Skivnördarnas julafton firas i Lund den 8:e september

Det har varit tyst här på bloggen de senaste veckorna men detta är ju främst bara en navelskådande hobby som handlar om beundran för sådan musik jag själv lyssnar på för min egen skull. Så det är nog sunt att jag ibland prioriterar andra sysslor här i livet. Men trots detta så är ju inte musiklyssnande vilken slentrianmässig hobby som helst, så hoppas ändå jag ska kunna skriva mer och lite mer frekvent om nyinköpta vinyler, återupptäckta klassiker och nya rockalbum framöver. Kanske kommer lördagens skivmässa i Stadshallen i Lund vara en inspiration till nya inlägg. Vid tidigare besök har denna mässa varit en guldgruva för att hitta gamla vinyler till en lagom summa pengar. Möjligt att mina förväntningar att hitta det jag söker är lite för höga denna gång men det återstår att se. Att gå dit med allt för specifika förväntningar på att hitta just det album man söker brukar vara lönlöst. Istället ska man gå dit med ett öppet sinne och hoppas på att man hittar sådant som man inte trodde att man skulle hitta.

Det är dock oundvikligt att inte gå dit utan några skivor på näthinnan att hoppas på och jag kommer gå dit med förhoppningen att hitta en artist  som min bror nyligen tipsade om. Hans tips brukar nästan alltid vara av stort värde att uppmärksamma och så är fallet även denna gång. Det handlar om en för mig tidigare obekant artist vid namn Bill Fay. Han har precis gjort ett comebackalbum som heter Life Is People och låter riktigt bra. Ni kan hitta den på spotify via länken. Pianobaserad, melankolisk och tidlös singer/songwriter-gospel. Egensinnig, även om Dylan vilar som en osalig ande i bakgrunden. Han gör bland annat en mycket vacker och personlig version på en av Wilcos allra bästa låtar; Jesus, etc. Det är Bill Fays första studioalbum på 41 år och han gjorde två album i inledningen på 1970-talet. Det är främst hans album från 1971; Time Of The Last Persecution, jag är på jakt efter, men mina förhoppningar bör vara minimala. Det går dock att beställa skivan på CD och jag får kanske nöja mig med det i slutändan och det räcker gott nog. Bra musik fungerar i alla ljudvänliga format.

Det roligaste med att gå på skivmässa är nog att se alla andra besökare och upptäcka att det finns så många som fortfarande brinner för sitt musikintresse och sina skivinköp. Finns få tillfällen då du kan få höra och ta del av så fantasiskt nördiga, humoristiska och intressanta diskussioner om vilken Dylan-bootleg som är den bästa, eller om Bruce Springsteen var bättre då han försökte odla skägg, eller om vilken Kinks-platta från 70-talet som är värd att lyssna på osv. Helt enkelt livsnödvändiga diskussioner. Hur som helst så hoppas jag att ännu fler hittar dit, men att ni inte köper de skivor som jag har tänkt köpa. Därför är det ju riskabelt att skriva ner fler titlar, utan hoppas istället att få återkomma och skriva om dem senare. Lyssna på Bill Fay så länge.

Vi ses i stadshallen i Lund på lördag!