vidare i någon djupare musikalisk jämförelse är tämligen lönlöst. Däremot finns det likheter vad gäller gruppernas kommersiella utveckling och hur detta har påverkat deras trovärdighet gentemot sin publik. Båda grupperna har gått från att röra sig inom smalare kretsar och ansetts som stilbildande till att på relativt kort tid nå en miljonpublik och bli mainstream. De har även varsitt album som utgör deras kommersiella höjdpunkter och som även symboliserar deras storhetstid. Det är omöjligt att diskutera Pink Floyd utan att förhålla sig till The Dark Side of The Moon, som sålt i nästan 60 miljoner skivor världen över. På samma sätt är det oundvikligt att prata om Metallicas storhet utan att beröra deras svarta album, som visserligen bara uppnått hälften av Pink Floyds klassiker i antal sålda exemplar men tronar ändå som en av världens mest sålda hårdrockskivor. Om dessa två album även utgör gruppernas konstnärliga höjdpunkter tvistar både journalister och gruppernas publik om, men vad som är tydligt är att de båda albumen  kom att förändra förutsättningarna för gruppernas fortsatta musikaliska utveckling. De skulle också påverka gruppdynamiken i banden och vara början på de mer eller mindre definitiva splittringarna som blev oundvikliga. För båda dessa grupper har dessutom integritet och oberoende varit en viktig del av deras profil. De har varit måna om att inte offentliggöra sina privatliv i allt för hög grad och de har dessutom försökt att framstå som oberoende från skivbolagens och publikens förväntningar. Istället är det den konstnärliga ambitionen som har varit deras drivkraft. Det är åtminstone så de själva vill framställa det och i viss mån får man nog ge dem rätt på den punkten, trots deras enorma kommersiella framgångar. 

De både grupperna har också sina vålnader i form av före detta medlemmar som ständigt har förföljt gruppernas karriärer och som de både har behövt slå sig fria från samtidigt som det försökt hedra och bevara deras minne. Pink Floyd har sin tidiga frontfigur, den så mytomspunne, Syd Barrett och Metallica har sin bassist Cliff Burton. Deras öden ser visserligen helt olika ut, Barrett föll offer för droger och galenskap medans Burton avled i unga år vid en olycklig busskrasch i de småländska skogarna, men ändå har deras personligheter och kreativa förmåga ständigt satt sin prägel på de båda bandens utveckling, även efter deras medverkan. Trots att ingen av dessa musiker var delaktiga eller närvarande när grupperna nådde sina mest framgångsrika perioder så har deras mest inbitna fans ständigt diskuterat vad de båda mytomspunna personligheterna skulle ha tyckt om gruppernas musikaliska utveckling. De är alltid lätt att romantisera och glorifiera de framlidna, eller i Barretts fall frånvaro av andra orsaker, men Burton och Barrett framställs inte sällan som de mest kompetenta, konstnärliga och kreativa personerna i banden som vägrade falla offer för kommersialismen och skivbolagens förväntningar. De har framförallt varit ett sätt för fansen att motivera hur grupperna har svikit sina ursprungsideal när de inte har utvecklats i den riktning som de har önskat eller hoppats på. Vad tyckte egentligen Syd Barrett om The Dark Side Of The Moon eller The Wall och skulle Metallica någonsin ha blivit så kommersiellt gångbara som de blev med sitt svarta album och sålt sin thrash-själ om Cliff Burton fortfarande hade varit med? Frågor som det aldrig kommer att ges några svar på men som kommer fortsätta att diskuteras och ältas om och om igen så länge gruppernas fans hålls vid liv. 

När jag var 15 år och såg mig som ett fan till Metallica så skulle jag blivit arg om någon gjorde jämförelse och likställde bandet med Pink Floyd. I min ungdomliga naivitet trodde jag att Metallica stod för något helt annat än vad ett etablerat och, för mig vid denna tid, gubbrockigt arenaband som Pink Floyd. Men när jag jag nu läser om grupperna knappt 20 år senare så ser jag mer likheter än skillnader och inser att de i båda fallen bara handlar om att skapa så bra musik som möjligt. Musik som förenar och drar skiljelinjer på en och samma gång. Att deras musik har hamnat inom olika genres är mer en slump och beror främst på vid vilken tid och i vilket sociokulturellt sammanhang de växte fram ur. Deras ambition var i princip densamma. Ju längre tid som går ifrån det att musiken skapades så suddas så sakteliga skillnaderna mellan olika genres och stilar ut. När människor om hundra år kommer analysera den våg av västerländsk populärkultur som spreds runt om i världen under slutet av 1900-talet och i början av detta årtusende så tror jag att Metallica och Pink Floyd kommer vara två grupper som lyfts fram som banbrytande och stilbildande. Då kommer man inte längre diskutera hurvida Metallicas Master of Puppets verkligen var thrash metal eller om Pink Floyd ska klumpas samman med den progressiva 70-talsrocken, utan istället kommer det göras jämförelser banden emellan och diskussionen kommer snarare handla om vilken kvalité deras musik egentligen höll. Olika genres kommer då av vara av samma betydelse som vi idag ser tillbaka på klassisk musik eller litteratur. Ett sätt att sortera och klassificera, men knappast av betydelse för identifikation för lyssnaren.

Pink Floyd och Metallica är namn som kommer leva vidare i rockhistorien och därför tycker jag att Liljegrens och Walls böcker känns relevanta och intressanta. Dessutom tycker jag att Pink Floyds Time är en utmärkt låt. Tyvärr hittar man inte gruppernas musik på spotify, vilket också är en likhet. Orsaker till detta kan man ju analysera, men det överlämnar jag till någon annan.