#12: PJ Harvey Let England Shake (2011)
Jag håller just nu på att läsa Svante Nordins gedigna biografi över Winston Churchill. Jag får erkänna att läsningen dock går lite trögt trots att innehållet är intressant. Det beror dels på att Nordin, som säkerligen är en ypperlig skribent för övrigt, har en (o)förmåga att upprepa fakta, påståenden och händelser som för historien på slingriga och till viss del omständliga vägar framåt. Kanske försöker Nordin fånga lite väl mycket historia i sin bok att han ibland glömmer bort vad han redan har sagt. Sedan beror min tröga läsning kanske främst på att livet som småbarnsfar gör att boken hamnar lite i kläm och att rätt fokus inte alltid finns där när läsning möjliggörs. Och detta faktum ska ju inte på något sätt dra någon skugga över Nordins verk.
Men trots allt är Churchill en fascinerande politiker som levde under en extremt händelserik period i den västerländska historien. Det som är intressant med Churchill är att han likt flertalet mytomspunna historiska ledare som, från vissa politiska läger åtminstone, hyllats trots att deras gärning sammanfallit med att de stormakter de varit ledare för degraderats i rang eller i vissa fall lett till totalt sammanbrott. Det går att göra en jämförelse i sammanhanget med vitt skilda personligheter som Karl XII, Michail Gorbatjov, Kleopatra och varför inte den romerska kejsaren Konstantin. Det går kanske även att nämna Olof Palme i sammanhanget även om det blir lite långsökt. Hur vi förhåller oss till dessa ledare beror ofta vilken nationalistisk, ideologisk eller i vissa fall religiös hemvist vi har. Men ofta är det väl så att historiska centralgestalter, hjältar och legender växer fram i motgångens tid?
I vilket fall är det svårt att inte tänka på Churchill då man lyssnar på PJ Harveys mästerliga Let England Shake. Det är Harveys uppgörelse med det hemland som en gång i tiden utgjorde ett imperium, vilket Churchill in i det sista försvarade, men som i och med de två ödesdigra världskrigen ofrivilligt kom att hamna allt längre ut i periferin i det världspolitiska maktspelet. Detta trots att de gick segrande ur de båda krigen. Harvey sjunger i låten On Battleship Hill om det första världskrigets stridigheter vid Dardanellerna (slaget vid Gallipoli) i Turkiet under vintern 1915/16 som blev ett fiasko för de allierade västmakterna däromkring 30 000 brittiska soldater stupade och totalt flera hundratusentals soldater föll offer i något som Nordin kan liknar vid ett militärt haveri. Intressant i sammanhanget är att det var Churchill, dåvarande marinminister, som var ansvarig pådrivare för denna aktion vilket höll på att kosta honom hela hans fortsatta politiska karriär. Om så blivit fallet kommer givetvis nästa fråga upp om hur världen hade sett ut om Churchill aldrig hade kommit tillbaka från detta politiska fiasko? Svaret på denna kontrafaktiska fråga skiftar givetvis beroende på om du håller dig till den materialistiska eller till den mer idealistiska historietolkningen. Men faktum är att under 1940 var Churchill, då som brittisk premiärminister, ganska ensam i kampen mot den nazityska Hitlerregimen som då dominerade den europeiska kontinenten. Vad hade hänt om andra krafter, inte lika hårdnackade och tjurskalliga i sitt motstånd, hade styrt i England vid denna tid? För det fanns ju sådana krafter också, som var beredda att börja förhandla med Hitler och därmed förklara sig besegrade och hela den europeiska förlorat till totalitära regimer. Ni som sedan hävdar att det var Stalin och Sovjetunionen som besegrade Hitler och att Storbritannien spelade en marginell roll, för att anknyta till en aktuell debatt, får nog titta tillbaka på historien igen och fundera på hur det andra världskriget började och hur Hitlers erövringar möjliggjordes innan ni återigen hävdar sådana ideologiska vanföreställningar. Hade Stalin haft "goda" intentioner hade det andra världskriget aldrig behövt bli så omfattande som det blev och utgången hade kunnat bli betydligt vackrare ur ett demokratiskt och frihetstänkande perspektiv för stor del av Europas befolkning än vad som blev fallet. Sedan är inte ens jag så naiv eller idealistisk i min historiesyn att jag tror att Churchill ensam räddade Europa från diktatur men det antar jag att ni förstår.
Om detta ger inte Harvey något svar och jag är inte säker på om hon håller med mig om detta men det är inte heller någon historisk avhandling det handlar om utan om ett musikaliskt mästerverk. Tankarna kom dock upp när jag återigen började lyssna på denna platta som egentligen är den första skiva med Harvey som jag verkligen fallit för. Hennes alltid lika dramatiska, pretentiösa och till stor del teatraliska framtoning, som för tankar till artister som Tom Waits och Nick Cave och till viss del bidragit till att jag inte fullt ut orkat med hennes tidigare plattor, lämpar sig utmärkt för att ta sig an storslagna teman likt det brittiska imperiets sönderfall, även om det i första hand handlar om en personlig uppgörelse med sitt hemland än om något som skulle kunna kallas allmängiltigt. Det finns en spänning och dramatik i albumet som gör att jag sitter fängslad, nästintill skrämd, under hela albumets speltid där soldaters upplevelser under de två världskrigen, berättade ur Harveys säreget skönsjungande stämma, får utgöra den röda tråden. Ljuva melodier och harmonier varvas med militära marschtakter, avantgarde och ångestladdade krigsskildringar där döden ständigt är närvarande. Harvey lyckas med konststycket, i gott samarbete med vapenbröderna John Parish och Mick Harvey, att göra förhållandevis lättillgänglig, fokuserad och framförallt vacker popmusik av det. Det är smått genialiskt och på många sätt välbehövligt. Det är inte alltid popmusik lämpar sig för att göra historiska skildringar men Harvey lyckas och för det krävs det en talang utöver det vanliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar