onsdag 12 september 2012

Den svåra uppföljaren

Något som visat sig vara bland det svåraste som finns inom rockmusikbranschen är att kunna följa upp en konstnärlig och kommersiell succé med ett nytt album. Det kanske ska klassas som ett lyxproblem men ju tidigare i karriären denna succé infinner sig, då artisten inte har så mycket material att förlita sig på, desto svårare brukar det bli. Inte helt oväntat är det stor risk att drabbas av skrivkramp och prestationsångest i dessa lägen. Se bara på artister som Jakob Hellman och Lauryn Hill. Hyllade och älskade av nästa alla, men vad hände sen? Det här är ett fenomen som säkert kan bli lika tydliga inom såväl film och litteratur, men pop- och rockmusiken har under de senaste 50 åren haft en sådan medial slagkraft att det ofta synliggörs och skapar debatt och reaktioner i offentlighetens strålkastarljus.

Hur artister och rockband har valt att hantera en sådan situation kan te sig lite olika, men inte sällan väljer de vägen att ge ut ett "svårt" album för att på så sätt försöka bevara sin konstnärliga integritet. För grupper som innan succén har rört sig inom alternativa kretsar där de har haft "cred" för att sedan bli mainstream kan detta vara ett sätt att försöka visa att man värnar om sina mest trogna fans för att inte riskera att betraktas som "sell out". Det är i sådana lägen som till exempel pretentiösa dubbelalbum ses som ett gångbart alternativ. Ibland krånglar man till sitt framförande genom att influeras av nya stilar som involveras i musiken. Skulle den från omgivning förväntade försäljningssuccén då utebli kan alltid argumentet att den stora massan inte förstår dras fram och därmed framställa sig själva som missförstådda genier. Dessa skivor brukar i vilket fall kunna väcka starka känslor och om de inte landar i ett konstnärligt magplask så brukar de omvärderas och debatteras under lång tid efter det att albumet getts ut. De brukar utgöra rockmusikflödets vattendelare. Det beskrivs ofta som modigt att utmana sin publik, men inte sällan handlar det om att hantera rädslan för att misslyckas. Fallet blir ju aldrig så tungt som när man befinner sig högst upp på berömmelsens topp.

Här har jag i vilket fall valt ut några "svåra" uppföljare som jag listar utan någon som helst rangordning eller gradering. Mästerverk eller konstnärliga magplask? Döm själva. Jag skriver min dom.


Fleetwood Mac
Tusk (1979)
Detta får nog jag klassa som min personliga favorit i kategorin "svåra uppföljaren". Utgiven efter gruppens gigantiska succé med skillsmässoalbumet och mångmiljonsäljaren Rumours. Att i detta läge, som ett band som allt starkare kopplades samman med den amerikanska västkustscenen, ge ut ett spretigt dubbelalbum, vars skivomslag och produktion delvis påminner om 90-talets indierock, var knappast publikfrieri. Detta trots att inspelningen var rockhistoriens ditintills mest påkostade och pågick i nästan ett helt år. Men gruppmedlemmarna kände nog i detta läge att de hade friat tillräckligt, både med varandra och med sin publik. Enda utvägen var att ge ut ett förhållandevis svårtillgängligt album. Men det är främst inramningen som är svår, för de 20 låtarna utgör en fantastisk mosaik i alla dess popmusikaliska vackraste färger, skapat av ett band på bristningsgränsen. Ett känslomässigt och storslaget epos. Både Lindsey Buckingham och Stevie Nicks briljerar med sin låtskrivarförmåga.


R.E.M
Monster (1994)
I kölvattnet efter succérna med radiovänliga Out of Time och den akustiskt lågmälda Automatic For The People ville Athensgruppen återvända till sina mer skrammelrockiga rötter och ökade disten på gitarrerna. Det skramlar på rätt bra men det kanske främst var ett sätt att dölja att låtarna inte var lika starka som på sina föregångare? Till gruppens försvar bör dock påpekas att de fram tills dess radat upp album av fantastisk kvalité sedan debuten 1983 och att höja nivån ännu en gång skulle visa sig omöjligt. Albumet kan på sin höjd klassas som intressant men med undantag för den fina Kurt Cobain-hyllningen Let Me In så är det inget album man återvänder till om vill ha det bästa med gruppen.


The Clash
Sandinista (1980)
Efter succén med den banbrytande dubbel-LP:n London Calling var The Clash på väg att erövra världen och bli de brittiska öarnas populärkulturella flaggskepp. Att i detta läge ge ut ett trippelalbum, med en titel hämtad från den socialistiska revolten i Nicaragua året innan, förbryllade många. Om de forna punkrockarna hade lyckats vidga sin musik med varierande stilar på London Calling på ett snyggt och sammanhållet sätt, så spretar gruppen åt alla håll och kanter på detta album. Pop, soul, barnkörer, reggae, dub, rock blandas om vartannat och resultatet blir mest förvirrande. Det finns dock en hel del ljusglimtar även om många låtar känns som idéer som borde ha genomarbetats lite mer innan det gavs ut.


Nirvana In Utero (1993)
Kurt Cobain trivdes aldrig med livet som rockstjärna och ville återvända till rötterna i den alternativa rockmusikens underjord. Eller snarare underliv med tanke på skivans titel (In Utero är en benämning för fostrets utvecklingsfas i livmodern) Skivan saknar de direkta låtarna och självklara gitarriffen som förgångaren, Nevermind, innehöll och som med storm lanserat den flanelldoftande alternativrocken världen över. Även om låtar som Rape Me, Heart Shaped Box, Dumb och Pennyroyal Tea fortfarande lockade till sig en storpublik så är låten Radio Friendly Unit Shifter både med ljudbild och titel mer talande för skivans punkrockiga och inåtvända sound. Bitvis riktigt bra, men stundtals jobbigt och de ständiga tempobytena gör albumet hopplöst att lyssna på rakt igenom. Jag lyssnar hellre på Pixies.


Radiohead Kid A (2000)
Efter succén med Ok Computer var Radiohead den brittiska rockpressens gunstlingar och hela världen stod för deras fötter. De var på väg att utvecklas till det band som Coldplay ett knappt decennium senare kom att bli. Men det var inte vad Radiohead själva ville, så de gav ett elektroniskt och experimentellt album där Thom Yorke mestadels låter som en digital robot som vandrar runt i ett futuristiskt och svävande ljudlandskap. Personligen tappar jag intresset ganska fort, men albumet hyllas fortfarande av många som ett mästerverk. Jag är skeptisk, men det kanske bara är jag som inte förstår.


Pulp This Is Hardcore (1998)
Britpopvågen svepte över världen i mitten av 90-talet och i kölvattnet efter Oasis och Blur gick Pulp från indie till mainstream tack vare hits som Common People och Disco 2000 på albumsuccén Different Class. Uppföljaren This Is Hardcore blev en mörk historia utan några självklara hits. Storslaget, pretentiöst och svulstigt med texter som berör ålderdom, sex och meningen med rockstjärnelivet. Bara omslaget provocerade och förvirrade många. Skivan blev inte i närheten av samma kommersiella succé som föregångaren, men många med mig anser att detta är Jarvis Cockers konstnärliga höjdpunkt. Storslagen rockmusik och Pulps svar på Suedes Dog Man Star. Fast med bättre ljud.

Det finns fler album på detta tema som går att uppmärksamma. Kanske hör Blurs självbetitlade album från 1997 hemma här, liksom Pink Floyds Animals, Neil Youngs Tonights The Night, The Beatles White Album, Beach Boys Smiley Smile, Metallicas Load  osv. Men jag får nöja mig med dessa och förhoppningsvis får det någon att uppmärksamma hur bra Fleetwood Macs Tusk är, om ni inte redan visste.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar