#25: Leonard Cohen Popular Problems (2014)
När jag nu sitter och skriver detta inlägg infaller det på samma dag som jag fyller 37. Den ålder som Jocke Berg i Kent sjöng om på skivan Tillbaka till samtiden från 2007 och menade på att det är då förruttnelsen hos en människa börjar. En tanke som en dag som denna lätt skapar ett visst missmod. Men då kommer en luttrad man som Leonard Cohen till min tröst och skänker sinnesro. När han fyllde 37 i början av 1970-talet hade han ganska nyligen övergått från en litterär karriär i periferin till en musikalisk som snabbt gjorde honom till en av de mest hyllade och respekterade sångarna och låtskrivarna inom rockmusiken. Han var då inne på sin tredje platta (Songs of Love and Hate). Hans karriär har sedan dess haft sina "up and downs" men 43 år senare, i samband med hans 80:e födelsedag, släpper han en platta som är så vital, vacker och full av livserfarenhet att den ur mitt perspektiv både ger tidlösheten och åldrandet ett nytt ansikte. Ett vackert sådant.
Jag imponerades av föregångaren, Old Ideas, från 2012. Popular Problems känns som en naturlig uppföljare men med den enda skillnaden att låtkvalitén är jämnare och helheten håller därmed en något högre nivå. Men det är marginellt. Det som bidrar till Cohens storhet, utöver hans unika förmåga att formulera låttexter, är att han inser sina begränsningar och tar välbehövlig hjälp på rätt ställen. På båda dessa album har producenten Patrick Leonard hjälpt till med låtskrivandet och dessutom backas Cohen upp av körsångerskor som skapar en välbehövlig kontrast till den raspiga men alltid lika fängslande röst han burit med sig under sin karriär och som åldrats med värdighet. Resultatet blir i slutändan att Cohens kvalitéer som textförfattare hamnar i fokus. Något som inte alltid var fallet på hans ibland något överproducerade alster på 80- och 90-talen.
Det är intressant med hur Cohen, som verkar vara en sökande människa som alltid är på väg, har en förmåga att med sin musik skapa sinnesro för så många människor runt om i världen. Inte minst hos mig. Jag värderar detta album lika högt som hans klassiska album som kom ett decennium innan min tillkomst. Främst för att den skapar en känsla av tidlöshet och närvaro i en ständigt föränderlig och flyktig värld.
It's not because I'm old
It's not because the life I led
I always liked It slow
That's what my momma said
Vad fick jag då i 37-års present? Jo, biljetter till Bob Dylan i Köpenhamn i höst. Han fyller 74 om ett par veckor och därmed dubbelt så gammal som en själv. Glädjen är hemma och Jocke Bergs text med begynnande åldersnoja därtill har försvunnit all världens väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar