#26: Opeth Pale Communion (2014)
På föregående plats på denna lista placerade sig en grupp blinda, svarta män från de amerikanska sydstaterna där slaveriet haft ett starkt fäste och vars efterföljande rasism levt kvar långt efter gruppens bildande. Dessa män, som lär ha varit märkbart påverkade både av sitt handikapp och sin hudfärg, har genom sin musikaliska karriär valt att sjunga om ljuset. På nästföljande plats placerar sig Opeth, bestående av fem svenska vita män, med synen i behåll såvitt jag vet, uppväxta i Stockholm. I välfärdens och jämlikhetens förlovade land. De sjunger om mörkret. Det borde väl egentligen vara tvärtom? Men det finns säkerligen en psykologisk förklaring, kopplat till just välstånd, på detta fenomen men jag ska inte ge mig in på områden jag inte behärskar. Jag kan bara konstatera att de båda gör det fantastiskt bra inom sitt gebit och de blir bara mer intressanta ju längre tiden lider.
Detta val av plats 26 på min lista över 2000-talets bästa album hade varit otänkbart om jag hade gjort listan för tio år sen. Mitt spektra var smalare då och jag fann ingen njutning i progressiv hårdrock med rötter i den death metal-genre som växte sig stark i Norden under mitten av 1990-talet. Jag var inte med på tåget då men på senare år har jag funnit intresse i grupper som Opeth, Katatonia och In Flames. Samtliga är hårdrocksband vars musicerande andas en konstnärlig frihet och mognad som saknas inom många andra musikstilar. Vidden av influenser är många och det synliggörs i musiken.
På föregångaren till detta album, Heritage från 2011, hade bandets ledare och sångare Mikael Åkerfeldt valt att frångå growlande som annars varit ett naturligt inslag inom dödsmetallen och i Opeths musik även om de redan 2003 spelade in ett rockalbum där denna sångstil uteblev. Ett djärvt drag från ett av de mest hyllade grupperna inom denna genre. Pale Communion är ytterligare ett steg från dödsmetallens ramar och är ett album där genrebeskrivningar känns överflödiga. Här förenas brittisk folkrock, jazz, klassisk musik och metal på ett minst sagt trollbindande sätt. Gruppens musikaliska genialitet är framträdande men jämfört med föregångaren är låtarna betydligt mer sammanhängande och i mina öron mer lättlyssnat. Jag gissar att flertalet av deras ursprungliga fans har synpunkter på deras vägval men det gör att de för min del bara blir mer intressanta. Grupper som vågar utmana sin publik utstrålar självsäkerhet och vidsynthet.
När musiker utnyttjar sina kvalitéer för att frigöra sig från genreindelningens bojor utan att förneka sina rötter så uppstår den bästa och vackraste musiken. Det har både blinda, svarta gospelmän från sydstaterna och vita, långhåriga headbangers från Stockholm bevisat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar