Luluc (pronounced Loo-Luke)

Varför denna ständiga jakt på ny musik? Jag har ju, liksom många andra, musik att det räcker att bli över. Både i form av LP:s, CD-skivor och diverse spellistor på Spotify. Flertalet som dessutom är tämligen ospelade. Musik jag knappast kommer hinna lyssna igenom ordentligt under en normal människas levnadstid. Trots det fortsätter jag att söka vidare efter nytt. Det är en drog, ett missbruk som jag knappast kan bli kvitt. Eller vill bli kvitt för den delen. Förhoppningsvis skapar det inga större negativa konsekvenser för mina närmaste och missbruket är kanske relativt oskyldigt i sammanhanget. Det har ju dessutom blivit billigare att konsumera musik. I dessa tider är lättillgängligheten via internet dock lika förledande som Border Shop i Puttgarden för en alkoholist.

Men frågan är vad som driver mig? Glädjen att upptäcka något man aldrig hört förut som ger den där kicken av att man har hittat något unikt, något sensationellt bra? Som när jag hörde The Bear med My Morning Jacket första gången eller när jag förstod den bitterljuva skönheten i Neil Youngs After The Gold Rush eller då Firesides Kiloton fångade mitt tämligen oskadade tonårshjärta för snart 20 år sedan. Jag vet egentligen inte om det är det som driver mig för det är allt mer sällan den känslan infinner sig och upptäckarglädjen består ju ändå. Men de gånger man träffar rätt känns det ju fantastiskt och kan jag då sprida vidare musik till andra känns det dubbelt så roligt. Det är äkta nörd-glädje det. Det är därför denna blogg fortfarande lever vidare även om dess existens ständigt hotas av inre funderingar kring dess egentliga värde.

Hur som helst har mitt ständigt sökande fått mig att upptäcka den australiensiska, numera USA-förankrade, indie-folkduon Luluc som är aktuella med sitta andra album; Passerby. Duon består av den skönsjungande Zoë Randell och multiinstrumentalisten Steve Hassett. Trots att det enbart är duons andra skiva så har de musicerat ihop i 15 år och det är sex år sen deras förra album kom. Instinktivt uppskattar jag detta icke-kommersiella och tålmodiga förhållningssättet till utgivandet av sin musik. Jag vet dock inget om de egentliga orsakerna till denna fördröjning men av det jag hör så låter det som om de sätter kvalitet framför kvantitet. Nedtonad folkpop till vemodiga melodier som andas Lucinda Williams och Gillian Welch i deras mest sorgsna stunder.  Besläktat med samtida aktörer som Sharon Van Etten och Laura Marling. De får dessutom lovord från "credigt" folk i sammanhanget som den legendariska producenten Joe Boyd (Nick Drake, R.E.M m.fl.), ovan nämnda Williams och medlemmar ur The National. Aaron Dessner från de sistnämnda har varit med och producerat skivan. Bitvis låter det fantastiskt och jag tror det här kan få gå varmt i min stereo även när upptäckarglädjen har passerat. Jag hoppas ni lyssnar. Vilket ni kanske förstår.