Det bästa på 2000-talet (00-14) - #43

#43: Baroness Yellow & Green (2012)

Det skulle kanske vara lätt att hitta invändningar mot detta val av album som plats 43 på listan över det 21:a århundradets bästa album hitintills. Som att det är för långt, hade räckt med ett enkelalbum, eller mot mot den burkiga ljudproduktionen. Men för mig utgör dessa argument samma effekt som att hälla vatten på en gås, eller en struts (vad nu konvolutet föreställer) trots att jag innerst inne vet att det finns substans i dem. För jag kan inte annat än hylla detta album. Dubbelalbumet fick mig att på allvar inse vilken potential det finns inom hårdrocken även på 2010-talet och återuppväckte ett intresse som leget i dvala under nästan två decennium. Visserligen hade jag ju funnit glädje i album med Mastodon och Volbeat. Men dessa grupper fick mig att med ett nostalgiskt skimmer titta bakåt i tiden. Baroness var här och nu. Med fantastiska låtar dessutom.

1970 gav Led Zeppelin ut sitt tredje album. En skiva där de förenade, den för sin tid återuppväckta, brittisk folkmusik med amerikansk blues och lade till ett visst mått, inte allt för omfattande, av egensinnig modern hårdrock. Resultatet blev fantastiskt. Något liknande gjorde Baroness, med geografiska rötter i de amerikanska delstaterna Virginia och Georgia, på sitt tredje i raden av färgglada album. De hade tidigare gett ut ett rött och ett blått album som hyllats av de riktiga metalfansen. Musiken var då förankrad i thrash och death metalgenren. På Yellow & Green finns det inte mycket kvar av detta. Istället utgör grupper som Band of Horses och Fleet Foxes naturliga referenser även om det givetvis finns stora musikaliska skillnader. Tonläget är besläktat. Ungefär som Led Zeppelins koppling till Fairport Convention och Crosby, Stills & Nash 1970.

Det tydligaste exemplet hittar du i stämsången på låten Twinkler. En fin låt, men skivan har många höjdpunkter. Det här är musik där genreindelning inte längre har någon betydelse. Gränslös musik. Precis som Zeppelin i sina bästa stunder, eller The Clash,  eller varför inte Pink Floyd. Det handlar inte om något svårtillgängligt eller avantgarde. Det är direkt men med finess. Lyssna på låtar som Take My Bones Away, Back Where I Belong och Sea Lungs och sedan hoppas jag att du fattar vad jag menar. Ett album som inrymmer allt du behöver och lite till.