#32: Dixie Chicks Taking the Long Way (2006)
Det är något speciellt med kvinnliga country-trios. Kanske började det med Dolly Partons, Emmylou Harris och Linda Ronstadts lyckade samarbete från 1987 med skivan Trio som senare på 1990-talet fick en uppföljare. Därefter kom Dixie Chicks och regerade på inledningen av detta årtusende och i nutid har vi Pistol Annies. Det finns säkert de som kan countryhistorien bättre men jag hittar inget motsvarande maskulint exempel med lika lyckat resultat som vad de ovan nämnda har presterat.
Historien bakom detta album ger den ett mervärde. För er som inte känner till den så uppmanar jag att se dokumentären Shut Up & Sing som kom i samband med att skivan gavs ut 2006. För att dra historien i korthet handlar det om när Dixie Chicks, som då tillhörde världens bäst säljande countryartister och därmed även bästa säljande artister i USA överhuvudtaget, uttrycker kritik mot George Bush krigsföring i Irak på scen i London och de ödesdigra konsekvenser som denna händelse fick för gruppens medlemmar. Historien är fascinerande på många sätt och vis. Den säger en hel del om den amerikanska countryscenen, USA som nation och inte minst hur skör balansgång en del artister tvingas balansera på för att behålla sin position. Det kan knappast vara sunt för kreativt skapande och därför är det kanske ingen slump att deras bästa skiva kom när de hade fallit av tråden. Det mesta var redan förlorat (allting är relativt i dessa sammanhang). Bara värdigheten fanns kvar att rädda.
På Taking the Long Way tar de medvetet ett steg utanför den konventionella countryscenen och anlitar Rick Rubin som producent. Inte helt oväntat kanske eftersom Rubin tidigare jobbat med den mest respekterade countryartisten av dem alla; Johnny Cash, då denne gjorde sina hyllade "comeback"-album under slutet av 1990-talet och vid inledningen av detta millennium. Men han var för övrigt mest känd för sina metal-, hiphop- och rockproduktioner i den alternativa fåran. Att välja Rubin i detta läge kan ju ses som ett smart och genomtänkt val för att på så sätt försöka bli mer alternativa och därmed skydda sig mot det kommersiella fiasko (allting är relativt i dessa sammanhang) som var att förvänta i förhållande till tidigare försäljningssiffror på föregående plattor. Musiken backas även upp av musiker från bland annat The Jayhawks och Tom Pettys kompband The Heartbreakers.
Nu är det knappast produktionen som gör albumet och i ärlighetens namn är det inte särskilt alternativt. Det rör sig stadigt längs de breda vägarna och känns bitvis som en naturlig uppföljare till det finfina albumet Home som kom 2003. Det är i första hand låtarna och det skickliga musikaliska hantverket som får detta album att vinna mitt gillande. Gruppens uppgörelse med det som har hänt, vilket utgör en röd tråd genom stora delar av skivan, ger låtarna en extra krydda. Det finns ett sunt mått av energirik ilska och revanschlusta. Sångaren Natalie Maines kliver fram som den givna stjärnan och är i ärlighetens namn den av de tre gruppmedlemmarna som bäst lämpar sig för den lite ruffigare stilen gruppen försöker anta, vilket inte minst videon nedan visar. Därför var det kanske ingen överraskning att de tre medlemmarna valde att gå skilda vägar, åtminstone för ett tag, efter denna skiva. Maines gick solo och de övriga två, Emily Robison och Martie Maguire, bildade en duo och återgick till ett mer traditionellt bluegrass-sound.
Om detta blir gruppens svanesång så är det i vilket falla en väldigt vacker sådan. De faller med den amerikanska flaggan i topp, om än något naggad i kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar