Jag vet inte mycket om Jimbo Mathus mer än att han har gett ut skivor under olika namn och konstellationer sedan slutet av 1990-talet. Jag vet också att han i början av sin karriär samarbetade med Andrew Bird men längre än så sträcker sig inte mitt kunnande och orkar inte anstränga mig för att ta reda på mer. För det räcker att lyssna på musiken. Den säger tillräckligt och Mathus alldeles färska skiva Dark Night Of The Soul tillhör, ur mitt gubbrockiga perspektiv, ett av årets mest intressanta skivsläpp hitintills. Tillsammans med Doug Paisleys Strong Feelings.Skivan utgör en för mig efterlängtad balans mellan kraft, teknik och känsla. Här finns musikaliska gitarrmuskler att avnjuta, tårar att torka, texter att tolka och musikalisk begåvning att imponeras av. I musiken finns det tydliga spår av rockhistorien där country, blues, soul och gospel trängs vid sidan om varandra. Referenserna är många och den mest direkta är kanske The Band, men det finns också mycket Dylan, Stones, Kris Kristofferson och Van Morrison förpackat i ett snyggt men något kantskadat paket. Bitvis inte helt olikt det undersköna musikaliska äventyr som Jonathan Wilson gav sig ut på förra året men mindre Pink Floyd och mer Little Feat även om låttitlar som Shine Like A Diamond för tankarna till de förstnämnda. Inledande titelspåret är fantastiskt i all sin trevande och skeva enkelhet och Medicine är en låt som en 70-tals Dylan i högform skulle kunnat ha skrivit. I ärlighetens namn inte allt för olik One More Cup of Coffee.
Hur som helst, jag tycker ni ska lyssna på Jimbo Mathus & The Tri-State Coalition:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar