Joe Henrys album från 2011, Reverie, har jag på dubbelvinyl trots att det nog räknas som ett enkelalbum. Ett format som i de flesta fall är lite väl omständigt även i min smak trots dess ljudmässiga fördelar. Frekventa sidbyten kan göra att helheten försvinner av ständigt springande mellan soffan och skivspelaren. Men just i Henrys fall passar det mig bra. Hans röst har alltid, åtminstone sen jag började lyssna på hans alltid lika snygga och stilsäkra produktioner för ett tiotal år sedan, kunnat bli lite väl ansträngd i min smak vilket gjort jag uppskattat hans musik som mest i små doser. Därför passar det just i detta fall med en LP med 2-3 låtar på varje sida.Nu är Henry aktuell med en uppföljare; Invisible Hour. Och när jag lyssnar låtar som Sparrow, Water Between Us och Sign (som ni kan se och höra nedan) så faller jag ännu en gång för hans jazziga americana med doft av en Tom Waits utan barnsliga cirkuskonster. Ljudproduktionen är lika stilsäker som alltid och musikerna är av högsta rang. Helheten är för tidigt för mig att säga något om än, jag tar ju bara tre låtar i taget och i den takten är jag nöjd. Här kan ni lyssna på en av dem:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar