Doug Sahm

Under den senaste veckan har jag inhandlat en rad skivor där Doug Sahm står som upphovsman på ett eller annat sätt. Jag inser, när jag nu har lyssnat och försökt få grepp om dennna texasförankrade countryhippie, hur svårt det kommer bli att sortera in honom i skivsamlingen. Hans skivor går utöver hans namn under artist/gruppnamn som Sir Douglas Quintet, Sir Doug and the Texas Tornados eller The Sir Douglas Band. På något sätt är det signifikativt för Sahms karriär och livstil. Det spretar åt alla möjliga håll och kanter, högt som lågt. Men ibland träffar det rätt och då uppstår riktigt bra musik och jag tänkte därför rekommendera några av dem här. I den mån skivorna finns i dugligt format på Spotify har jag länkat till dem eftersom det inte är helt lätt att hitta rätt bland alla olika alias och gruppnamn.

Doug Sahm slog igenom som barnstjärna på countryscenen och redan som 11-åring uppträdde han tillsammans med Hank Williams, 13 dagar innan den senare avled på nyårsdagen 1953. Sahms karriär tog fart på allvar i slutet av sextiotalet då han frontade Sir Douglas Quintet. En grupp som hade rötterna i Texas men var förankrade i San Francisco vid denna tid och var starkt påverkade av den brittiska popinvasionen. Därav det engelskinfluerade gruppnamnet. De rörde sig dock alltid med utgångspunkt från ett blommigt countrylandskap och deras skiva Mendocino från 1969 går att jämföra med mycket av den countryrock som nådde sin peak vid denna tid i form av grupper som The Byrds, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revival. Titellåten blev en hit och den är värd sin uppmärksamhet samt en del övrigt på skivan, som på det stora hela är en ganska ojämn historia.

De bästa skivorna med Sahm som jag har upptäckt kommer ifrån tidsperioden 1973-74 då han sammanfogades med producenten Jerry Wexler på Atlantic Records och parallellt spelade in två skivor som båda är köpvärda. Den första och mest stjärnspeckade är skivan Doug Sahm And Band. På skivan medverkar artister och musiker som Bob Dylan, David Bromberg, Dr John med flera och tillsammans spelar de mestadels covers. Bob Dylan bidrar med en låt, Wallflower, men utgör inte skivans höjdpunkt. Den själfulla bluesballaden Your Friends är en personlig favorit tillsammans med Willie Nelson-covern Me And Paul, men det mesta på skivan håller en hög nivå. It´s Gonna Be Easy låter som The Byrds i sina bästa stunder. Soul, blues, country och sydstatsrock blandas omvartannat men utan att tappa tråden och albumet blir i slutändan en komplett enhet. Skivan är väl i nivå med Boz Scaggs fina solodebut och rör sig bitvis i samma musikaliska sfär. Men där Scaggs fortsatta utveckling kom att gå mot ett allt mer slickat och anpassat västkustsound så skulle Sahms karriär fortsätta spreta åt alla möjliga håll.

Den skivan som spelades in parallellt med ...And Band var Texas Tornado och gavs ut samma år under gruppnamnet Sir Douglas Band även om detta i högre grad handlar om ett renodlat soloalbum. Den innehåller mestadels Sahms egenhändigt komponerade låtar och han står själv som producent. Musikaliskt är det lite mer spretigt men bitvis riktigt bra förutom att ljudet har en del mer att önska. Inledande San Francisco FM Blues är en av de bästa låtarna som jag stött på med Sahm och i sina souligaste blueslåtar påminner han emellanåt om Bobby Bland. På Someday försöker han efterlikna Frank Sinatra och klarar även det med äran i behåll. Hans tex-mex influenser gör sig synliga i låtar som Chicano och i titellåten påminner det om Crosby, Stills, Nash & Young. Musiken är knappast unik, men ändå väl värd att upptäcka och avnjuta. För den som gillar detta så bör ni söka er vidare och lyssna på uppföljaren Groovers Paradise från 1974. Även den räknas till Sahms starkaste produktioner.

Den fjärde skivan jag har införskaffat med den gode Sahm är 1976 års Texas Rock For Country Rollers  och då under gruppnamnet Sir Doug & The Texas Tornados. Titeln säger det mesta om hur skivan låter och den kommer inte upp i samma nivå som de ovan nämnda även om det finns en del fina stunder. Men den känns inte lika angelägen att rekommendera och ska jag vara helt ärlig har jag in hunnit ge den lika mycket tid. Sahms fortsatta karriär är en brokig historia och under 1980-talet blev han en bekant artist i Sverige då han skrev kontrakt med det svenska skivbolaget Sonet och komponerade bland annat låten Meet Me In Stockholm, men den delen av karriären ses sällan som hans mest betydande och jag har inte givit den någon uppmärksamhet. Däremot är skivan The Return Of Wayne Douglas, som gavs ut strax efter hans död 1999, ett värdigt bokslut på en lång och brokig karriär som hela tiden präglats av droger och alkohol vilket till slut bidrog till hans tidiga död. Om Sahm hade varit lite mer sparsmakad och kräsen i sina utgivningar hade hans namn säkerligen varit mer respekterat och hyllat än vad det idag är, men orsaken i detta går säkerligen att koppla till hans labila sinne och återkommande missbruk. Som lyssnare får man leta efter guldkornen bland en hel del halvdant och märkligt material, men förhoppningsvis kan detta inlägg vara någon slags vägledning för den som vill hitta rätt i Sahms grönskande sydstatsträsk.