fredag 4 oktober 2013

Om Gidlund och musik som gör en ödmjuk

Beskedet om Kristian Gidlunds bortgång för ett par veckor sedan har berört många och så också mig. Även om jag med viss oro  befarar vad som kan komma i dess efterföljd tycker jag hans egen skildring av sin dödskamp har varit rörande, vacker och tämligen unik i sitt slag. Med åtanke vilket genomslag hans texter har fått så finns det ju onekligen en efterfrågan av att beröra detta känsliga men givetvis obehagliga ämne.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade ingen som helst koll på Gidlund innan jag lyssnade på hans sommarprogram i juli. Som vanligt är jag cyniskt skeptisk när jag lyssnar på en sommarpratare där dramaturgin i deras program brukar vara tämligen förutsägbar och innehållet utan egentlig substans för allmänheten. Men Gidlunds, minst sagt, levande framställning av sin dödskamp tog mig som en höststorm mitt i sommaren och fick mig att fälla en och annan tår när jag satt bakom ratten och körde längs norrlandskusten. Onekligen var jag inte ensam om denna känsla och jag har därefter besökt hans blogg och läst om hans sista månader i livet. Jag har gjort det med blandade känslor eftersom jag upplever att det varit en del mindre hedersamma känslor som dragit mig till att besöka hans blogg: Undrar om han lever fortfarande? Är han verkligen så sjuk som han beskriver det eller är det bara ett medialt spektakel? Varför ska jag som totalt utomstående lockas av att läsa om hans lidande och sjukdom? Det är frågor som har dykt upp i huvudet när jag knappat i hans namn i Googles sökfält för att länka mig vidare till hans blogg.

Samtidigt kan jag se en helt annan sida av myntet och uppleva en befrielse i att döden får utrymme i offentlighetens ljus. I ett samhälle där döden är institutionaliserad och undanträngd av olika dieter som ska få oss att leva längre och drömmen av självförverkligande är vår nya religion så är det på sin plats att döden, som vi alla definitivt kommer ställas inför, får det utrymme som den förtjänar. Jag tror aldrig vi kommer kunna förbereda oss för varken vår egen eller våra närståendes bortgång, den chocken och sorgen kommer vara oundviklig att förebygga. Men däremot är jag övertygad om att insikten om vår egen dödlighet och livets bräckliga tillvaro får oss att känna oss mer levande i nuet och skapar en ödmjukhet gentemot vår tillvaro. Vi blir kanske inte lyckligare, men det ser jag inte som ett självändamål, däremot mer omtänksamma och kärleksfulla. Att få perspektiv på livet och inse vad som verkligen betyder något. Skulle alla tänka lite mer på döden så skulle kanske samhället kunna bli mer solidariskt och vi skulle inte förskjuta detta högst individuella ansvar åt politikerna eller någon annan, som vi ofta gör i nuläget. Det är sådant som döden kan hjälpa oss med att förstå och det är nog precis det som gjort att Gidlunds texter har berört så många som aldrig varken har haft någon bekantskap med honom, lyssnat på hans musicerande i Sugarplum Fairy eller med hans tidigare journalistik att göra.

Gidlund är givetvis inte ensam om att skildra döden inom populärkulturens vida ramar. Det har alltid skett och sker hela tiden, men inte alltid utifrån den extrema situation som Gidlund befann sig i. Det som är unikt i Gidlunds fall är vilket genomslag det har fått i media och trängt in i folks vardagsrum och skapat diskussioner runt fikabordet på arbetsplatser. Det är annars ett tämligen svårsålt knep att försöka locka den stora publiken genom att sjunga om eller filmatisera sina egna reflektioner kring döden. Åtminstone om du gör det i ett till synligt friskt tillstånd. Du har dock många konstnärliga poäng att vinna om du lyckas med detta högst existentiella projekt och där utgör Ingemar Bergman det mest tydliga exemplet.

Inom pop- och rockmusiken är det kanske inte lika vanligt. En problematik popartister ställs inför då de uttalat har som ambition att skildra döden är att man lätt klassificeras som pretentiös och allt för allvarsam vilket får gemene man att bli skeptiska. Såvida inte artisten själv är döende så ifrågasätts trovärdigheten och ärligheten och om detta mediedrev väl är satt i rullning så kan det lätt sluta i ett mediokert eller ljummet mottagande. Kritiker och journalister vet inte hur det ska förhålla sig till det hela, då de är rädda för att såväl hylla som att såga något som framtiden kan döma som ett existentiellt magplask eller ett genialiskt rekviem. Exempel på detta är bemötandet av en av Kents mindre uppmärksammade skivor, Du och jag döden, från 2005 eller Mando Diaos tolkningar av Fröding, som visserligen blev en kommersiell succé och kanske inte direkt en skiva på dödstemat, men recensionerna var överlag ljumma. I vilket fall förflyttas ribban väldigt högt upp om du som en medicinskt friskförklarad människa ska beröra ämnet döden. På ett sätt tycker jag att det är synd eftersom det ligger oss så nära. Döden är ju en lika självklar beståndsdel av livet som kärleken. Det är knappast någon som ifrågasätter en skiva berörande kärlek. Jag ska dock betona att diverse hårdrockgenres har ju ett helt annat förhållningssätt till ämnet, men nu syftade jag främst på pop- och rockmusiken. Jag vet att jämförelsen med kärlek dock är bristfällig eftersom de flesta av oss har någon slags erfarenhet av detta som gör att vi åtminstone periodvis tror oss förstå oss på ämnet. Döden är och förblir obegriplig och overklig.

I vilket fall har jag valt att sätta ihop en lista med vackra låtar som på något sätt förmedlar dödstemat och därmed kanske bidrar till att man får ett ödmjukt perspektiv på tillvaron. Vad vet egentligen jag, men lyssna gärna, det är roligare än vad det låter och skapar en perfekt ljudkuliss till höstens intågande:

Liemannen - Musik för hösten 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar