Spotifylista 2: Perfect From Now On

För nästan 15 år sedan släppte det amerikanska indierockbandet Built To Spill skivan Perfect From Now On. Skivan blev snabbt en av mina favoriter och bidrog till att jag fastnade i det gitarrmanglande lo-fi träsket för en längre tid. En av de bästa låtarna från skivan var I Would Hurt A Fly och i höstas visade Ane Brun det goda omdömet att ge ut en cover på denna låt som extraspår på hennes utmärkta skiva It All Starts With One. Hon gör en fantastisk version på sitt säregna sätt som får låten att lyfta ytterligare ett snäpp. Samme Brun medverkar även på Tomas Andersson Wijs senaste skiva, som är hans mest intressanta på över 10 år. Låten Sturm und Drang har blivit en personlig favorit, där Wij hittar en skön balans mellan nostalgiska återblickar, höga pretantioner och avslappnad sång. En balansgång han inte alltid har lyckats lika bra med, men här visar han upp sig från sin allra bästa sida igen. Common och The Roots visar att hiphop för vuxna inte alls behöver bli tråkigt och Leonard Cohen åldras med värdighet och bekräftar att åtminstone somliga bör fortsätta jobba även efter 75 års ålder. 

Dessa låtar, plus intressant ny musik av Thåström, Loke, Perfume Genius, Jim White, Punch Brothers m.fl., hittar ni på denna spotifylista med 20 aktuella låtar som har getts ut under det senaste halvåret. Jag har med hjälp av vänners tips, tidningars recensioner och eget sökande insett att även detta musikår (även om några låtar är från slutet av 2011) innehåller en hel del älskvärd musik. Lyssna och döm själva:

Broken Record - Perfect From Now On (feb 2012 v.9)

Skivtips: R.E.M - Life's Rich Pageant

Jag medger att det kanske är lite tråkigt och förutsägbart att i denna blogg tipsa om ett av de största stadiumrockande banden under de senaste 20 åren, de har troligtvis redan fått den uppmärksamhet de behöver, men jag kan inte låta bli. Att diskutera och analysera R.E.M:s storhet och betydelse är knappast lönt att ge sig in på. Det har redan gjorts och kommer säkerligen göras igen och slutsatsen kommer nästan alltid bli densamma. Bandet var intressant och betydelsefullt fram tills dess att trummisen Bill Berry hoppade av bandet efter den turné som följde skivan New Adventures in Hi-Fi som kom 1996. Därefter gick gruppen på tomgång även om de sporadiskt kunde blixtra till. Om det hade någon koppling till Berrys avhopp att göra är jag inte beredd att göra någon analys av, men att de valde att lägga ner bandet i höstas kändes som ett klokt beslut. 

Ska man lyssna på R.E.M så är det skivorna fram tills 1992 års Automatic For The People man ska rikta fokus på och får jag välja tre skivor ur gruppens diskografi som är måsten i varje välsorterad skivsamling så är ovan nämnda Automatic ett givet val. Skivan har hyllats så mycket redan och den har nog inte kunnat undgå någon som har haft något som helst intresse för gruppen, så detta val behöver inte diskuteras. Nästa skiva jag väljer är debutskivan Murmur från 1983 med genombrottssingeln Radio Free Europe, men även denna skiva har fått en del uppmärksamhet, så den skivan jag skulle vilja slå ett slag för är Life's Rich Pageant från 1986. Skivan släpptes precis innan gruppen skulle få sitt stora kommersiella genombrott med skivorna Document, Green och Out of Time och de låg fortfarande kvar på det mindre skivbolaget I.R.S. Skivan har en tendens att falla i glömska då journalister diskuterar gruppens bästa skivor, men det här är en av mina absoluta favoriter och långt mycket bättre än efterföljaren Document, som jag anser är något överskattad. Främsta skillnaden är att Life's Rich Pageant, till skillnad från efterföljaren, känns tidlös och är en mer sammanhängande platta och därför en angelägenhet även för nutiden.

