#2: Sixteen Horsepower Secret South (2000)
Det tog lite tid för mig att förstå. Första gången jag lyssnade på Secret South var jag inte riktigt med på tåget. Jag var på stationen men väskan var inte färdigpackad. Visst hästkrafterna hörde jag men med några undantag så hittade jag inte låtarna i Sixteen Horsepowers gotiska countryvärld. Men som det ofta är med riktigt stor konst kräver den tid att upptäckas även om den finns där till synes rakt framför en. Det var först efter uppföljaren Folklore och senare en konsert på Berns i Stockholm som jag på riktigt löste biljetten som ledde mig in i David Eugene Edwards apokalyptiska countrylandskap. Då återvände jag till Secret South och sen dess är jag fast och idag är det denna skiva jag håller högst i Edwards produktion som nu sträcker sig över två decennium.
Med undantag för två utsökta covers, Nobody 'Cept You (Dylan) och Wayfaring Stranger (trad.), och den mer direkta inledningen i Clogger, kräver stora delar av detta album tålamod, koncentration och eftertanke hos lyssnaren. Det här är ingen hissmusik. Melodier och känsloyttringar flyter samman och det kan emellanåt vara svårt att hålla isär låtarna från varandra. Musiken lämnar dock en aldrig oberörd så länge du lyssnar allt vad du orkar. Symptomatiskt är att Nobody 'Cept You i Dylans egna version är en tämligen alldaglig låt som lätt passerar obemärkt förbi. (Du hittar den på The Bootleg Series Volume 1-3.) Edwards & Co transformerar den genom ett gotiskt 16 HP-filter och därefter framträder den som en helt fantastisk låt. Det är inte enda gången den Denver-förankrade kvartetten (senare trio) visar på fingertoppskänsla och lyckas förädla låtmaterial på ett nästintill alkemistiskt vis. Men även deras egna material räcker långt och visar att de är ett unikt och oumbärligt inslag i rockhistorien. Det bekräftas inte minst med låtar som Poor Mouth, Splinters och Strawfoot. Här finns inget överflödigt, det är högsta klass rakt igenom.
Du behöver inte studera Edwards texter på orden. Känslan som musiken förmedlar innefattar både en yttre och inre kamp mellan ont och gott och den går inte att ta miste på. Harmagedon står och knackar på dörren varje gång du lyssnar. Du behöver inte heller dela Edwards religiösa övertygelse innan du lyssnar för att du ska inse storheten med denna platta. Du blir i slutändan övertygad ändå. År 2015 känns dessutom albumet mer angeläget än någonsin förr. Det finns alltså ingen anledning till att inte lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar