#14: Grandaddy The Sophtware Slump (2000)
Jag vet inte om jag egentligen fattar så mycket av Jason Lytles, centralgestalt i Grandaddy, texter. De är surrealistiska och märkliga och för att verka smart låtsas jag fatta. Men innerst inne har jag svårt att förhålla mig till texter som handlar om nedgångna och alkoholiserade androider. Men musiken är samtidigt så bitterljuvt vacker att jag inte kan motstå den från första gången jag hörde den. Inte minst i låtar som He's Simple, Hes Dumb, He´s the Pilot och Miner at the Dial-A-View.
Grandaddys andra fullängdare kom samtidigt som det skedde ett visst trendbrott inom pop- och rockmusiken i början av detta millenium. Under nittiotalet hade Seattle-rocken, britpopen och sedan den LoFi-doftande indierocken varit stilbildande. Alla hade gemensamma drag av att ta avstånd från 80-talets syntetiska glamour och 70-talets progressiva arenarock. Men när Radiohead började ta steg från den givna mallen och grupper som Mercury Rev och Flaming Lips började hyllas så gav det utrymme för artister som åter vågade inspireras av Pink Floyds plattor efter Syd Barrett, Yes och ELO samtidigt som de höll sig till indierockens sparsmakade estetik. Kanske är det bara jag men visst finns det vissa gemensamma drag mellan The Sophtware Slump och Pink Floyds Animals där det naturromantiska och traditionen förenas med det högteknologiska och moderna?
Grandaddy gjorde i alla fall låtar som frångick treminuters-mallen och gjorde ett tematiskt album som banade väg för kommande grupper att det var okej att ta ut svängarna även på detta progressiva sätt. Det finns givetvis något symboliskt i att Jason Lytle poserar med en cowboyhatt och en synthesizer på albumets baksida. Men det kanske var främst för mig personligen detta album komma utgöra en viktig brygga i mitt fortsatta sökande i vidare musikaliska landskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar