Det bästa på 2000-talet (00-14) - #5

#5: Feist The Reminder (2007)

Vissa skivor fastnar redan redan först gången du hör den. Det är inte alltid ett gott tecken. Det kan vara ett tecken på att du kommer att tröttna redan efter ett par genomlyssningar. Men i vissa fall stannar musiken kvar och lever vidare i ens medvetande under lång tid. Som med Feist platta The Reminder.

Jag minns när jag hörde Leslie Feist andra soloplatta första gången. Det var fortfarande vid en tid då jag inte hade all musik tillgänglig i digitalt format, nedladdningens hysteri till trots, och det fortfarande fanns en mening i att bege sig till en skivaffär för att upptäcka ny musik (ja, jag saknar den tiden och den tillvaron). Jag befann mig då i den utmärkta skivbutiken Vaxkupan i Norrköping där jag då bodde och var egentligen på jakt efter en present till min bror. Eftersom jag vet att vi i 95% av fallen brukar falla för samma typ av musik var det i princip som att söka efter musik till mig själv. Den initierade butiksägaren tipsade mig om några nya plattor varav Feist var en av dem. Redan vid första tonen insåg att det var ju precis det här jag sökte. Det var vid denna tid tunnsått med samtida kvinnliga singer/songwriters i min musiksamling så behovet fanns där. Feist kom att med sin stilrena pop med vibbar av såväl soul, jazz som LoFi-rock att öppna ögonen och öronen för mig och samtidigt bereda väg för andra kvinnor att nå ända in i vita mäns välutrustade HiFi-utrustningar. Ungefär som Joni Mitchell på 70-talet nådde en publik som fastnat i Dylan och Neil Young allt för länge. Hon hade dessutom en bakgrund och approach som gjorde henne till en kritikerfavorit i rätt kretsar. Men det här är mer än bara hipstermusik.

Musiken känns hela tiden trots att känslouttrycken är återhållsamma. Ungefär som en platta med Sade. Musiken smyger sig på och växer sig allt starkare desto längre in i skivan du kommer och ju mer du lyssnar. Varenda ord och ton känns genomtänkt och ingenting är överflödigt. Det påminner till sina yta om Francoise Hardy men musiken kan också liknas vid Carole King som tolkas av Lambchop eller varför inte My Morning Jacket.

Lite senare samma år såg jag Feist live på Cirkus i Stockholm och min hängivenhet till hennes musik blev knappast mindre efter det. Både hennes föregångare och efterföljande platta är värda att uppmärksamma även om dessa inte fått en lika betydande plats i mitt musiknördiga hjärta.