#37: Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
Under slutet av 90-talet och vid inledningen av detta millennium upplevde singer/songwritermusiken en renässans. Det var då som indierocken mötte countrymusiken och återuppväckte en del av den fantastiska musik som skapades vid den gyllene eran omkring 1970. Därefter följde två decennium där svulstiga produktioner, först med orkestrar, sedan med syntar och därefter distade gitarrer som gynnande visa typer av musikaliska yttringar men knappast den renodlade och vemodiga trubadurmusiken. Givetvis finns undantag som motsäger denna grova generalisering men vid millenniumskiftet skedde en efterlängtad förändring tack vare artister som bland andra Elliott Smith, Gillian Welch, Richard Buckner, Ryan Adams, Will Oldham, Vic Chesnutt och inte minst Damien Jurado som blev förebilder och banade väg för en ny generation av vemodiga låtskrivare med gitarrer. Det var då jag hoppade på tåget.
Damien Jurado blev snabbt en favorit och det var främst tack vare plattan Where Shall You Take Me? från 2003. Likt flertalet av de ovan nämnda artister handlar det om en avskalad och nästintill minimalistisk produktion som makar sig fram i ett långsamt tempo. Låtarna får tala för sig själv. Produktionen skapar en känsla av att Jurado sitter i samma rum som en själv och sjunger om allt från olycklig kärlek, existentiella livsfrågor till att gå på en prisvärd eftermiddagsbio. Och givetvis finns det en massa geografiska referenser och naturromantik. Det hör genren till. Närvaron är, oavsett tematik, total och det finns en nerv i (nästan) varje låt som gör att jag drygt ett decennium senare fortfarande lyssnar med behållning. Duetten med Rosie Thomas i den religiösa hymnen Window är fantastisk. Liksom det brustna hjärtat som blottläggs i I Can´t Get Over You. Det finns många stora stunder på detta lilla album. Det här är After The Gold Rush för 2000-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar