måndag 12 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #48

#48: The Roots Undun (2011)


Det är inte sällan under det senaste decenniet som jag har varit beredd att helt och hållet ge upp intresset för modern hiphop och r'n'b. Kanske är det så att jag i princip redan har gjort det. Okej, det ska erkännas att jag aldrig haft ambitionen att vara någon riktig hiphop-snubbe, vad nu det är, men i likhet med hårdrock är det en musikstil jag periodvis har uppskattat att ta min tillflykt till då jag ledsnat på bredbent rock, countyrutsmyckade kvinnor, missnöjda män med gitarrer eller navelskådande indieskrammel. Under slutet av 1990-talet, i kölvattnet efter Fugees framgångar, föll jag för en del av den som av vissa ansågs vara den "mogna och intellektuella" hiphop-våg och företräddes av artister likt The Roots, Gang Starr, Common, Mos Def och Talib Kweli. Idag lyssnar jag ytterst sällan på hiphop och kan knappast anses vara kvalificerad att värdera album ur denna genre. På denna blogg spelar dock sådant ingen som helst roll. Här får ju jag göra precis vad jag vill.

När jag väl får upp ögonen för någon hiphopakt är det ofta besläktat med The Roots. Direkt eller indirekt. Kanske beror det på att de brukar tillskrivas beskrivningen "hiphopens bästa rockband". Därför är steget från den traditionella rockmusik, som jag allt som oftast har min hemvist i, aldrig särskilt långt. Inte minst fattade jag tycke för 2011 års album Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit över den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är upplyftande att de där tar hjälp av en egensinnig indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar