Tilläggsminuter

För någon knapp månad sedan försökte jag summera första halvåret av detta musikår genom att lista mina favoritalbum så långt. Kanske var jag lite väl tidigt ute för jag skulle nu vilja komplttera med två till; Leonard Cohens Old Ideas och The Tallest Man On Earths There´s No Leaving Now. Båda dessa album har gått varma i vinylspelaren de senaste veckorna och förtjänar därför att kompletteras till min lista.

Den snart 78-årige Cohen imponerar på sitt senaste album som släpptes tidigare i år och har uppmärksammats tidigare här på bloggen i form av låten Amen, men det är först nu jag har gett hela albumet en ärlig chans. Jag har insett att det är en perfekt skiva att lyssna till vid tidiga morgnar. Som småbarnsförälder handlar det kanske främst om när man blivit ofrivilligt väckt, men för den som inte befinner sig i den situationen så lämpar den sig minst lika bra när du inte hunnit gå att lägga sig än och som bakgrundsmusik när du betraktar hur en ny regnig sommardag vaknar till liv. Jag har personligen inte brytt mig om Cohens senare skivor i någon större utsträckning sedan 1988 års I´m Your Man, men efter att lyssnat på Old Ideas och främst fastnat för låtar som tidigare nämnda Amen, Going Home och Darkness, så kommer jag definitivt att lägga tid på att lyssna in mig på hans två andra studioalbum från 2000-talet; Ten New Song (2001) och Dear Heather (2004). Cohen har aldrig behövt bekymra sig över att kunna åldras med sin musik utan kan lugnt vandra vidare i gamla fotspår. Musiken i sig är lika tidlös som alltid när det gäller Cohen, med undantag för några av hans hopplösa 80-talsproduktioner. Styrkan ligger främst i texterna och stämningen som byggs upp med hjälp av Cohens intensiva närvaro. Hans röst är visserligen begränsad, det har den alltid varit, men som vanligt så har han förmågan att med små medel kunna fånga uppmärksamheten. Och när variation i tonläget krävs så utnyttjas körsångerskor effektfullt i bakgrunden och resultatet blir utsökt

En som också kommer kunna åldras med sin musik på ett värdigt sätt om utvecklingen fortsätter i samma riktning är den nästan 50 år yngre Kristian Mattson, som döljer sig bakom namnet The Tallest Man On Earth. Jag har skrivit om singeln 1904 vid ett tidigare inlägg och han visar med sitt tredje fullängdsalbum att han denna gång håller hela vägen. En del av hans mer hårdkokta beundrare tycker att han har blivit lite för slätstruken när han har frångått sitt mest intensiva gitarrspel och är lite mer tillbakalutad i sitt framförande, men jag gillar det och tycker den avslappnade stilen passar honom utmärkt. Hans röst blir inte lika påfrestande utan istället framhålls hans styrka att kunna framföra vemodiga och vackra melodier på ett effektfullt sätt. De flesta låtarna framförs solo med Mattson på gitarr eller piano, men på ett par spår har även trummor lagts till. Skön lägereldsmusik, på ett smakfullt och vackert sätt.