#7: Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
Andrew Bird är en sådan där unik musikalisk begåvning som skiljer sig från mängden inom pop- och rockmusikfåran. Hans persona passar nog egentligen bättre in inom jazzen eller den klassiska musiken. Ett musikaliskt snille som ibland kan framstå för genialisk för sitt eget bästa. Eller kanske snarare för lyssnarens bästa. Musiken han skapar innehåller så många dimensioner av briljans att risken finns att den går över huvudet på oss vanliga dödliga. Låtarna tenderar emellanåt att falla i skymundan av melodislingor och textrader som går i kors och tvärs med varandra. Men när allt faller på plats och jag tror mig, med mitt begränsade intellekt, förstå blir det fantastiskt bra. Armchair Apochrypha är rakt igenom, från början till slut, ett album där låtarna och musiken når fram och träffar rätt hos mig.
Den visslande violinvirtuosen från Chicago har spelat in plattor med varierande karaktär från slutet av 1990-talet. Armchair Apocrypha var det första album som nådde mig. Sedan dess har jag följt allt han spelat in och även gått tillbaka och upptäckt några av hans tidigare alster. Finns en hel del russin att plocka ur kakan men det har aldrig blivit så sammanhängande bra som på detta album som toppas av den majestätiska låten Armchairs. Storslagen musik förpackat i ett indiepopfodral som spricker i sömmarna.
Något som fortfarande grämer mig är att jag inte fick plats i Annedalskyrkan i Göteborg då han uppträdde där i samband med Way Out West 2009. Därmed har jag aldrig fått uppleva hans musik live än. Jag hoppas nytt tillfälle ges men tills dess får väl streamade videos utgöra en klen tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar