onsdag 25 december 2013

Ett sista julkort!

Jag kan inte låta bli att dela med mig av årets mest psykedeliska julhälsning levererat från de Nashville-baserade grupperna Kansas Bible Company och Sol Cat.

God jul... igen!

torsdag 19 december 2013

Bloggen bjuder på sista glöggen - Topp 100 över året som gått!

Nu börjar det bli dags att göra ett avslut på detta år som ur mitt perspektiv har varit annorlunda. På ett positivt sätt. Men allt har sin tid och jag vet redan nu att även nästa år kommer att bli något helt annat. Men så är det ju alltid. Nog om det och åter till det som är intressant för allmänheten. För det har ju även varit ett fantastiskt musikår.

Innan jag loggar ut för detta år vill jag avsluta med att presentera min topp 100-lista över låtar från året som gått. Det är ett urval från 100 olika album, singlar och samlingsskivor som på något sätt har gjort ett bestående intryck. Nu har jag inte hunnit lyssna igenom alla hundra skivor som finns representerade i sin helhet, jag har ju trots allt ett liv också även om jag vet att en del betvivlar detta. Flertalet av låtarna är bara ett axplock från olika album som jag tyckt varit intressanta och där jag hittat enstaka godbitar. På listan har det under året passerat nästan 200 låtar men jag har fått sålla lite. Dels för att en del inte var så bra som jag trodde men också för att begränsa listans omfattning. Detta ger en insikt om hur ofantlig stor mängd musik det ges ut och att det varit svårt att hålla sig till 100 visar på hur mycket bra sådan det finns. Dessutom finns det ju massor av musik jag helt missat och som jag kanske kommer upptäcka i framtiden. Det om nått ger ju hopp om livet.

Listan är inte komplett eftersom varken Bill Callahan eller Bonnie 'Prince' Billy finns med i Spotifys bibliotek och de skulle givetvis göra sig förtjänta av varsin plats. Låtordningen har ingen egentlig betydelse mer än att Jim James inleder och har gjort årets bästa låt i form av A New Life och att de första 50 låtarna innefattar mina favoritalbum från 2013. Men det är många bra låtar därefter också. Så sluta aldrig lyssna!

Nu ska i alla fall jag logga ut och ta ett juluppehåll från alla typer av sociala medier inklusive denna blogg. Det har jag nog gjort mig väl förtjänt av. Nu frågar ni er alla om jag kommer fortsätta med mina nörderier här på bloggen även nästa år? Frågan är nästan lika het som om det kommer en uppföljning på Orange Is The New Black eller ej. Svaret är i alla fall kanske, man vet aldrig, det får 2014 bestämma. Hoppas ni har glädje av min lista nedan i alla fall. Ni kan även hitta genom att klicka här:



God jul!

onsdag 18 december 2013

Bonnie 'Prince' Billy & Dawn McCarthy

En skiva som föll lite i glömska när jag, i form av en helt obetydlig men ack så rogivande lista, summerade musikåret som gått var Bonnie 'Prince' Billys sympatiska projekt att tillsammans med Dawn McCarthy spela in Everly Brothers-låtar. Skivan What The Brothers Sang är en trevlig lägereldshistoria som förtjänas att nämnas i sammanhanget.  Will Oldhams, som ju är hans egentliga namn, röst mår bra av att blandas upp med McCarthys lena stämma. Dessutom bjöd de på en mycket trivsam och familjär konsert på KB i Malmö i slutet av maj som jag hade turen att få se. Ni kan ju alltid börja med att lyssna här eftersom den inte finns på Spotify. Men skivan är klart köpvärd och bör höras i sin helhet<.

måndag 16 december 2013

Roger McGuinn: Cardiff Rose (1976)

Roger McGuinn är mest känd för sitt gitarrspelande i The Byrds under 1960-talets slutskede där han fick sitt genombrott. Som en av gruppens mest bestående och centrala medlemmar blev hans 12-strängande Rickenbacker-sound smått legendariskt och inspirerade framtida gitarrhjältar som bland annat Peter Buck i R.E.M och Tom Petty. Likt flertalet av de övriga Byrds-medlemmar gick även McGuinn solo efter att gruppen splittrats i början av 1970-talet. Men till skillnad från några av de övriga bandmedlemmarna som Gram Parsons, Gene Clark och David Crosby har hans solokarriär aldrig nått något större erkännande mer än för de mest inbitna. Lite synd, för även om hans solokarriär är ojämn finns det åtminstone ett par plattor som är värda att uppmärksamma. Dels hans självbetitlade debut från 1973 men det album som jag fastnat mest för är 1976 års Cardiff Rose.


Plattan är till stor del en produkt av Bob Dylans mytomspunna och legendariska turné i mitten av 70-talet; Rolling Thunder Revue, där McGuinn deltog och lärde då känna Bowies tidigare glamrockspartner, gitarristen Mick Ronson. De fattade tycke för varandra och inledde ett samarbete som resulterade i 1976 års Cardiff Rose. Ronson agerar både gitarrist och producent och spelar en betydande roll i sammanhanget. Övriga musiker på skivan medverkade också på Rolling Thunder-turnén och McGuinn tar, precis som på sin solodebut och Dylan hade gjort på skivan Desire, hjälp i sitt låtskrivande av teater- och musikalregissören Jacques Levy.

Det finns en del likheter med Dylans 70-talsplattor men framförallt är Cardiff Rose rockigare än något annat som McGuinn varit inblandad i tidigare, åtminstone av det som jag har hört, vilket säkerligen Ronsons produktion bidrog till. Och det är i sammanhanget något positivt. Det gör att skivan blir mer variationsrik än debuten och det är något så ovanligt  som ett exempel på när country-influerad americana, folkmusik och brittisk glamrock förenas i en fungerande symbios. Lyssna framförallt på låtar som Jolly Roger, Partners In Crime och Pretty Polly och jag hoppas ni håller med. Rock And Roll Time låter för övrigt som The Clash möter New York Dolls, vilket är något man kanske inte förväntar sig av en tidigare Byrds-medlem. Men skivan varieras av lugnare bitar utan att tappa tråden eller fokus.

Det är i vilket fall en skiva som har fått oförskämt lite uppmärksamhet och förtjänar ett bättre öde. Det går säkert att hitta ett billigt exemplar på vinyl i någon skivbörs därute, hittade den själv hos min lokala skivhandlare Repeat Records för 40 kronor, och jag uppmanar er att slå till om samma händer er. Det är den väl värd. Men om ni inte litar på mina lovord kan ni ju för säkerhets skull börja med att lyssna på den här:


lördag 14 december 2013

The Roots bygger broar

Jag gillar ju Elvis Costello och så även The Roots. Men ska jag vara ärlig så lyckas de inte få mig att dansa med i deras gemensamma projekt som gavs ut på skiva tidigare i år. Vid försök till att lyssna på plattan har jag tröttnat och inte orkat lyssna klart. Jag klarar inte av det hur mycket jag än skulle vilja. Men det är inte omöjligt att jag omvärderar det hela i framtiden. Det är så det brukar vara.


Däremot bidrog uppmärksamheten kring dessa sympatiska artister till att jag plockade fram The Roots två år gamla album Undun och insåg att det är ett av få hiphop-album som jag verkligen uppskattar från början till slut. Hiphop är ju som musikstil och genre en produkt från många olika kulturyttringar. När den växte fram på allvar under slutet av 80- och början av 90-talet sammanföll det med att CD-skivan fick sitt genombrott. Omfattning i tid som CD-formatet gav utrymme till bidrog att flertalet ville få in så många kulturella element som möjligt och fyllde sina skivor med långa intron, outron, skits och interludes. För en traditionell och tråkig rocksnubbe som jag innebar det att jag tröttnade ganska fort. Jag gillar en hel del hiphop när det gäller det rent musikaliska men känner mig fjärmad från flertalet av de övriga stilmarkörer som är och har varit centrala inom hiphop. De intresserar mig inte och därför förlorade jag ofta uppmärksamheten.

Men det finns grupper och artister som bidragit till att jag aldrig gett upp genren helt och hållet och bland dem håller jag The Roots högst. De har under hela sin karriär gjort flertalet bra låtar och ofta överraskat med spännande och intressanta samarbeten. Dessutom bjöd de mig på en fantastisk konsertupplevelse på Stockholms jazzfestival någon gång i slutet på 90-talet. Och ska jag välja ett favoritalbum är det just den ovan nämnda Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit till den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är kul att de där tar hjälp av en indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.

torsdag 12 december 2013

Alexander den störste

Och nu finns även Led Zeppelin på Spotify. För ett tag sedan tillkom Pink Floyd och Metallica och av de allra största är det väl bara rättigheterna till Beatles albumkatalog som fattas. Sedan är det bara att välja och vraka ur hela rockmusikhistorien med några enkla knapptryck. En sund utveckling tycker säkert många men för en motsträvig musikmissbrukare väcker det oro. Både för mitt eget och för allmänhetens sätt att hantera lättillgängligheten, bristande ljudkvalité och avsaknaden på begränsningar. Känner mig som Neil Young i sin fredsförklaring men låt gå för denna gång.

Även jag börjar motvillig inse att denna utveckling leder till att CD-skivan är på väg att marginaliseras helt och hållet, vilket kanske inte är någon allvarlig förlust i sig kan man ju tycka. Vinylen kommer ju leva kvar och det är ju det perfekta studioalbumformatet. Men det finns något som är unikt med CD-skivan som aldrig vare sig Spotify eller LP-skivan kommer kunna motsvara eller ersätta. Det är de sammanfattande och heltäckande samlingsskivorna med gedigna och omfattande texthäften. Som till exempel Ace Records fina samling The Greatest med Arthur Alexander.


Arthur Alexander har aldrig tillhört de största rent kommersiellt men hans namn har alltid fört med sig mycket respekt. Han var en viktig inspirationskälla till de största rock- och popdinosaurierna och hans låtar tolkades av Beatles, The Rolling Stones och Elvis Presley. Inget märkligt i det eftersom Alexanders låtar från 60-talets första hälft håller fantastiskt hög kvalité. Med en självsäker och harmonisk stämma förmedlade han sina egna och andras låtar, där musiken var en mix av sydstatssoul, blues, klassisk rock'n'roll och country. Inte helt olikt en samtida Sam Cooke med mycket hjärta men med mindre sentimentalitet. För att få smakprov på hans största hits kan ni alltid lyssna här:



Arthur Alexander dog 1993 i dryga femtioårsåldern och hann under sin levnad inte med att göra så många inspelningar. Omständigheterna ville annat. Men det som finns förtjänas att uppmärksammas och hyllas och det gör sig bäst med hjälp av en gedigen CD-samling. Så mitt råd är att ni köper samlingen The Greatest. En perfekt introduktion och heltäckande över hans viktigaste period i karriären. Fantastisk många bra låtar, lyssna dagen till ära!

onsdag 11 december 2013

Årets album 2013 - Enligt Broken Record

Vi närmar oss lucia och jag har redan bestämt mig för vilka skivor jag tycker är årets bästa och det måste förmedlas till allmänheten. Eller åtminstone till närmast sörjande. Jag vet att ni bryr er. Det här är ju årets viktigaste lista. 


Personligen tycker jag att musikåret 2013 har varit bättre än 2012 vilket kanske är av den enkla anledningen att pappaledigheten har gett mig mer tid att lyssna på musik. Eller så beror det helt enkelt på att det har getts ut väldigt mycket bra musik. Oavsett orsak var det svårt att begränsa sig till 20 skivor och jag fick rensa bort Midlake, Basia BulatFrontier Ruckus, Caitlin Rose, Marques Toliver, The Villagers, Carrie Rodriguez och några till lyssningsvärda alster vilket jag kanske kommer ångra någon gång i framtiden. Jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan att The Lonely Wild förtjänade en plats på listan över årets album men jag var lite väl tidigt ute. För när jag insåg hur bra Queens Of The Stone Age senaste är fick den inte plats trots allt. I vilket fall finns det mycket bra musik att upptäcka och det här är ju enbart en lista över de 20 album från detta år som jag har haft störst glädje av. Jag hoppas även ni har haft det eller kommer ha det i framtiden.

1. Jim James Regions of Light and the Sound of God
Om någon halkat in på denna blogg vid tidigare tillfälle är det knappast någon överraskning att jag väljer My Morning Jackets frontman som etta. Jag var dock inte övertygad efter att lyssnat på den första gångerna men det här är en skiva som har vuxit under året som gått. Det skaver i de tillsynes strukturlösa delarna men helheten är varm, mjuk och sammanhängande. Gospel, electro, rock och country förpackade i James igenkännliga och innehållsrika koffert.
2. Kacey Musgraves Same Trailer Different Park
Hade jag enbart gått på omslaget hade jag nog ratat detta som löpande band-producerad Nashvillepop. Men det är är så mycket mer än så och att döma på ytan blir man ju inte lyckligare av. Årets snyggaste country och tillsammans med artister som Lindi Ortega och Brandy Clark har hon bidragit till en våg av kvinnliga "outlaws"  (uttjatat begrepp, men eftersom det redan finns) som både bevarar traditionen och för utvecklingen framåt.

3. Ed Harcourt Back Into The Woods
Jag hade nästan gett upp Harcourt men då faller den här plattan över mig och jag och jag tycker han låter bättre en någonsin tidigare. Avskalat och vackert av en ensam man vid sitt piano som återvänder till sina gräsrötter. Eller åtminstone till skogen.

4. Ossler Stas
5. Jonathan Wilson Fanfare
6. Christian Kjellvander The Pitcher
7. The National Trouble Will Find Me
8. Jason Isbell Southeastern
9. Neko Case The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight...
10. Alela Diane About Farewell
11. Queens Of The Stone Age ...Like Clockwork
12. Phosphorescent Muchacho
13. Robbie Fulks Gone Away Backward
14. Agnes Obel Aventine 
15. Bill Callahan Dream River
16. Richard Buckner Surrounded
17. Laura Marling Once I Was An Eagle
18. Vampire Weekend Modern Vampires Of The City
19. Arcade Fire The Reflektor
20. Mount Moriah Miracle Temple

tisdag 10 december 2013

Ett sprucket julkort håller längst

Det här med julmusik är svårt. Jag har säkert försökt i över femton år med att försöka sätta ihop en samling låtar som ska kunna utgöra ett alternativ till den stämningsfulla men ack så uttjatade julmusik som fyller varenda butiksutrymme runt om i våra julpyntade städer under hela denna månad som vi nu befinner oss i. Men jag har aldrig riktigt lyckats. Det är ju så lätt att gå vilse i julmusikträsket.

Nick Lowe - Årets julskiva?
Jag trodde till exempel så sent som för ett par år sedan att jag gillade Phil Spectors klassiska julspektakel (A Christmas Gift For You..) men insåg att det gör jag ju inte alls. Det är bara andra som har sagt att den ska vara bra, typ "världens bästa julskiva", och jag har gått på det. Jag har på senare år insett att jag bara tycker att låtarna är jobbiga och produktionen är hopplös för mina öron. Det finns även många halvhjärtade försök från respektingivande artister där de gjort någon slentrianmässig inspelning av någon mer eller mindre klassisk jullåt för någon samlingsskiva men det är sällan tillräckligt engagerande för att kännas intressant. Det finns dock undantag och jag har försökt sammanställa så mycket som möjligt i den spotifylista jag publicerar nedan. Dessutom börjar flertalet artister anstränga sig lite mer för att göra bra och alternativa julskivor. Förra året gav Tracey Thorn ut en och i år har Nick Lowe dragit sitt strå till stacken med ett både stämningsfullt och pubrockande alternativ.

Så här kommer mitt soundtrack för julbordet som kanske innebär att jag sitter och äter själv. Hur som helst så börjar jag närma mig slutmålet med ett lyssningsvärt alternativ till Absolute Christmas. Nu är det ju som så att jag gillar när Jussi Björling framför O Helga Natt och när Elvis Presley eller Frank Sinatra skapar julmys med sina fantastiska röster men det hittar ni så lätt på andra håll. Här kommer min alternativa lista som även sträcker sig över det nya året:

onsdag 27 november 2013

När vindarna vänder...

När musikåret så sakteliga börjar summeras och diverse listor kommer att dyka upp är jag rädd att The Lonely Wild kommer att gå de flesta förbi. Inte för att det är dåligt utan för att Morricone-influerad flanellrock inte riktigt ligger lika rätt i tiden längre. Hade det varit 2009 hade deras skiva The Sun As It Comes säkerligen fått ett annat bemötande. Men så flyktig är ju musikbranschen och dess efterföljande svans att det bara är att acceptera även om det känns orättvist. Då är det ju tur att denna blogg finns som är något hållfast i mediebruset då vindarna vänder. För skivan är bra och en av mina favoriter från året som gått. Min lista över årets skivor kommer att dyka upp så småningom och då kommer denna skiva få sin välförtjänta plats. Kanske inte allra högst upp, men ändå. Tyvärr räcker ju inte detta för att den ska få sin rättmätiga uppmärksamhet. Men ni som läser detta kan ju alltid lyssna. Och titta på videon nedan:

Bästa singer/songwriter-plattorna - Mina val

I det senaste numret av den brittiska musiktidningen Uncut bjuder de på en kronologisk lista över de 50 bästa singer/songwriter-album i rockhistorien. För en nörd som under de senaste 15 åren varit såld på ensamma och ledsna män/kvinnor med deras gitarrer hade jag svårt att värja mig mot denna typ av lista. Som alltid har man ju invändningar och vissa synpunkter på de val som gjorts men på det stora hela var flertalet av mina favoriter med och den inspirerade till att hitta nya guldkorn. Mer än så kan jag ju inte begära av en lista så det är mer än gott nog. Det jag däremot funderade på är vilka album de väljer att definiera som singer/songwriter-album. Uncut har bland annat  med Al Green, Marvin Gaye och det kanske mest förvånande är Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down. Inget ont om skivan men personligen skulle jag ju inte placera den i singer/songwriter-facket. Men ska jag vara helt ärlig så har det ju knappast någon som bryr sig egentligen. Det viktigaste är ju att bra musik lyfts fram.

Nu vill ju denna blogg inte var sämre än den brittiska tidskriften och därför bjuder även jag mina läsare(!?) på min personliga lista över 30 favoritalbum inom singer/songwriter-genren, samt komplement till de 20 första då jag har haft svårt att välja. Kopplingarna mellan skivorna och dess komplement är ibland uppenbara men i vissa fall mer diffusa. Då får ni försöka använda er egna fantasi för att se att det finns beröringspunkter dem emellan och det gör ni nog bäst genom att lyssna på dem. Totalt alltså 50 skivor inom denna genre som jag anser är köpvärda (eller hur man nu än väljer att konsumera musik). Jag gör kanske en något snävare definition än den brittiska musiktidningen och håller mig till män/kvinnor som agerar solo och framför huvudsakligen låtar som de själva är upphovsmän/kvinnor till. Jag har medvetet undvikit svenskspråkiga skivor utan att egentligen kunna motivera varför. Ett annat krav var att jag var tvungen att ha dem i min ägo i ett fysiskt format. Annars hade inte listan känns som min egna.

Detta är ju självfallet inte tänkt som någon lista över de bästa eller viktigaste skivorna utifrån några allmänna kriterier utan enbart en lista över mina egna favoritalbum, just i detta nu, inom denna svårdefinierade och diffusa genre. Mer än så är jag inte man nog att avgöra men förhoppningsvis kan den inspirera någon till att upptäcka eller återupptäcka något guldkorn.

Håll i hatten - här kommer listan:



1. Neil Young After The Gold Rush (1970)
Det album som på allvar drog mig in i såväl country- som singer/songwriter-träsken. I mitt tycke Youngs bästa album och därmed en välförtjänt etta på denna lista.
Komplement: Neil Young Harvest (1972)

2. Townes Van Zandt Our Mother The Mountain (1969)
Den artist jag saknade mest på Uncuts lista men har en given topplacering på min exklusiva lista. Betydelsefull referens för nästan alla nutida aktörer inom denna genre men inte lika omtalad under sin levnad. Har allt en "ledsen-man-med-gitarr" behöver för att lyckas. Eller kanske misslyckas.... Skit samma, vackert är det i alla fall.
Komplement: Steve Earle El Corazon (1997)

3. Bruce Springsteen Nebraska (1982)
Springsteens nedtonade och sparsmakade album har blivit stilbildande för artister på frammarsch som vill ta ett tillfälligt kliv ner från de stora arenorna och hitta tillbaka till äktheten i musiken. Bossen själv lyckades ju.
Komplement: Bruce Springsteen The Ghost Of Tom Joad (1995)

4. Bob Dylan Blood On The Tracks (1975)
Kanske ett tråkigt och självklart val men det är ju omöjligt att ducka för Dylan. Till slut träffades jag och då föll jag. Det började med den här skivan.
Komplement: The Tallest Man On Earth There's No Leaving Now (2012)

5. Judee Sill Judee Sill (1971)
En sen upptäckt av en undangömd klassiker från tidigt 70-tal som blivit en favorit. Jag kan gilla Joni Mitchell och Laura Nyro men jag väljer hellre Sills debut om jag ska välja ett album med en kvinnlig artist från denna era.
Komplement: Melanie Gather Me (1971)

6. Mickey Newbury Heaven Help The Child (1973)
Storslagen och pampig musik som gör sig bekväm i vardagsrummet. Från en av country- och rockmusikens största låtskrivare. Mycket värme och hjärta som når ända fram.
Komplement: Mickey Newbury An American Trilogy (1971)

7. Nick Drake Five Leaves Left (1969)
Vilken skiva med Drake som skulle vara med här beror på min dagsform men det är definitivt denna jag har fängslats mest av. Intensiv och hjärtskärande i all sin tillsynes avskalade enkelhet.
Komplement: Elliott Smith XO (1998)

8. Leonard Cohen Songs Of Love And Hate (1970)
Av Cohens fyra första studioalbum är det svårt att välja ut en men den här innehåller flertalet av mina favoriter. Inte minst Famous Blue Raincoat. Har en röst som aldrig lämnar en oberörd.
Komplement: Sean Rowe Magic (2011)

9. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Även svårt att välja ett album från Waits katalog men detta är ju en klassiker som brukar räknas till hans bästa. Jag är beredd att hålla med även om konkurrensen är hård från främst Mule Variations och Bone Machine. Men Rain Dogs innehåller en perfekt balans mellan galenskap och vackra melodier och är på många sätt ett fulländat Tom Waits-album.
Komplement: Jim White Wrong-Eyed Jesus! (1997)

10. Gillian Welch The Harrow & The Harvest (2011)
Hon är sparsmakad med det som hon ger ut men när det väl kommer något är det oftast av yppersta kvalité. Har med sina countryrötter en förmåga att föra traditionen vidare men ändå kännas rätt i tiden.
Komplement: Gillian Welch Time (The Revelator) (2001) 

11. Tift Merritt Traveling Alone (2012)
En i raden av många nutida countrydoftande singer/songwriter-kvinnor som jag upptäckt under de senaste åren. Ur mitt tycke är Tift Merritt den mest fängslande och skönsjungande av dem alla. Av de jag upptäckt alltså.
Komplement: Shelby Lynne Tears, Lies And Alibis (2010)

12. Paul Simon There Goes Rhymin' Simon (1973)
En av de absolut största låtskrivarna och hans plats på denna lista behöver knappast motiveras. Valet av skiva går ju att diskutera men denna skiva har mina favoriter i framför allt American Tune och Kodachrome. Men albumet innehåller knappast ett dåligt spår. Mer värdig Polarprisvinnare har sällan skådats.
Komplement: Paul Simon Hearts And Bones (1983)

13. Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
Jurado har gjort många fina album men detta var det som träffade mig först och innehåller en vacker duett med Rosie Thomas (Window) och den tårdrypande I Can't Get Over You.
Komplement: Rosie Thomas When We Were Small (2002)

14. Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)
En personlig favoritartist som jag redan skrivit så mycket om på denna blogg. Ett album som håller över tid och rum och klarar internationell konkurrens.
Komplement: Richard Buckner Surrounded (2013)

15. Peter Case The Man With The Blue Postmodern Fragmented Neo-tradtionalist Guitar (1989)
Jason Isbell har i år gjort en fantastiskt fint album i form av Southeastern. Peter Case gjorde ett lika bra album 24 år tidigare och eftersom han var först får han förtur trots den onödigt jobbiga titeln.
Komplement: Jason Isbell Southeastern (2013)

16. Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
En oförtjänt bortglömt album från en av Sveriges bästa kombinerade låtskrivare/sångerska. Hon är anledningen till att jag tittar på Björn Runges filmer. Vackert vemod med en själfull och ärrad röst.
Komplement: Ane Brun It All Starts With One (2011)

17. Scott Walker Scott 4 (1970)
Att placera Scott Walker inom en specifik genre eller i ett fack är i princip omöjligt. Det brukar vara kännetecknade för riktigt stora artister. Om Ingmar Bergman hade blivit rockmusiker istället för regissör så hade han säkert låtit så här. Pretentiöst och ibland jobbigt påfrestande men i slutändan vackert.
Komplement: Richard Hawley Truelove's Gutter (2009)

18. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
Som en ledsen hund framför han bitterljuva och vackra melodier med en sympatisk framtoning. Riskerar kanske att bli tråkigt i längden men hans tre första album är ju av yppersta klass och håller i längden.
Komplement: Elvis Costello King Of America (1986)

19. Damien Rice O (2003)
När det gäller storslagna känsloyttringar snålar sällan irländare på krutet. Åtminstone inte då det gäller rock- och popmusik och det finns säker orsaker till detta i landets historia. Rice gav allt och gjorde det fantastiskt på sin debut. Kanske gav han för mycket för sen hände det inte så mycket mer. Men den här skivan håller än.
Komplement: Mike Scott Bring 'em All In (1995)

20. Eric Andersen Blue River (1972)
En melankoliskt vacker skiva som konkurrerar med de bästa skivorna av James Taylor, Jackson Browne och Dan Fogelberg om att vara sockersöta utan att det blir allt för tråkigt eller kladdigt. Blue River är en fantastisk skiva som lätt glöms bort.
Komplement: James Taylor Sweet Baby James (1970)

Och här kommer plats 21-30:
21. Lucinda Williams Essence (2002)
22. Feist The Reminder (2007)
23. Bill Fay Life Is People (2012)
24. Randy Newman Sail Away (1972)
25. Gene Clark No Other (1974)
26. Gram Parsons GP (1973)
27. Kris Kristofferson The Silver Tongued Devil And I (1971) 
28. Ed Harcourt Back Into The Woods (2013)
29. Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
30. Tony Joe White The Train I´m On (1972)

Sedan finns det artister som till exempel Boz Scaggs och PJ Harvey som kanske borde varit med men som jag av någon anledning inte tyckte passade in i sammanhanget. Det finns andra listor som är vikta för dem. Även John Grants Queen of Denmark låg nära till hands men föll på målsnöret. Och var är Van Morrison? Och Carole King? Listor är ju till för att bearbetas och omvärderas och jag själv kommer kritisera denna lista så fort jag trycker på publicera-knappen men det får jag bara svälja. Ger man sig in nörd-leken får man nörd-leken tåla. Men i ärlighetens namn är det nog bara jag som engagerar mig i frågan... Några till kanske, jag hoppas ni hittar hit.

För er som tycker att antalet män/gubbar på listan är överrepresenterade så har ni ju helt rätt. Fördelningen ser ju nästan ut som i en bolagsstyrelse. Skrämmande kanske, men det blev bara så när jag valde och att kvotera in skivor för den sakens skull kändes ju inte rättvist. I vilket fall inser jag ödmjukt att det finns väldigt många bra skivor inom denna genre som inte finns med på denna lista. Det gör det hela bara roligare. Finns ju mycket kvar att upptäcka.

För er som undrar vad jag egentligen håller på med och lägger tid på så ofantligt meningslösa saker som att lista skivor på detta barnsliga sätt. Du har väl ett liv också? - kanske ni undrar. Jag har inget att säga till mitt försvar på den punkten heller. Jo, förresten, det är ju fantastiskt roligt sett att återupptäcka sin egen skivsamling. Det är värt mycket bara det. Testa själva, roligare än en 5:2-diet och du slipper gå ner i vikt. Tar ungefär lika lång tid som att tillaga en pulled pork så det är ju inget problem...

Rock On!

måndag 25 november 2013

Pedda Pedd kör solo

Jag missade helt att Peder Ernerot, tidigare känd som Pedda Pedd i Just D, släppte en countrydoftande solodebut i somras. Kanske beror det på att den ängsliga delen av den svenska kritikerkåren fortfarande inte vet hur de ska förhålla sig till Just D:s betydelse, snart 20 år efter deras sista album, som låg honom i fatet och därav fick han inte annat än Jan Gradvalls lovord i Dagens Industri. Inte illa det i och för sig. Men den främsta orsaken är nog ändå att den här skivan släpptes på Spotify, Itunes och andra digitala forum utan någon egentlig marknadsföring och är direkt finansierad av upphovsmannen själv. Vad jag vet har skivan inte getts ut i fysiskt format.

Oavsett orsak så är det synd att uppmärksamheten uteblivit för bitvis låter skivan, Anteckningar från källarhålet, riktigt bra. Countrydoftande americana på svenska där sången befinner någonstans mitt emellan en åldrad Toni Holgersson och en hes version av Mauro Scocco. Låtar som Även om jag aldrig säger det högt... och I mitt källarhål faller mig i smaken redan från början och jag blir mestadels imponerad av det jag hör. Betydligt mer intressant än vad hans tidigare kollega Wille Crafoord någonsin har gett ut.

Det finns i vilket fall knappast några musikaliska likheter med det som han tidigare gjorde i Just D. Eller, jo kanske. Precis som med Just D så tar Ernerot sina amerikanska förebilder och översätter dem till svenska. Men om referenserna då var Run DMC, De La Soul och Beastie Boys så skulle de nu kunna vara Wilco, The Jayhawks och Bob Dylan. Lyssna!

tisdag 19 november 2013

George Jones - Var ska man börja? Jo, här.

Jag har länge förstått att George Jones besitter en av de där stora rösterna inom countrymusiken men aldrig vetat var jag ska börja. Hans brokiga och långa karriär har präglats av en rad byten av skivbolag vilket bidragit till att de samlingar som getts ut sällan är heltäckande. Letar man dessutom efter Jones på Spotify blir du bara förvirrad eftersom du får scrolla i dess oändlighet innan du hittar något som känns seriöst och intressant och om man inte på förhand vet var man ska börja ger man lätt upp. Antalet samlingsskivor har dessutom ökat avsevärt efter hans död tidigare i våras.

Efter några mindre krävande efterforskningar bestämde jag mig för att beställa CD-samlingen The Essential George Jones: The Spirit Of Country som gavs ut i sin första utgåva 1994 vilket visade vara en perfekt start för att få en överblick på hans långa karriär. Samlingen sägs vara den mest heltäckande även om en hel del från hans mest intressanta period under 1970-talet saknas. Men de 44 låtarna på samlingen spänner över en period från 1950-talets mitt till och med 80-talets slut och därmed omfattar den de viktigaste delarna av Jones karriär. Den förväxlas lätt med en senare samling som getts ut som heter The Essential George Jones och har ett snarlikt innehåll men saknar rättigheterna till några av de bästa låtarna.

Jones produktion är ojämn och påminner till viss del om samtida själsfränder likt Johnny Cash och Jerry Lee Lewis och i likhet med dessa två herrar är topparna höga. Jones har dock en röst har som rör sig närmare skönsjungande storheter som Elvis Presley, Charlie Rich och även Frank Sinatra. När Jones sjunger så lyssnar man och han har en förmåga att med sin röst trollbinda en som lyssnare och tro att han menar allvar (vilket han kanske gör men med tanke på hur hans privatliv såg ut så känns vissa låtar kanske lite missvisande).

För min del var detta i vilket fall en perfekt början som lockar till fördjupningar. Främst hans tidiga 70-tal intresserar mig och där finns det några album jag kommer leta efter på vinyl då tiden finns och plånboken tillåter. Den låt som fick mig att intressera mig för Jones var dock hans kanske största hit; den sorgset bitterljuva He Stopped Loving Her Today. Den spelades in under den period då Jones själv på grund av missbruk och ett struligt privatliv var som mest illa därhän. Döden var aldrig långt borta för denna countrystjärna och kanske är det därför det finns en sådan sprängkraft och uppriktighet i låten som kretsar just kring en man som ligger på sin dödsbädd. En vacker låt på många sätt och vis och är hämtad från det uppriktiga albumet I Am What I Am från 1980. Denna skiva tillhör ett av hans mest framgångsrika alster och befinner sig produktionsmässigt fortfarande på rätt sida om 80-talet. Det är ett album som ni kan hitta på Spotify via länken ovan. Med tanke på skivomslaget räcker det kanske med att ha den i streamat format men låtarna och framförandet är med tanke på Jones fysiska och mentala tillstånd överraskande nog av hög kvalité och tillhör ett hans främsta verk. Så jag kommer att söka även detta album på vinyl men det kommer nog inte hamna i ram som väggkonst. Den senare delen av 80-talet har jag dock lite svårare för vilket främst beror på ljudbilden och produktionen även om jag gillar "name-dropandet"i låten Who´s Gonna Fill Their Shoes.

För er som vill ha en gedigen CD-samling med George Jones där ni får all viktig information ni behöver vad gäller producenter, utgivningsår och listplaceringar samt en omfattande resumé av hans karriär i text så rekommenderar jag er att gå in på wowhd.se och beställa denna dubbelsamling för 99 kr. Den är väl värd sitt pris.

För er som tycker att denna information är oväsentlig eller att ni redan vet allt och bara vill ha musiken kan ju alltid hitta skivan på Spotify. Det viktigaste är ju trots allt att ni lyssnar.



fredag 8 november 2013

Midlake är ju fortfarande bra - Lyssna på Antiphon

För alla oss som gillade Midlakes två tidigare album; The Trials of Van Occupanther och The Courage Of Others vore det kanske lätt att avfärda deras nya skiva, Antiphon, med argumentet att deras tidigare frontfigur Tim Smith inte längre är med i bandet och att de inte enbart förlorat sin flöjtspelande sångare utan att de därmed även tappat sin främsta konstnärlige drivkraft. Men det vore att göra lite väl lätt för sig och man går ju dessutom miste om något. För den är bra. Riktigt bra till och med.

Skivan är på gott och ont inte lika homogen som sina föregångare och det spretar lite mer samtidigt som de progressiva inslagen bitvis har fått mer utrymme. Musiken är inte lika jämntjock och det finns lite luftigare inslag där melodierna och refrängerna blir lite mer framträdande. Utan att på något sätt förringa storheten i deras tidigare verk tycker jag att denna förändring utgör en positiv injektion i musiken. Gitarristen Eric Pulido har klivit fram som sångare och gör det klanderfritt om än kanske inte med samma karaktäristiska röst som hans företrädare. Men på det stora hela känns musiken igen och framtår som en naturlig uppföljare. Min uppmaning är helt enkelt att ni ska lyssna och det kan ni alltid göra genom att klicka här

Personligen så gillar jag titelspåret, It's Going Down och Aurora Gone bäst hitintills. Däremot hade de kunnat skippa låtar som Ages och Corruption som känns överflödiga och tämligen menlösa men det är bara en bagatell i sammanhanget.


tisdag 5 november 2013

Jim James - A New Life (igen och igen och igen)

Jag har länkat till denna låt tidigare på denna blogg (inte till just denna video) men gör det igen enbart för att den är så bra. Årets låt om jag själv får välja. Och det får jag ju på denna blogg, det är ju därför den finns. Det är även fantastisk video så det finns många anledningar att offra 5 minuter av en vardagskväll på detta klipp.

Djur och natur på Manhattan med Bill Callahan

Bill Callahans Dream River tillhör en av mina favoritskivor från detta år och nedan kan ni se och höra hur han symboliskt och på sitt egendomliga sätt framför låten Small Plane i en park på Manhattan den 11:e september detta år.

söndag 3 november 2013

Skivtips: My Morning Jacket - At Dawn (2001)

Av någon anledning, vilket synliggörs här på bloggen, återvänder jag för tillfället till mycket av den musik som jag lyssnade på och upptäckte under 2000-talets inledning. Jag befann mig då i 20-25 års åldern och som student trodde jag mig ha mer tid än vad jag egentligen hade att ägna mig åt att gå igenom skivbackarna i diverse skivbutiker, läsa musiktidningar och gå på konserter. Det är kanske därför inte överraskande att flertalet av mina nuvarande favoritband upptäckte jag under denna tidsperiod. Ett av dessa band är My Morning Jacket.

Det var egentligen låten The Bear som fick mig att upptäcka Kentuckybandets storslagna, vemodiga och episka americanarock genom att en god musikvän la in den på en blandskiva som jag fick. Det här var innan den streamade musikens tidsålder men i samband med att nedladdningshysterin tog sin början. Det var först med skivan It Stills Moves från 2003 som jag började följa gruppen på allvar. Liksom flertalet av mina favoritband tillhör My Morning Jacket den skara av artister som har fått utvecklas i fred och nått sin verkliga framgång först när de är ett moget och etablerat rockband. Det är oftast då det blir som bäst.

Gruppens andra fullängdsalbum, At Dawn från 2001, var i vilket fall en platta jag har fått återupptäcka i efterhand och det är faktiskt först nu jag inser hur bra den är trots att den varit i min ägo än längre tid. Faktiskt en av deras bästa om man ser till låtmaterialet. Ljudbilden på skivan är lite skev, produktionen är inte av det mest ambitiösa slaget och det hörs att gruppen musikaliskt inte är på samma nivå som de har kommit att bli på senare dagar. Men Jim James reverbdränkta och nasala röst är lika fängslande som vanligt och han utgör ju som alltid navet i gruppens musik. Faktum är att det bara är han och basisten Two-Tone Tommy som är kvar i gruppen från denna tid.

Rent musikaliskt har gruppen utvecklats till det bättre på senare år men vad gäller låtarna finns det några oförglömliga spår på detta album som lätt platsar bland gruppens allra bästa kompositioner. Till dessa hör den vackra och direkta balladen Hopefully, den själfulla och känslosamma eposet I Needed It Most, den bitterljuva och meldiösa Bermuda Highway, den stämningsfulla X-mas Curtain och den undersköna och lågtempopopiga Phone Went West. Låtarna rör sig i regel fram i ett lugnt och stillsamt tempo och skivan innehåller inte mycket av den mer tungrodda arenarock som kom att prägla efterföljaren It Stills Moves. De är bra på båda sina olika sätt och vis och likt samtliga album med gruppen så har varje alster ett högt egenvärde. Alla skivorna har ett unikt sound även om det alltid finns en kärna av James röst, texter och melodikänsla som är det bestående och kanske viktigaste elementet i musiken.

För mig utgör My Morning Jacket det bästa rockbandet på den här sidan av millennieskiftet och At Dawn var bara början. Men en fantastisk bra sådan och trots att det har gått 12 år sedan detta album släpptes känns gruppen fortfarande spännande och intressanta och det är inte många grupper i musikhistorien som lyckats med under så pass lång tid. Så lyssna gärna på detta om ni inte redan gjort så!

För er som stör er på den medvetet slarviga produktionen eller att det musikaliska framförandet inte är av yppersta toppklass men ändå gillar låtarna så kan jag rekommendera minialbumet Acoustic Citsuoca som är en i huvudsakligen opluggad liveinspelning där Jim James framför några av de bästa låtarna från gruppens tidiga karriär. Bland annat två låtar, Hopefully och Bermuda Highway, från den ovan nämnda skivan och dessutom en fin version av majestätiska The Bear. Den finns visserligen inte på Spotify men du hittar den säkert på vinyl i någon skivaffär därute eller så kan du för tillfället beställa den på CD på wowhd.se för en ynka 50 lapp om du klickar här.

fredag 1 november 2013

Skivtips: Lucinda Williams - Essence (2001)

Få artister kan på en och samma gång låta lika hård och känslokall som sårbar och empatisk likt Lucinda Williams. På samma sätt kan hon framställa sig som ung och naiv eller gammal och ärrad på ett och samma album. I hennes låtar kastas man som lyssnare mellan hat och kärlek, ilska och förlåtelse, lögn och trohet och inte sällan handlar det om ytterligheter. Emellanåt tycker jag hennes musik riskerar att få slagsida åt det ena eller andra hållet men på Essence från 2001 är balansen ur mitt perspektiv perfekt.

Jag kan inte påstå att jag troget följt Williams musik genom åren. Likt flertalet andra upptäckte jag hennes skitiga men själfulla countryrock i samband med albumet Car Wheels On The Gravel Road från 1998. Ett gediget och bra album på alla sätt och vis och förtjänar säkerligen alla hyllningsord som det fått. Men det var det efterföljande albumet, Essence, som fick mig att verkligen lyssna.

Williams framställs ofta som en kompromisslös perfektionist vad gäller hennes inspelningar vilket lär vara en av orsakerna till hennes sporadiska skivsläpp. Åtminstone under de första två decennierna av hennes långa karriär. Men Essence brukar beskrivas som hennes slarviga skiva som spelades in under relativt kort tid och av hennes mest inbitna fans är det inte det album som i regel rankas högst. Men jag älskar att det skaver lite i kanterna och har den senaste veckan återupptäckt musikens skönhet. Inte minst i titelspåret eller låtar som I Envy The Wind, Blue och Reason To Cry. Det är när hon låter som mest sårbar och mänsklig som jag uppskattar musiken som mest. Det är fördelen med musik som inte blir för perfekt och genomarbetad. Då kommer de mänskliga sidorna fram. Lyssna gärna. Ni hittar albumet på Spotify genom att klicka här.

Vackert och romantiskt vemod (då längden har betydelse)

Jag skrev om mitt förhållande till Christian Kjellvanders musik i ett tidigare inlägg på denna blogg och för er som läste det är det knappast någon överraskning att jag även uppskattar hans nya skiva, The Pitcher, som släpptes nu i veckan. Detta innebär dock inte att jag är helt okritisk men visst gillar jag det jag hör när jag idag för första gången lade vinylen på skivspelaren. Men det är alldeles för tidigt att värdera skivans kvalité i förhållande till hans tidigare album. Bra musik ska få växa fram och det gäller inte minst Kjellvanders musik. Med undantag för hans debutalbum i eget namn har hans skivor sällan innehållit några direkta hitlåtar som sätter sig på en gång. De flesta låtarna smyger sig på och etsar sig fast på näthinnan för att sedan finnas med i ens liv under flertalet år. Det burkar vara en kvalitetsstämpel om något. Och visst finns det potential i låtarna på det nya albumet. Arrangemangen med stråkar är annorlunda gentemot tidigare och bitvis sjunger han ut på ett mer självsäkert sätt men mycket känns igen och jag känner mig knappast besviken trots mina höga förväntningar.

I likhet med andra favoriter från detta år som skivorna med Jim James, Richard Buckner, Bill Callahan och Ed Harcourt är Kjellvanders nya ett föredömligt kort album som passar sig utmärkt för vinylformatet. Att göra album med knappt ett tiotal låtar kan ju bero på brist på material men jag skulle vilja se detta som ett sundhetstecken där musikbranschen och artisterna äntligen är på väg ut ur CD-utrymmets lockande fälla. Nu går det aldrig att generalisera fullt ut. En del musik funkar ju i 80 minuter men flertalet av mina favoritalbum sträcker sig enbart över en dryg halvtimme. Om inte artisten/gruppen sitter inne på ett exceptionellt låtmaterial, som till exempel The Clash och Fleetwood Mac gjorde oberoende varandra 1979, är det ungefär vad man orkar med med en och samma artist. Under CD-erans glansperiod på slutet av 90-talet gavs det i regel ut på tok för långa album där det inte sällan blev för mycket transportsträcka. Det sänker värdet på albumen när man tittar tillbaka på dem i efterhand.

The Pitcher har ur det perspektivet alla förutsättningar att i framtiden kunna bli en svensk klassiker om det vill sig väl. Nedan kan ni se och höra en blodig och naturromantisk historia från skivan. Jag uppmanar dock er alla att lyssna på albumet i sin helhet. Det är först då musiken gör sig rättvisa. Vackert och romantiskt vemod.

torsdag 31 oktober 2013

Systrar och stämsång

Det är något speciellt med systrar, stämsång och vemodiga melodier. Kate & Anna McGarrigle, The Unthanks och inte minst First Aid Kit är ju goda exempel. Nu är även de amerikanska systrarna Lily & Madeleine Jurkiewicz aktuella med sitt debutalbum som bemötts med många rosor hitintills. Och visst låter det lovande. Här hör ni låten Devil We Know:

tisdag 29 oktober 2013

Jason Isbell reser ensam

Jason Isbells Southeastern tillhör kanske en av årets bästa singer/songwriter-platta och rättmätigt hyllats av kritikerna. Knappast något unikt men professionellt låtsnickeri och framförande med mycket hjärta. Inledande Cover Me Up är fantastisk liksom Traveling Alone som ni kan se och höra nedan:

söndag 27 oktober 2013

Skivtips: The Arlenes - Stuck On Love (2002)

Syftet med att denna blogg överhuvudtaget existerar, förutom att jag ska kunna ventilera när mitt inre blir så proppfullt av funderingar kring pop- och rockmusik att det kan bli outhärdligt för mina närmaste, är att kunna lyfta fram musik och skivor som riskerar att inte få den uppmärksamhet som de förtjänar. Musik som inte alltid får den de största rubrikerna i kvällspress, på kultursidor eller på någon välbesökt musiksajt därute. Jag ser ingen egentlig anledning till att skriva om, låt säga, Arcade Fires senaste singel. För även om jag tycker att den är bra så finns det ju redan begåvade och professionella människor som redan gör det mycket bättre. Detta begränsar kanske målgruppen för denna blogg men i min naiva men förhoppningsfulla tankevärld inbillar jag mig att jag då och då träffar rätt och inspirerar någon till att lyssna på något som de inte visste att de tyckte om och då är det ju mödan värt. Sedan är det ju också en ren egotrip att helt enkelt få dokumentera sitt eget nörderi och musiksökande.

Med detta i åtanke vill jag slå ett slag för en skiva som släpptes för ett drygt decennium sedan och som idag riskerar att hamna i en totalt undanskymd tillvaro för gemene man. De äkta makarna Big Steve och Stephanie Arlene utgjorde centralgestalterna i countryrock-gruppen The Arlenes. Tillsammans med grupper som bland annat Grand Drive skapade de en liten svallvåg i av något så ovanligt och motsägelsefullt som brittisk americana-rock. Visserligen hade Elvis Costello, Lloyd Cole och några till britter utforskat dessa områden tidigare men de var i en annan tid och i ett annat sammanhang.

The Arlenes egentliga fullängdsdebut Stuck On Love kom 2002 då hypen av Ryan Adams/Whiskeytown och amerikansk countryrock likt Wilco, Calexico och spillror av The Jayhawks var som störst och hetast. Trots att detta var en debut var de båda makarna rutinerade musiker och de hade släppt ett minialbum några år tidigare. Stephanie Arlene var uppvuxen i Los Angeles och periodvis agerat bakgrundssångerska och Big Steve hade redan hunnit vara med i countryrockgrupper under 80- och 90-talet. Så de var båda erfarna när de gav ut Stuck On Love vilket hörs när man lyssnar på den. Musiken på skivan är varm, enkel och bitterljuv countryrock utan några krusiduller. Det handlar knappast om något unikt men låtarna och framförande är av högsta klass och ligger väl i nivå med flertalet av Jayhawks skivor och är bättre en många av de samtida amerikanska konkurrenterna. Låtar som Tell Someone You Love Them, Springboard och Lonely Won't Leave Me Alone, den sistnämnda kan ni se och lyssna på nedan, sticker ut som de mest direkta och bästa spåren. Även om alla låtar på skivan inte är lika intressanta så utgör den ändå en av mina favoriter inom americana-vågen från denna tidsperiod. Därför vore det ju en smärre katastrof om den föll i glömska och vill jag uppmuntra er som fortfarande har en CD-spelare till hands att leta upp denna platta hos någon skivbörs därute. Den finns säkerligen i streamat format någonstans i cyberrymden men den finns i nuläget inte på Spotify och jag har inte gjort några vidare efterforskningar.

Makarna Arlene flyttade senare till Kalifornien och släppte en uppföljare med den sanningsenliga titeln Going To California. Därefter har det varit tyst på albumfronten såvitt jag vet även om det ryktas om en comeback. Men om detta vet jag inget mer men om någon sitter på information så får ni gärna kommentera nedan.

onsdag 23 oktober 2013

Orange Is The New Black med Brandy Clark

Brandy Clark har gjort sig känd som en låtskrivare av rang på den amerikanska countryscenen och bland annat bidragit med material till Kacey Musgraves fina album Same Trailer Different Park som kom tidigare i år. Nu har Clark gett ut sitt debutalbum i eget namn med den beskrivande titeln 12 Stories. En av dessa berättelser kan ni betrakta och lyssna på i den övertydliga videon nedan. Den för osökt tankarna till Netflix-serien Orange Is The New Black som när Homeland blir allt mer förvirrat för varje säsong varit höstens behållning i TV-världen för min del. Att Brandy Clark blir höstens skiva är kanske inte lika troligt men några av spåren låter riktig lovande. Medryckande men ändå lågmäld countryrock som smyger sig på och fastnar i ens inre oavsett du vill eller inte. Lyssna på Spotify om du vill höra mer genom att klicka här.

Jag får nog säga att musiken överträffar videon...

Nästa skivmässa i Lund den 1:a mars 2014

Mest för att jag ska komma ihåg det. Nästa gång det är dags för skivmässa i Lunds stadshall är den 1:a mars 2014. Bara så jag själv vet. Brukar ju vara värt ett besök.

fredag 18 oktober 2013

Jonathan Wilson i hörlurar

Flertalet av de artister jag lyssnar på inom singer/songwriter-genren använder ganska sparsmakade och förhållandevis enkla knep för att framföra sina låtar. Det handler i regel om låtar inom femminutersintervallet med klassisk sättning och det är främst melodier och texter som får stå i fokus. Inga krusiduller och jag kan uppskatta det tillsynes enkla och direkta i musiken. Men ibland är det befriande med lite variation.

Jonathan Wilson är en singer/songwriter som har en högre ambition med sin musik än att bara framföra vackra melodier och texter. Musiken, som i grunden består av ganska lättsmälta melodier, kräver tålamod och full koncentration av sina lyssnare när den vävs in i jazziga fusiongitarrsolon och progressiva melodislingor. Om jag har på det i bakgrunden tycker jag det låter irriterande och jobbigt men sätter jag på mig hörlurarna och går in i musiken fullt ut så låter det fantastiskt.

Wilsons senaste skiva, Fanfare, är hans tredje soloskiva men den första som jag har stött på. Till referenserna brukar David Crosby och Pink Floyd nämnas och det råder inga tvivel om att han hämtar inspiration från det progressiva 70-talet. När jag lyssnar på skivan börjar jag även fundera på om han inte har något släktskap med den namne Beach Boys-brodern Dennis vars skiva Pacific Ocean Blues bitvis inte ligger långt borta. I låtar som Future Vision leds du efter många om och men in i ett skönt Steely Dan-groove för att i nästa låt, Moses Pain, kastas in i ett dylanskt countrylandskap och i nästa är du på ett tåg tillsammans med Crosby, Stills & Nash för att därefter ge sig ut på en solotur med Neil Young. Referenserna är många och pretentionerna höga och jag kan inte tycka att det är annat än befriande och vackert. Så länge jag har hörlurarna på. Den enda invändningen jag har är att det sällan ges tillfälle att ha hörlurar på hela den långa albumtiden ut. Men det kanske beror på att jag är småbarnsförälder just nu.

Lyssna men glöm inte hörlurar och ge musiken mer än en chans:

  

Andrew Bird, Tift Merritt och ännu mer fiol

Här kan ni se två av mina favoritartister framföra en av mina favoritlåtar med Townes Van Zandt. Kombinationen är oslagbar och fiolen får en allt större inverkan på mitt liv:

torsdag 17 oktober 2013

Kjellvander platsar ju på min lista

När musiktidningen Sonic tidigare i år listade Sveriges 100 bästa album så var det framförallt en sak som gjorde mig frustrerad. Nu är jag visserligen väl medveten om att listor av detta slag är ett resultat av några mer eller mindre begåvade och trendkänsliga journalisters samtida tyckande och att man får ta det för vad det är. Men att ingen av Christian Kjellvanders soloskivor fanns med var ju en fatal miss. Visserligen fanns Songs of Soil, det fina samarbetet med hans bror Gustaf, med på 97:e plats. Gott så, men långt ifrån tillräckligt eller rättvist. I min lilla nördiga musikvärld skulle både hans solodebut och kanske främst 2007 års I Saw Her From Here/I Saw Here From Her inneha givna topplaceringar. När sedan varken Ebba Forsberg eller Loney Dear fanns med på listan insåg jag att mina favoriter var bortsorterade och jag hade svårt att överhuvudtaget kunna ta den på allvar. Listan var ur mitt tycket en besvikelse ur flera aspekter men det ska jag inte gå in på här. Jag insåg i vilket fall när jag studerade listan att jag på det musikaliska planet inte är lika formbar som  jag var när jag i mitten 1990-talet lusläste tidningen Pops topp 100 över världens bästa skivor. Och det är nog en sund utveckling.

Foto: Felicia Pettersson
Nu ska det erkännas att jag har svårt att förhålla mig helt objektiv till Kjellvanders musik eftersom den har haft en personlig betydelse för mig under lång tid. Detta nådde sitt absoluta klimax i somras då han spelade på vår vigsel vilket gjorde att hans musik fick ytterligare ett symboliskt värde och skapade ett fantastiskt vackert och oförglömligt minne för resten av våra liv. Ni får kanske ha detta i åtanke när jag värderar Kjellvanders musik men mig veterligen finns det ingen svensk singer/songwriter som kan kombinera låtskrivande och framförande på samma höga nivå och konkurrera med internationellt aktade aktörer inom denna genre både i nutid och dåtid. För er som inte har gett Kjellvanders musik den tid som den förtjänar eller är nyfiken på mina favoriter kan ju alltid ta del av denna spotifylista: Kjellvander - när jag själv får välja

I vilket fall är Kjellvander nu aktuell med ett nytt album, The Pitcher, som sägs komma i månadsskiftet oktober/november. Att Kjellvander har bjudit in delar av Göteborgs symfoniorkester till inspelningarna i ett sörmländskt missionshus, där han numera huserar, lovar gott. En annan faktor som bidrar till att mina förväntningar är höga på den kommande skivan är att Kjellvanders musik har vuxit med hans egen ålder och mognad. Hans låtskrivarförmåga har alltid funnits där men hans röst och uttryckssätt känns allt säkrare och blir allt bättre med tiden. Från att på slutet av 1990-talet varit en talangfull artist som rört sig med karta och kompass i de amerikanska lo-fi-träsken har han gått till att på 2000-talet bli en utmärkt singer/songwriter och funnit sitt alldeles egna musikaliska landskap där han självsäkert vandrar omkring med ett fulländat lokalsinne. Därför är mina förväntningar på kommande plattan höga och det finns inget i detta filmklipp nedan som ändrar på detta. Tvärtom.

onsdag 16 oktober 2013

Damien Jurado börjar dansa?

Damien Jurados senaste två skivor Saint Bartlett och Maraqopa tillhör några av mina favoritskivor vad gäller de senaste årens melankoliska singer/songwriter-musik. I januari nästa år är det dags för honom att släppa en uppföljare; Brothers and Sisters of the Eternal Son. Av detta filmklipp att döma så verkar han och producenten Richard Swift, som även var med på Maraqopa, ta ut svängarna och flörta med dansmusik, dub och reggae vilket genast får en sån som jag att bli skeptisk. Tycker oftast det låter mer intressant i teorin än i praktiken och har John Grants senaste skiva i åtanke som för mig är en rejäl besvikelse. Samtidigt är det modigt och säkerligen välbehövligt för Jurado som annars har en tendens att fastna i gamla hjulspår. Även om jag gillar det som varit så är det ju alltid intressant med lite nytänk, så man får väl ändå hoppas på det bästa:

torsdag 10 oktober 2013

Marques Toliver briljerar på fiolen

Jag kan inte säga att fiol alltid tillhört mina favoritinstrument men efter att ha lyssnat en del på Marques Tolivers skiva Land of CanAan, som är utkom tidigare i år på Bella Union, så är jag beredd att ändra uppfattning. Toliver inledde sin karriär som talangfull tjugoåring och medverkade bland annat med stråkarrangemangen till Grizzly Bears succéskiva Veckatimest från 2009. Hans egna musik rör sig dock i ett annat musikaliskt landskap och skulle kunna beskrivas som fiolbaserad folksoul. Bitvis rör det sig i närheten av det som Michael Kiwanuka gjorde på sin debutskiva men Toliver rör sig mer mot den moderna r'n'b-genren. Låtmaterialet kanske inte alltid håller hela vägen och emellanåt blir det lite slätstruket, men topparna är höga och skivan är därför väl värd att uppmärksamma. 

Toliver är inte bara en fantastisk fiolspelare utan även en soulsångare av rang. På det sätt han kombinerar dessa talanger imponerar och sällan har jag hört någon få en fiol att låta så rytmiskt. Ni får ett smakprov nedan där han leker gatumusikant. Jag tycker också ni även ska lyssna på låtarna Try Your Best och Stay innan ni bestämmer uppfattning om Tolivers musik.

 

onsdag 9 oktober 2013

Skivmässa i Lund - Lördag 12:e oktober

På lördag är det dags för skivmässa i Lunds stadshall. Mellan klockan 12 och 16 är dörren öppen för vem som helst att bläddra i skivbackarna tills fingrarna blöder. Samtidigt kan man ju alltid avnjuta fantastiska samtal som förs över vinylhögarna av mer eller mindre initierade musiknördar som alltid vet bäst. Jo, jag räknar nog mig till någon av dessa kategorier av människor men brukar faktiskt vara tyst vid den här typen av tillfällen i rädsla över att missa något guldkorn. Därför lyfter jag knappast blicken i onödan. I vilket fall är det underhållning i flera dimensioner för den som är lagd åt det hållet.

Det verkar dock inte som om Rehifi i Hjärup ska ha någon skivmässa under hösten. Det var ett rykte som nådde mig i våras men detta projekt verkar skjutas framåt i tiden.

tisdag 8 oktober 2013

The Mastersons

Varje år kommer det en mängd av grupper och artister som framför sympatisk och välljudande alt-country. Musik som härstammar från The Byrds och via bland andra Emmylou Harris, Victoria Williams, Maria Mckee, Uncle Tupelo och kanske främst The Jayhawks tagit sig vidare inpå 2000-talet. Vad man som lyssnare fastnar för kan ibland kännas tämligen slumpartat eftersom det finns så mycket som låter bra. The Mastersons är en i raden av dessa grupper som kan vara värda att kolla upp och som i min smak lyckas sticka ut ur mängden.

The Mastersons skiva Birds Fly South kom ut förra året men gick då mig helt förbi. Mig veterligen så fick den ingen direkt uppmärksamhet i Sverige, vilket är en stor miss för de som vill hitta nya guldkorn inom americana-genren. The Mastersons består av de äkta makarna Chris Mastersons och Eleanor Whitmore. De har båda har förflutet som musiker och bestämde sig för att gå vidare med eget material efter att de hade turnerat med Steve Earle. Musiken påminner mycket om The Jayhawks och låter emellanåt som ett något mer radiovänligt alternativ till Mark Olsons samarbete med Victoria Williams (The Original Harmony Ridge Creekdippers).  Jag kommer också att tänka på det brittiska americanabandet The Arlenes, även de bestående av äkta makar, vars skiva Stuck On You gick varm i min CD-spelare för ett tiotal år sedan men är sedan dess bortglömda. Det går att nämna många beröringspunkter med andra artister inom samma genre, men jag uppmanar er att lyssna på dem istället och varför inte beställa deras vinyl från cdon.se där de har den på specialpris (139 kr). För er som vill gå den enkla vägen så kan ni alltid hitta skivan på Spotify om ni klickar här. Men ni kan ju alltid börja med att kolla denna video:

söndag 6 oktober 2013

Bill Cosby presenterar Steely Dan

Jag fick under helgen tillfälle att fira min brors 40-årsdag, vilket jag ju gladeligen gjorde. I det sammanhanget kändes 40 år som en tämligen kort tidsperiod men när man ser detta smått fantastiska klipp med Steely Dan då de framträder i The Midnight Special från just 1973 så inser man att det har hänt en del sedan dess. Musik som håller än idag men frågan är om klädvalen och frisyrerna känns lika tidlösa?

fredag 4 oktober 2013

Om Gidlund och musik som gör en ödmjuk

Beskedet om Kristian Gidlunds bortgång för ett par veckor sedan har berört många och så också mig. Även om jag med viss oro  befarar vad som kan komma i dess efterföljd tycker jag hans egen skildring av sin dödskamp har varit rörande, vacker och tämligen unik i sitt slag. Med åtanke vilket genomslag hans texter har fått så finns det ju onekligen en efterfrågan av att beröra detta känsliga men givetvis obehagliga ämne.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade ingen som helst koll på Gidlund innan jag lyssnade på hans sommarprogram i juli. Som vanligt är jag cyniskt skeptisk när jag lyssnar på en sommarpratare där dramaturgin i deras program brukar vara tämligen förutsägbar och innehållet utan egentlig substans för allmänheten. Men Gidlunds, minst sagt, levande framställning av sin dödskamp tog mig som en höststorm mitt i sommaren och fick mig att fälla en och annan tår när jag satt bakom ratten och körde längs norrlandskusten. Onekligen var jag inte ensam om denna känsla och jag har därefter besökt hans blogg och läst om hans sista månader i livet. Jag har gjort det med blandade känslor eftersom jag upplever att det varit en del mindre hedersamma känslor som dragit mig till att besöka hans blogg: Undrar om han lever fortfarande? Är han verkligen så sjuk som han beskriver det eller är det bara ett medialt spektakel? Varför ska jag som totalt utomstående lockas av att läsa om hans lidande och sjukdom? Det är frågor som har dykt upp i huvudet när jag knappat i hans namn i Googles sökfält för att länka mig vidare till hans blogg.

Samtidigt kan jag se en helt annan sida av myntet och uppleva en befrielse i att döden får utrymme i offentlighetens ljus. I ett samhälle där döden är institutionaliserad och undanträngd av olika dieter som ska få oss att leva längre och drömmen av självförverkligande är vår nya religion så är det på sin plats att döden, som vi alla definitivt kommer ställas inför, får det utrymme som den förtjänar. Jag tror aldrig vi kommer kunna förbereda oss för varken vår egen eller våra närståendes bortgång, den chocken och sorgen kommer vara oundviklig att förebygga. Men däremot är jag övertygad om att insikten om vår egen dödlighet och livets bräckliga tillvaro får oss att känna oss mer levande i nuet och skapar en ödmjukhet gentemot vår tillvaro. Vi blir kanske inte lyckligare, men det ser jag inte som ett självändamål, däremot mer omtänksamma och kärleksfulla. Att få perspektiv på livet och inse vad som verkligen betyder något. Skulle alla tänka lite mer på döden så skulle kanske samhället kunna bli mer solidariskt och vi skulle inte förskjuta detta högst individuella ansvar åt politikerna eller någon annan, som vi ofta gör i nuläget. Det är sådant som döden kan hjälpa oss med att förstå och det är nog precis det som gjort att Gidlunds texter har berört så många som aldrig varken har haft någon bekantskap med honom, lyssnat på hans musicerande i Sugarplum Fairy eller med hans tidigare journalistik att göra.

Gidlund är givetvis inte ensam om att skildra döden inom populärkulturens vida ramar. Det har alltid skett och sker hela tiden, men inte alltid utifrån den extrema situation som Gidlund befann sig i. Det som är unikt i Gidlunds fall är vilket genomslag det har fått i media och trängt in i folks vardagsrum och skapat diskussioner runt fikabordet på arbetsplatser. Det är annars ett tämligen svårsålt knep att försöka locka den stora publiken genom att sjunga om eller filmatisera sina egna reflektioner kring döden. Åtminstone om du gör det i ett till synligt friskt tillstånd. Du har dock många konstnärliga poäng att vinna om du lyckas med detta högst existentiella projekt och där utgör Ingemar Bergman det mest tydliga exemplet.

Inom pop- och rockmusiken är det kanske inte lika vanligt. En problematik popartister ställs inför då de uttalat har som ambition att skildra döden är att man lätt klassificeras som pretentiös och allt för allvarsam vilket får gemene man att bli skeptiska. Såvida inte artisten själv är döende så ifrågasätts trovärdigheten och ärligheten och om detta mediedrev väl är satt i rullning så kan det lätt sluta i ett mediokert eller ljummet mottagande. Kritiker och journalister vet inte hur det ska förhålla sig till det hela, då de är rädda för att såväl hylla som att såga något som framtiden kan döma som ett existentiellt magplask eller ett genialiskt rekviem. Exempel på detta är bemötandet av en av Kents mindre uppmärksammade skivor, Du och jag döden, från 2005 eller Mando Diaos tolkningar av Fröding, som visserligen blev en kommersiell succé och kanske inte direkt en skiva på dödstemat, men recensionerna var överlag ljumma. I vilket fall förflyttas ribban väldigt högt upp om du som en medicinskt friskförklarad människa ska beröra ämnet döden. På ett sätt tycker jag att det är synd eftersom det ligger oss så nära. Döden är ju en lika självklar beståndsdel av livet som kärleken. Det är knappast någon som ifrågasätter en skiva berörande kärlek. Jag ska dock betona att diverse hårdrockgenres har ju ett helt annat förhållningssätt till ämnet, men nu syftade jag främst på pop- och rockmusiken. Jag vet att jämförelsen med kärlek dock är bristfällig eftersom de flesta av oss har någon slags erfarenhet av detta som gör att vi åtminstone periodvis tror oss förstå oss på ämnet. Döden är och förblir obegriplig och overklig.

I vilket fall har jag valt att sätta ihop en lista med vackra låtar som på något sätt förmedlar dödstemat och därmed kanske bidrar till att man får ett ödmjukt perspektiv på tillvaron. Vad vet egentligen jag, men lyssna gärna, det är roligare än vad det låter och skapar en perfekt ljudkuliss till höstens intågande:

Liemannen - Musik för hösten 2013

tisdag 10 september 2013

Alela Diane: About Farwell

Under det senaste året känns det som om det har kommit en våg av kvinnliga singer/songwriters som ger ut fantastiskt fina album.  Kacey Musgraves, Tift Merritt, Laura Marling, Lindi Ortega, Shelby Earl, Carrie Rodriguez, Caitlin Rose för att nämna några. Alela Dianes senaste är ett av dem och bör läggas till i denna skara. Den trettioåriga sångfågeln, med rötter i Kalifornien, har gjort intressanta, vemodiga och välljudande album under snart ett decennium men inget av det jag har hört har låtit lika bra som hennes senaste album About Farwell. Inte minst titellåten, som ni kan se och höra i klippet nedan:

måndag 9 september 2013

Richard Buckner

Richard Buckner har varit med länge. Det är snart 20 år sedan hans debutskiva Bloomed släpptes och han kom då, i svallvågarna efter seattlerockens glansperiod, fram som en lovande och hyllad singer/songwriter-artist iklädd flanellskjorta med lagom mycket countryinfluenser för att passa in i rockfåran. Han blev en inspirationskälla och förebild för flertalet av de artister som slog igenom i slutet av 90-talet då den verkliga boomen av ensamma män med gitarr tog fart. Trots detta har Buckners musik fram till något år sedan varit tämligen obekant för min del. Orsak vet jag inte, men kan vara att det har funnits ett överflöd av talangfulla låtskrivare inom denna genre och ibland har man varit tvungen att sålla för att inte känna sig proppmätt på musiken. Fördelen med inspelad musik är att den finns kvar och att det aldrig är försent att återupptäcka och omvärdera.

Nu har i vilket fall Buckner kommit ut med ett nytt album, Surrounded, som låter riktigt lovande. Avskalat och avslappnat, fri från krystade pretentioner, där vackra melodier och texter får stå i centrum. En av mina favoriter så här långt är låten When You Tell Me How It Is som ni kan se i videon nedan:

 

onsdag 4 september 2013

Tydligen är det därifrån Robbie Fulks kommer

Den alltmer åldrade men ständigt lovande countryräven Robbie Fulks har kommit med ett nytt album och direkt fastande jag för detta spår. Detta fick bli kvällens melodi:

torsdag 29 augusti 2013

Tre Dylan-tolkningar du inte kan vara utan

Det är en del som hävdar att de gillar Bob Dylans musik mer i andras tolkningar än i upphovsmannens egna versioner. Det är inget jag själv håller med om överlag, men det finns åtminstone tre låtar, som visas i You Tube- och Spotify-klipp nedan, där tolkningarna överträffar originalet. Det här är alltså mina tre favoriter vad gäller Dylan-covers:

1.) 16 Horsepower Nobody 'Cept You
En fantastisk låt vars original finns med på Dylans första bootleg-samling och är i hans version alldaglig med halvdan produktion och lite för mycket whaa-whaa-gitarrer i bakgrunden. David Eugene Edwards & Co lyckas göra något magiskt med den och förvandla den till att låta som ett episkt mästerverk som utspelas mitt under apokalypsen. Med på den utmärkta skivan Secret South från 2000.



2.)  The Band I Shall Be Released
En låt som det gjorts mängder av tolkningar på, men ingen är så bra som denna. Den upplevs nästan som ett original och The Band lyckas skapa den definitiva versionen av denna gospellåt vars innebörd fungerar, precis som flertalet av Dylans låtar, för tolkningar i diverse olika sammanhang. Richard Manuels falsett är så där lagom skör vilket skapar den perfekta känslan till en tidlös melodi.



3.)  Jim James & Calexico Goin' To Acapulco
Låten framfördes i en vacker och samtidigt märklig sekvens i filmen I'm Not There. Richerd Gere rider igenom en västernhåla och på scen står en ansiktsmålad Jim James och framför denna Dylan-låt, vars original finns med på The Basement Tapes som Dylan gjorde tillsammans med The Band i samband med deras turnéer tillsammans i slutet av 1960-talet. Den gavs dock officiellt ut först 1974. I denna version förenas några av mina absoluta favoritartister på denna sida om milleniumskiftet och då kan inte annat än ljuv musik uppstå. Så vackert att det överträffar originalet. Här är ett klipp ur filmen I'm Not There, där ni tyvärr inte får hela låten. Den hittas på soundtracket till filmen:



Alla dessa tre låtar är ypperliga exempel på när en cover gör sig som som bäst. Låtar som det finns en enorm potential i men upphovsmannen/kvinnan har inte lyckats få ut det bästa av den. Det är bara de största låtskrivarna, likt Dylan, som har råd att slarva med sådant låtmaterial.

torsdag 22 augusti 2013

Lindi Ortega på Malmöfestivalen

Det är på scenen en artist styrkor och svagheter blottläggs. I en studio kan bristerna lätt döljas med rätt produktion och har du bara låtar som är av kvalité, vilket givetvis inte är så "bara" och ofta den största utmaningen, så kan de flesta skapa ett hållbart sväng. Därför är konserter det tillfälle då man verkligen kan betrakta artisters musikaliska briljans. Jag minns tillfällen då man har blivit mer eller mindre "knockad" av artisters genialitet och scennärvaro: 16 Horsepower på Berns 2003, Loney Dear på Babel 2011, Calexico på Nalen 2008, Christian Kjellvander på KB 2010, Lauryn Hill på Globen 1998, Feist på Cirkus 2007 är några exempel där artister med små eller stora medel lyckats trollbinda min uppmärksamhet och vinna min förtjusning. Magiska stunder, var och en på sitt sätt.


Tyvärr kan jag inte räkna in Lindi Ortegas konsert på Malmöfestivalen till denna skara, men det skulle å andra sidan vara att begära för mycket från denna relativt unga countryartist. Jag gillar Ortegas röst, som bitvis är fantastisk, och hon har en förmåga att knåpa ihop bitterljuva countrymelodier som också faller mig smaken. Så långt står jag fast vid att hennes senaste skiva, Cigarettes & Truckstop, tillhör en personlig favorit. På scen visade hon dock att hennes egna gitarrspel inte är felfritt, vilket jag kan ha överseende med eftersom hon ofta räddar situationen med hjälp av sin egen röstförmåga. Vad som däremot störde mig något var att hon verkar försökt kompensera sina egna brister med att ha med sig en tekniskt tillsynes fingerfärdig gitarrist som kompade.  Han hade tyvärr mer fokus på effekter än på känsla och tog bitvis alldeles för mycket överflödigt utrymme. Jag hade önskat något annat som hade lyft fram Ortegas röst och låtar istället. Men det fanns stunder då jag imponerades av hennes kapacitet och därför kommer jag fortsätta ge hennes kommande skivor och eventuella konserter nya chanser. Men hoppas på något mer än det som det bjöds på ikväll. Hon har ju rösten och melodierna, så det handlar bara om att få det andra att falla på plats. Låter kanske enkelt, men insett att det är just sådant som bara de verkliga genierna klarar av.

onsdag 21 augusti 2013

Fotboll eller Lindi Ortega?

I morgonkväll står jag inför ett sånt där svårt beslut. Det känns nästan livsavgörande och sådant kan ju få en att ligga sömnlös. Ska jag välja att gå på fotboll eller på konsert? Eftersom detta är tänkt att vara en musikblogg så lämnar jag fotbollen (Svenska Cupen: Lunds BK - IFK GBG) därhän i detta sammanhang. Väljer jag konserten, vilket det lutar åt att jag gör, känns det som att jag ännu en gång förskjuter mitt idrottsintresse nedåt på prioriteringslistan medan musik fortfarande utgör ett primärintresse. Det är för tillfället nog enbart hockey och när Johan Olsson vinner femmilen på skidor som mitt idrottshjärta på allvar bultar hårda och engagerande slag.

Den konsert som jag överväger att gå på är Lindi Ortega som uppträder på Malmöfestivalen (Gustavscenen, torsdag 22/8, kl 18:00).  Den skönsjungande kanadensiska countryartistens senaste album, Cigarettes & Truckstop, tillhör en av årets favoriter även om albumet egentligen kom förra året men släpptes i Sverige först i februari. Jag blir än mer övertygad att välja konserten framför fotbollen när jag hör följande låt som är ett smakprov från hennes kommande album som släpps i oktober. Jag hoppas att fler kommer dit för att lyssna på musiken:

måndag 19 augusti 2013

Plusminusnoll

The Avett Brothers på Malmöfestivalens stora scen (19/8)
Jag skulle kunna säga att Malmöfestivalen och mina upplevelser har gått jämnt upp så här långt. I lördags såg jag Cody Chesnutt och upplevde en viss besvikelse och att det i jämförelse med skivan saknades något live. Ikväll såg jag The Avett Brothers och fick precis motsatt känsla. Det som jag har saknat på deras skivor kompletterades dubbelt upp på deras fantastiskt fina konsert på festivalens stora scen. Det goda rykte som har nått mig vad gäller deras förträfflighet live levde de upp till med råge. Bröderna Scott och Seth Avett visade sig ha betydligt fler strängar på sina lyror än vad jag kunde ana och visade upp såväl skicklighet och finess som egensinnighet och variationsrikedom. Det första betvivlade jag aldrig efter ha lyssnat på deras musik men vad gäller det andra blev jag glatt överraskad. Att beträda stora scenen på stadsfestival klockan 19:00 en måndagskväll och samtidigt, för gemene man i Sverige, vara ett tämligen okänt band är det inte alla som bemästrar. Men gruppen tog publiken med storm och i slutet av spelningen lyckades de med konsten att skapa tystnad även hos den langosätande delen av festivalpubliken och inte bara hos de hängivna fansen.

Jag vill rekommendera alla som har möjligheten att se detta band live. Stor upplevelse som bidrar till att jag ska ge deras album fler chanser. Jag har alltid gillat enskilda låtar med dem men tröttnat innan jag tagit mig i genom ett helt album. Kanske kommer jag med denna konsertupplevelsen i bakhuvudet att omvärdera helheten. Så subjektiv kan en musikupplevelse vara.

Och förresten, jag har nog trots allt gått plus. För så nöjd som jag känner mig efter kvällens konsert så är det en betydligt större känsla än den ringa besvikelsen jag kände i lördags.

Mariachi El Bronx

I veckan kommer det amerikanska punk/hardcore-bandet The Bronx att uppträda på Malmöfestivalen. Säkert en upplevelse men jag hade varit mer sugen och se dem om de kom i sin andra latino-beklädda skepnad. Under namnet Mariachi El Bronx gör de nämligen mexikansk folkmusik i amerikansk tappning och lyckas få ett sväng som närmast kan jämföras med Calexicos mest latino-inspirerade inspelningar. Nedan kan ni se och höra låten 48 Roses från gruppens andra skiva som kom för ett par år sedan:

söndag 18 augusti 2013

Lite mer Malmöfestival och The Avett Brothers

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var lite besviken efter att sett Cody Chesnutt live på Malmöfestivalen igår. Sympatiskt framförande av Chesnutt själv och musikerna var skickliga och samspelta men jag saknade främst bakgrundskörerna på skivan som gör att låtarna lyfter ett snäpp till. Nu var det ingenting som var dåligt men samtidigt kändes det som om något fattades och jag får större behållning i att lyssna på skivan, Landing On A Hundred, hemma istället. Han avslutade dock på ett snyggt sätt med låten, Don't Wanna Go The Other Way, som är skivans bästa spår och levde upp till det även i det levande formatet. För övrigt var konsertupplevelsen medelmåttig men som vanligt ska förväntningarna inte vara för höga på en stadsfestivalspelning.

Jag får istället hoppas på The Avett Brothers som i morgon (måndag) klockan 19:00 kliver upp den stora scenen. Mina förväntningar är inte skyhöga men får jag något i nivå med detta klipp så är jag ändå mer en nöjd:

lördag 17 augusti 2013

Cody ChesnuTT

Ikväll spelar Cody ChesnuTT på Malmöfestivalen. Här ett klipp för den som vill veta vad som väntar:

 

Lite mer Shelby Earl: Sea Of Glass

Och här serveras ett You Tube-klipp med en låt från Shelby Earls färska och fina album, Shift Arrows, som jag skrev om i ett tidigare inlägg för ett par dagar sedan. Inledningen på låten får en kanske att tänka på Be My Baby med The Ronettes eller varför inte Jesus & Mary Chains Just Like Honey. Oavsett detta så är det ju precis lika bra för det:

Sammi Smith

En för mig nyfunnen bekantskap inom countrymusikens vida ramar är Sammi Smith som främst var verksam under 70- och 80-talet. Hon förknippas emellanåt med "outlaw"- falangen som leddes av artister likt Willie Nelson och Waylon Jennings. Främst den senare av dessa två honkytonk-herrar spelade en betydande roll vid inledningen av hennes karriär även om hennes verkliga genombrott kom först när hon gjorde en välljudande cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through The Night. Hennes karriär nådde dock aldrig samma kommersiella höjder likt närbesläktade och samtida artister som Dolly Parton, Emmylou Harris, Tanya Tucker eller Linda Ronstadt. Orsak till detta vet jag faktiskt inte, men ju mer jag lyssnar på hennes musik så tycker jag hon förtjänade ett bättre öde. Smith är bortgången sedan ett knappt decennium sedan, hon dog 2005 vid 62 års ålder, men som tur är så går det fortfarande att ta del av hennes fantastiska röst på de inspelningar som i nuläget finns tillgängliga.

En orsak till att hon hamnat lite i skymundan av ovan nämnda kan vara att hon är en svårplacerad artist och rör sig musikaliskt i ett bredare spektra där country, pop och soul vävs samman. Och kanske är det därför hon aldrig blev hemmastadd i något läger vilket kan ha bromsat hennes kommersiella framgångar. Hennes hesa och sensuella röst påminner stundtals om artister som Dusty Springfield och ibland även Monika Zetterlund. Hennes originalskivor är svåra att hitta och Spotifys katalog innefattar mestadels obskyra och slarvigt hopsatta samlingsskivor även om dessa alltid kan utgöra en början. Jag vill därför rekommendera er att gå in på wowhd.se och beställa CD-skivan The Best Of Sammi Smith utgiven av Varese Records. Den kostar i nuläget 89 kr och är väl värd varenda öre. Den innefattar 16 av hennes bästa inspelningar från 70-talet. Allt är inte fantastiskt, främst inte när vi närmar oss 80-talet, men låtar som He´s Everywhere, Then You Walk In, The Toast of '45 och City of New Orleans bör inte någon gå någon förbi. Vacker musik som håller samma höga och fina nivå som vilken låt som helst på Dusty In Memphis eller Emmylou Harris Elite Hotel. 

Outlaw-countryn har främst haft manliga företrädare och där utgör Sammi Smith ett undantag och kan därför ses som en tidig företrädare och banbrytare för den kvinnliga outlaw-boom som i år (2013), 40
år senare, fått uppmärksamhet tack vare unga och talangfulla artister som Lindi Ortega och Kacey Musgraves.

För er som vill lyssna in er på Sammi Smith så kan ni allt börja med denna spotifylista: