#3: Midlake The Courage Of Others (2010)
Det finns något episkt och storslaget över den bitterljuva och ödesmättade känsla som redan de första tonerna på Midlakes tredje album inger. Det är inte för att de slår på stora trumman på något sätt, tvärtom snarare, utan för den melodiösa perfektion som blir påtaglig redan efter några sekunders lyssnande. Känslan växer sig starkare ju längre jag lyssnar på plattan och är minst lika påtaglig idag som när den kom för snart sex år sedan. Främst är det de förföriska melodierna som vävs in i stämsång, tvärflöjtsharmonier och gitarrmattor och som förtrollar likt ett underjordiskt väsen i en medeltida sagovärld.
Det har under 2000-talet figurerat flertalet talangfulla och skäggiga folkrocksgrupper som hämtat inspiration från både de brittiska öarna i form av Petangle, Fairport Convention och Richard Thompson och från Amerika med ledstjärnor som Crosby, Stills & Nash, Gene Glark och Simon & Garfunkel. Men ingen grupp låter som Midlake gjorde på The Courage Of Others och till viss del även på föregångaren The Trials Of Van Occupanther. Det fanns något där som kändes unikt. Utöver ovan nämnda finns det tongångar som för tankarna till både Radiohead och Fleetwood Mac. Det som är gemensamt för Midlake med dessa gruppers starkaste bidrag till rockhistorien är att de inte behöver använda sig av några spektakulära innovationer för att nå största möjliga effekt av musiken. Den där euforiska känslan som ofta uppstår när du lyssnar på storslagen musik smyger sig på ändå och håller i sig under lång tid. Det finns ingen anledning att lyfta ur enskilda spår på skivan för det är helheten som gör det.
Midlake hamnade lite i skymundan i skäggrocksträsket av ett lite mer lättillgänligt Band of Horses och kritikergunstlingarna i Fleet Foxes. Men i min värld stod sig Texaskvintetten sig främst. Kanske var det sångaren Tim Smiths bidrag som gjorde det. För när han sedan försvann blev de visserligen ett ytterst kompetent men tämligen ordinärt rockband. Den flanelldoftande tvärflöjtsrocken blev aldrig vackrare än så här. Jethro Tull får ursäkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar