Bob Dylan - Planet Waves (1974)

Jag har inte som avsikt att säga något unikt eller revolutionerande om Bob Dylan och hans musik. Allt sådant är redan gjort av folk som vet bättre. Varenda skiva har analyserats, liksom de flesta av de textrader som han har satt på pränt av mer eller mindre begåvade journalister och författare. Låtarna har tolkats och omtolkats och använts i såväl politiska som religiösa sammanhang, med diverse olika syften och avsikter. Samtidigt har Bob Dylan en sådan enorm skivkatalog på sitt samvete att man som lyssnare ständigt hittar nya nyanser och guldkorn i hans musik och det är en artist som aldrig slutar fascinera. Hur påfrestande hans munspel än kan vara.

De flesta av de bästa skivor som Dylan har gjort har därav fått den uppmärksamhet de förtjänar, men det finns några undantag. Dels de hårt kritiserade gospelorienterade skivorna som han gjorde vid 1970-talets slut och början på 80-talet. De är bättre än vad ryktet oftast säger. Sedan skulle jag i detta inlägg vilja lyfta fram Planet Waves från 1974. Den är utgiven strax innan de mer uppmärksammade och hyllade albumen Blood On The Tracks och Desire (För övrigt två av mina favoritskivor tillsammans med Nashville Skyline och Time Out Of Mind) Men jag hade med undantag för låten Forever Young helt missat hur bra Planet Waves är fram tills någon vecka sedan då jag införskaffade den på vinyl för en billig penning hos min lokala skivbörs, Repeat Records i Lund.

Planet Waves är den första riktiga studioinspelningen Dylan gör med musikerna från The Band, trots långvarigt samarbete vid konserter och turnéer. The Basement Tapes, som spelades in under mer primitiva former sommaren 1967, hade fortfarande inte getts ut officiellt vid detta skede och de låtar som finns med på Self Portrait, som gavs ut ett par år tidigare, består i huvudsak av liveinspelningar. Så detta var det första riktiga studioalbumet tillsammans och det sätter en säkerställd kvalitetsstämpel på musiken. Skivan är inspelad under den period i karriären då Dylans sångförmåga, i mitt tycke, är som starkast. Det bevisas även på de efterföljande skivorna tillsammans med liveskivan Rolling Thunder Revue - Live 1975. Hans munspelande får ett mer begränsat utrymme, något som jag också ser som  positivt. Munspel är i de flesta fall ett överskattat instrument. Min teori är även att 1960-talets slut gjorde Bob Dylan gott ur ett musikaliskt perspektiv. Hans tyglar känns friare och hans ständiga kamp att inte bli placerad i något kulturpolitiskt fack blir inte lika påtaglig som på 60-talet. Hans mindre revolutionerande förhållningssätt gör att han i musiken och låtskrivande kan ta ut svängarna mer. Därmed blir hans musik mer avslappnad och i de flesta fall mer välljudande.

Låten Forever Young, som finns med i två versioner på skivan, är i dess balladform en given höjdpunkt. Men den upptempo-version som inleder B-sidan känns överflödig. För övrigt gillar jag de vackra och bitterljuva tonerna i Going, Going, Gone och Hazel. Wedding Song är en vacker kärlekshymn som ger skivan en värdig avslutning. Visst finns det en del spår som inte engagerar på samma sätt, men inget som överskuggar topparna. Skivan är i sin helhet tillbakalutad och avslappnad, något som den har fått kritik för och somliga anser att den saknar de mer vilda och kontroversiella dragen som präglade Dylans musik på 60-talet. Albumet brukar sällan lyftas fram som hans mest konstnärliga skiva utan är mer lättillgänglig och alldaglig, men just nu ser jag även det som något positivt och för tillfället passar denna skiva mig perfekt. Och det är på något sätt det som kännetecknar Dylans albumkatalog. Det finns alltid någon skiva som passar in på en oavsett vilken livssituation man befinner sig i, vilket gör att hans musik ständigt känns relevant. Just nu lever jag med Planet Waves på skivtallriken och jag hoppas givetvis att fler finner tillfredställelse i att göra samma sak.