Life's Rich Pageant är troligtvis den rockigaste skiva som gruppen har i sin katalog, vilket i sammanhanget är en positiv beskrivning. Gruppen har vid återkommande tillfällen försökt återvända till detta sound, senast på skivan Accelerate från 2008, men har då ofta fastnat i ett energilöst gubbrockande. När energin har saknats har deras medicin varit att öka disten på gitarrerna, men resultatet har sällan blivit roligare för det. På 1986 års platta lyckades de få alla bitar på plats och när man lyssnar på denna skiva förstår man att de var en viktig inspirationskälla för de flesta flesta gitarrbaserade pop- och rockgrupper som dök upp på 90-talet och framåt. Det finns många toppar på skivan och egentligen inga svagheter, men ska jag lyfta några höjdpunkter så måste jag börja med att nämna inledande Begin the Begin. Låten har både melodi och ett skönt driv som anger tonen för skivan direkt. Sångaren Michael Stipe hade vid denna tid även en fantastisk röst som både kunde förmedla det vemod som gjort gruppen berömd, samtidigt som han har kvar energin i rösten, vilket han tappade på de senare skivorna. Han har också slutat med sitt mumlande som han hade tendens att ägna sig åt på inledande skivorna och är tydligare i sin artikulering. Som bäst blir det på låten Fall On Me, som är en av skivans lugnare låtar och det var utifrån denna ljudbild som gruppen kom att bygga vidare och få sitt stora genombrott under 90-talets inledning.

Gruppen gjorde många bra låtar även efter denna skiva, men då handlar det främst om akustiskt vemod likt låtar som Losing My Religion, Man On The Moon, Drive och Find The River. Fantastiska låtar allihop, men R.E.M lyckades aldrig göra ett lika bra rockalbum, med betoning på rock i dess mest positiva bemärkelse, efter detta. Den som ligger närmast till hands att nämna är Green från 1988, men den är mer popbetonad och tvingas jag välja så väljer jag Life´s Rich Pageant framför även denna.

Själv har jag ägt skivan på CD en längre tid, men köpte den nyligen på vinyl. R.E.M:s 80-tals skivor är relativt lätta att hitta till hyfsat pris och god kvalité om man inte jagar särskilda utgåvor. Så ni som letar i skivbackarna ska inte tveka att köpa den, den är väl värd sitt pris. På CD gavs den förra året ut i en Deluxe Edition, men jag har aldrig intresserat mig för den typen av återutgivningar med en massa extraspår utan det är främst orginalskivan som är av värde. I vilken fall, så kan ni hitta den på Spotify här.

För er som vill återuppleva gruppens storhet som helhet så länkar jag till min lista över mina personliga favoriter från gruppens karriär. Den hittar ni här. Håll till godo!

Vem känner sig ung nu?

I samma stund som jag börjat beklaga mig över att musikåret 2012 inte alls börjat lika bra som föregående år så kommer två album som gör att jag omedelbart byter sida och ändrar min inställning. Skivreleaserna som förgyllde min tillvaro denna vecka är gjorda av Punch Brothers och Damien Jurado.

Punch Brothers var tidigare helt obekanta för mig men tack vare Håkan Engströms recension i Sydsvenskan (som du kan hitta här) så fick jag upp ögonen för detta mandolinbaserade blugrassband i modern tappning. Skivans titel; Who's Feeling Young Now?, är lika brilliant som öppningsspåret Movement and Location. Även om skivan inte håller lika hög klass hela vägen så ska ni som någon gång lyssnat på vitt skilda artister som Mumford & Sons, Ben Folds Five, Alison Krauss & Union Station och Radiohead ge detta en chans. Alla ni andra också för den delen, annars missar ni ju något. Du kanske inte känner dig ung när du lyssnar på det men det är bluegrass för 2000-talet när det är som bäst. Skivan hittar du här: Punch Brothers - Who's Feeling Young Now?

Damien Jurado är en tidigare favorit som nu har kommit med sitt kanske bästa album. Jag gillade föregångaren, Saint Bartlett, men albumet hade en tendens att fastna i allt för mycket entonigt malande i samma tempo och tonart. Det fanns inga djupa dalar, men heller inga höga toppar som utmärkte sig. På sin nya skiva, Maraqopa, tar han ut svängarna lite mer och resultatet blir mer variationsrikt och även mer lättlyssnat, men inte utan att Jurado håller fast vid sitt konsekventa sound som gör honom unik i en annars ganska utsliten singer/songwriter-genre. Det krävs visserligen lite tålamod att ta sig igenom första låtens gitarrmalande solon men därefter överträffar han sig själv i låt efter låt och som bäst blir det på mittenspåren; This Time Next Year, Reel to Reel och Working Titles. I dessa låtar kommer hans nasala Neil Young-liknande röst sig bäst till uttryck. Referenserna till 70-talets Young finns alltid där, men det är precis lika bra för det, om inte bättre. Så ta dig tid till att lyssna även på denna skiva:  Damien Jurado - Maraqopa

Ett tips till er som bor närheten av Lund är att Damien Jurado har konsert på Mejeriet fredagen den 2:a mars. Själv kommer jag tyvärr inte kunna gå, men för er som har möjlighet är det väl värt sina 150 kr. Ni som velar kan lyssna på denna live-skiva, inspelad 2011, som bekräftar att han håller minst lika hög nivå på scen som på skiva.  Biljetter hittar du här. Rock on!

Skivtips: Jimmie Spheeris - Isle of View

För alla er som under de senaste åren lyssnat på moderna folkrocksinspirerade rockgrupper som Midlake, Fleet Foxes och Band of Horses kommer här ett tips om ett bortglömt alster i rockhistorien. Jimmie Spheeris debut, Isle of View, släpptes 1971 och är en guldklimp för den som gillar nedtonad, flanelldoftande tvärflöjtsrock. Spheeris fick aldrig någon långvarig karriär eller något större erkännande. Han lyckades aldrig slå sig in på några topplistor och hans liv fick ett tragiskt slut då han omkom 1984, endast 34 år gammal. Han blev påkörd av ett rattfyllo i Los Angeles. Spheeris skivproduktion kom att omfatta fem album, inkluderat ett postumt album som gavs ut efter hans död. Tre av dessa kan du finna på Spotify, samt ett livealbum. Det är främst hans debut som sticker ut och som jag vill rekommendera. Kanske beror det på att jag har gett detta album flest chanser, men de senare albumen har en tendens, liksom flertalet andra skivor gjorda under 70-talets senare del, att lida av en allt för svulstig ljudproduktion, där tekniken har en tendens att överskugga musikens kvalité. Debuten lyckas fånga det bästa ur den tidens dynamiska folkrockssound. Låt er inte skrämmas iväg av det bedrövligt fula fantasy-inspirerade albumomslaget. Musiken är lyckligtvis betydligt vackrare än så.

Spheeris var vid sin debut endast 21 år och det kunde ha varit en start på en framgångsrik karriär. Nu blev det inte riktigt så men en del menar att han förtjänar ett lika stort erkännande som närbesläktade artister som Jackson Browne och Neil Young och efter att lyssnat några gånger på detta album är jag åtminstone beredd att kalla detta album för en bortglömd klassiker som förtjänar ett större erkännande. Lyssna gärna du med. Här är en länk till albumet. Som lite kuriosa kan nämnas att Spheeris syster, Penelope Spheeris, regiserade den kultförklarade hårdrocksrockskomedin Waynes World. Den har å andra sidan fått ett större erkännande än vad den förtjänar. Eller?

Jag har än så länge inte funnit detta album på vinyl utan får nöja mig med Spotify. På CD går den att hitta som en dubbelutgåva tillsammans med uppföljaren The Original Tap Dancing Kid. Det kan du bland annat  hitta på wowhd.se men det känns som en skiva som görs sig bäst i LP-format så om någon kan ge tips på var man kan hitta den så får ni gärna säga till.

Spotifylista 1: Alone and Forsaken

I Nick Hornbys kultförklarade bok High Fidelity ställer sig huvudkaraktären, Rob, frågan om han är ledsen för att han har lyssnat på så mycket ledsen musik eller om hans olyckliga sinnelag har bidragit till att han har sökt sig till den typen av musik. Säkerligen en fråga många musiknördar har grubblat på och man kan ju fråga sig varifrån denna fascination för ledsna män som sjunger om sin självömkan kommer ifrån? Det kan tyckas patetiskt, men faktum är att stora delar av min skivsamling, oavsett genre, innehåller ledsna män som berättar om sina misslyckanden och tillkortakommanden. Att ta till sig en låt om olycka och sorger är oftast så mycket lättare än en låt som handlar om lycka och framgång. Detta gäller ju inte enbart musik utan även inom andra kulturella utrycksformer som litteratur, film och konst. Känner vi oss mer lyckade om vi får höra om andras misslyckanden?

Det är i vilket fall musik jag ofta återvänder till och därför kändes det naturligt att första spotifylistan som publiceras på denna blogg kretsar kring detta patetiska tema; att känna sig misslyckad och olycklig i någon form. Låtarna har egentligen inte så mycket inte så mycket mer gemensamt med varandra annat än att de innefattar minst en ledsen man, oftast ackompanjerad av en nedstämd gitarr. Hoppas musiken glädjer någon.

Broken Record  - Alone and Forsaken (feb 2012)

Varför?

Varför ska ännu en blogg skapas i denna djungel av miljarders bloggar som finns runt om oss cyberrymden? En fråga som är svår att besvara, så jag vet inte varför jag (ca sju år efter alla andra) ger mig in i detta träsk. Men jag har ett enkelt svar och det är att det är kul med musik och denna blogg kommer uteslutande att kretsa kring musik.

Tanken är att inspirera mig själv och och andra villiga till att hitta bra och intressant musik, vilket kan behövas i en tid då melodifestivaler och annat glitter upptar de bästa tv-tiderna med den sämsta musiken och bristen på bra svenska musiktidningar skapar en irriterande och uppgiven känsla kring musikindustrins välbefinnande. Parallellt med detta så skapas det ju mer och bättre musik än någonsin, 2011 var för övrigt ett av de bästa musikåren under min 20-åriga tid som aktiv musikkonsument, men det krävs ibland lite vägledning för att kunna hitta rätt. Jag är medveten om att det finns mängder av forum för detta, men detta är mitt personliga och därmed utformad på det sätt som jag vill. Därmed går man inte vilse.

Varje vecka kommer jag att publicera en ny spotify-lista med musik som för stunden känns rätt. Både från nutid, dåtid och därimellan. Det finns några regler för dessa listor. Listan får max innehålla 20 låtar, vilket motsvarar den ungefärliga längden på en hembränd CD-skiva eller ett 90-minuters kasettband (eller de bortglömda MD-skivorna för den delen). Begränsningen gör musiken gott och det görs alldeles för många långa listor nuförtiden. Om sanningen ska fram är det egentligen jag som inte klarar det oändliga formatet. En bra mix måste ha en början och ett slut. Därför känns 20 låtar som en rimlig begränsning och låtarna ska också kretsa kring något mer eller mindre diffust tema. Jag kommer även försöka tipsa om annat som kretsar kring skivköp, konserter och även sådant som gör lyssnandet mer behagligt. Jag tar tacksamt emot kommentarer, tips och spotifylistor från de som råkar vara inne på denna sida.

Förhoppningen är att för mig själv (och i förlängningen även för andra musiknördar) skapa att forum där tips och inspiration kan ges kring saker som berör musik. Ni som av en slump eller genom aktivt sökande lyckas finna denna parentes i musikdjungeln får jag bara säga varmt välkommen till Broken Record - En musiknörds försvarstal.