Calexico är ett polerat rockband. Ett snyggt sådant. De kan sin sak och är väl medvetna om sina musikaliska rötter. Allt de gör känns genomtänkt, välarbetat och professionellt. Såväl på scen som på skiva. Det här är rockmusik med många högskolepoäng i bagaget. Riskerna med detta är givetvis att de faller i ett förutsägbart "tråk"-fack. Jag ska erkänna att de ibland tenderar till det men det är ytterst sällan. Calexico har under de senaste tjugo åren lyckats att med sin latino-influerade Ennio Morricone-americana skapa ett helt eget musikaliskt landskap i den amerikanska södern som vunnit välförtjänt respekt. Att de har tagit sitt gruppnamn från en gränsstad mellan Kalifornien och Mexico säger ganska mycket bara det. Ett sound som många har velat bli en del av och därför är gruppens centralgestalter Joey Burns och John Convertino ofta anlitade som musiker och filmmusikskapare.
2008 års platta Carried To Dust tillhör min favorit i deras gedigna skivkatalog. Närmast konkurrens från Feast of Wire (2003) och Garden Ruin (2006). På Carried To Dust är balansen mellan Calexicos olika musikaliska utsvävningar väl avvägd. Här kombineras countrydoftande och vemodiga poplåtar med medryckande mariachi-takter och instrumentala, jazziga blåsexperiment på ett exemplariskt snyggt sätt. Allt ljudsatt i ett atmosfärsikt Calexico-skimmer. Det blir aldrig tråkigt och det finns så många höjdpunkter att det inte lönt att räkna upp dem alla. Om ni inte redan har lyssnat så är det dags nu.
#34: Bill Callahan Sometimes I Wish We Were An Eagle(2009)
Det sägs inom den klassiska retoriken att om du ska få ditt budskap att nå fram ska du upprepa dig minst tre gånger. Säg vad du ska säga, säg det, säg vad du har sagt. Det är en devis som jag inom min yrkesroll som lärare försöker tillämpa dagligen men med ytterst skiftande resultat. En annan som verkar tagit till sig av detta är den tidigare Smog-trubaduren Bill Callahan. Hans utfall har dock betydligt högre träffsäkerhet. Han har en förmåga att upprepa sig men ändå hålla spänningen och intresset vid liv hos sina åhörare. Du vill höra mer trots att han sagt samma sak minst tio gånger tidigare. Inte minst påtagligt blir detta i hans uppgörelse med sin gudstro i låten Faith/Void som avslutar detta utsökta album.
Bill Callahan är de små nyansernas mästare och det tog ett tag för mig att upptäcka det. Jag hade aldrig riktig fastnat för hans skivor under namnet Smog trots att de ofta figurerade i min musikaliska intressesfär under slutet av nittiotalet. Det är inte omöjligt att jag skulle omvärdera dem om jag lyssnade på dem idag. Det var i vilket fall först med hans genombrott under eget namn som jag på allvar föll för hans musik och skivan I Wish We Were An Eagle med efterföljare har varit så pass bra att jag inte haft behov att söka mig bakåt.
Textrader som "I used to be darker, then I got lighter, the I got dark again", hämtat från inledningspåret Jim Cain, säger det mesta om tonläget på detta album. Det är den typen av känsloyttringar som får mig att lyssna. Callahan besitter förmågan att beskriva melankoli, cynism och vemod utan att vare sig framstå som patetisk, självömkande eller humorbefriad. Det är ett tecken på stor konst.
Ibland tänker jag att jag borde läsa Bibeln lite oftare. Det vore nog sunt för kropp, själ och tanke. Inte nödvändigtvis av religiösa skäl utan för att främst få ta del av mer allmänmänsklig livsvisdom. En bok vars skrifter är skrivna i huvudsak för mer än 2 000 år sedan och fortfarande har ett stort inflytande på människor borde innehålla en hel del av den varan. Åtminstone av den typ av livsvisdom som intresserar mig. De där existentiella tankarna som överlever tid och rum och förenar oss moderna människor med dåtiden. Vetskapen om att vi brottas med samma livsfrågor idag som under antiken, trots all materiell och teknisk utveckling som däremellan har skett. Det är nog en av de främsta anledningarna till att jag började intressera mig för historia och att jag idag undervisar i ämnet. Frågorna är fortfarande desamma även om svaren skiftar färg.
I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte läser Bibeln särskilt ofta. Språket blir för högtravande och och en del av berättelsernas budskap allt för övertydligt att jag lätt tappar koncentrationen. Men Bibeln är knappast ett verk som varken går att generalisera eller banalisera och när jag väl läser i den är det oftast till Gamla testamentet och böckerna Jobs bok och Predikaren som jag riktar min uppmärksamhet mot. Främst den senare har en filosofisk grundton som lockar mig och får mig att relatera till nutid. Den egentliga orsaken till mitt intresse för dessa böcker heter dock David Eugene Edwards, tidigare sångare och frontfigur i 16 Horsepower som under det senaste decenniet skapat musik under namnet Wovenhand. Varken Jobs bok eller Predikaren tillhör Bibelns muntrare verk och det är knappast något missvisande antagande att det är ur dessa böcker som Edwards genom åren har hämtat mycket av sin inspiration. För hans musik går, precis som de bästa skrifterna ur Bibeln eller ur litteraturhistorien i stort, varken att placera i nutid eller dåtid. Den svävar som en helig ande ovanför tid, rum och flyktiga trender.
David Eugene Edwards har sedan 2000-talets inledning tillhört en av mina husgudar på det musikaliska planet. Allt sedan 16 HP:s två sista plattor samt deras avslutningsturné som jag fick bevittna på Berns i Stockholm i november 2003. Om jag någonsin har fått uppleva en musikalisk frälsning så var det nog där och då. Min skivsamling och mitt musikintresse blev aldrig sig likt efter detta tillfälle. Det var med hjälp av Edwards musik som jag på allvar började rota i den amerikanska countryhistorien.
Jag har sedan upplevt flera fina stunder även med Wovenhand men ska i ärlighetens namn medge att jag under senare år hade gett upp hoppet om ett nytt storverk. Musiken kändes för varje platta allt mer monoton och introvert. Inte dåligt på något sätt men det blev heller aldrig riktigt intressant. Aldrig som kraft, fokus och energi som i mästerverk likt American Wheeze,Clogger eller Hutterite Mile. Så kom Refractory Obudrate och bjöd på en nytändning. Rak, hårdrocksdoftande domedagscountry där apokalypsen ständigt känns närvarande och med låtar som inte bara förvaltar ett arv utan även bjuder på något nytt. Det här är musik som Edwards aldrig bjudit på tidigare. Och det är fantastiskt bra. Hästkrafterna och energin var tillbaka och för oss vidare på outforskade och ödesmättade amerikanska slätter. Jag hoppas vi får följa med ett tag till. Den moderna rockmusiken behöver egensinniga musikaliska profeter likt Edwards mer än någonsin.
Lisa Nilsson har en fin röst och Jocke Berg besitter en unik låtskrivarförmåga. Lägger du därtill ett snyggt stråkarrangemang så har du nog allt vad som krävs för en kommande radiohit. Men vad vet jag. Jag brukar ju oftast ha fel när det gäller sådana profetior. Däremot vet jag med säkerhet att deras duett Innan vi faller kommer att gå varm i min spellista denna vår.
På Grammisgalan detta år vann Kent sin 20:e och 21:a grammis och blev därmed historiska som det mest prisbelönta svenska band i dessa sammanhang. Det är inte alltid jag bifaller med en grammisjury men i detta fall kändes det rätt. Kent är Sveriges genom tiderna bästa rockband. Åtminstone om man utgår från variablerna längd och bredd. Jag ska medge att det finns svenska artister som kanske haft högre toppar men knappast någon rockgrupp som under två decennium och med elva studioalbum i bagaget har hållit en lika hög nivå rakt igenom. Visst har de gjort mindre lyckade experiment som till exempel när de översatte sina skivor till engelska. Då föll Joakim Bergs, för övrigt briljanta texter, sig platt och de lät mest som en blek kopia av Radiohead eller Coldplay. Men på svenska blir de så mycket mer. Och det är i Bergs förmåga att placera rätt ord på rätt ställe som stor del av gruppens styrka ligger.
Vapen & Ammunition utgör något slags klimax i deras karriär och består av tio kvalitativa och genomtänkta låtar där åtminstone hälften har en hitpotential. Om jag minns rätt uttryckte Joakim Berg i samband med detta album att han ville göra ett Eurythmics-album. Jag vet ingenting om Eurythmics men tror han syftade till deras mest framgångsrika LP-skivor från 80-talet där varje låt var en potentiell radiohit och att albumet inte skulle överstiga vinylskivans välbehövliga tidsbegränsning. CD-formatet lockade vid denna era många artister att ge ut alldeles för långa album och det var något som delvis präglade föregångaren Hagnesta Hill, som visserligen har minst lika höga toppar men innehåller en del överflödigt material. Det gäller inte Vapen & Ammunition. Det är sällan som jag lyfter fram hitpotential som något eftersträvansvärt men i Kents fall är det annorlunda. De kan tala till massan och individen på en och samma gång och det är med låtar som Kärleken väntar och Dom andra som detta album höjer sig över mängden.
Aldrig har en rockgrupp fått så många svenskar att dansa med till samma takter samtidigt som de känner sig unika i sitt missmod. En svensk klassiker i ordets mest vemodiga men samtidigt positiva bemärkelse. Därför känns avslutningen med den dubbeltydiga visan Sverige, med Jojje Wadenius som gästande gitarrist, helt rätt i sammanhanget.
Jag var för ett tag sedan på en konsert med Justin Townes Earle på KB i Malmö. En trevlig tillställning på alla sätt och vis och Earle visade att han förvaltar sina gener och sitt arv väl. Men den som imponerade mest på mig var uppvärmaren Andrew Combs som är aktuell med sitt andra album, All These Dreams. Kanske inte unikt inom en välutforskad genre men med massor av talang och känsla. Det räcker långt.
#37: Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
Under slutet av 90-talet och vid inledningen av detta millennium upplevde singer/songwritermusiken en renässans. Det var då som indierocken mötte countrymusiken och återuppväckte en del av den fantastiska musik som skapades vid den gyllene eran omkring 1970. Därefter följde två decennium där svulstiga produktioner, först med orkestrar, sedan med syntar och därefter distade gitarrer som gynnande visa typer av musikaliska yttringar men knappast den renodlade och vemodiga trubadurmusiken. Givetvis finns undantag som motsäger denna grova generalisering men vid millenniumskiftet skedde en efterlängtad förändring tack vare artister som bland andra Elliott Smith, Gillian Welch, Richard Buckner, Ryan Adams, Will Oldham, Vic Chesnutt och inte minst Damien Jurado som blev förebilder och banade väg för en ny generation av vemodiga låtskrivare med gitarrer. Det var då jag hoppade på tåget.
Damien Jurado blev snabbt en favorit och det var främst tack vare plattan Where Shall You Take Me? från 2003. Likt flertalet av de ovan nämnda artister handlar det om en avskalad och nästintill minimalistisk produktion som makar sig fram i ett långsamt tempo. Låtarna får tala för sig själv. Produktionen skapar en känsla av att Jurado sitter i samma rum som en själv och sjunger om allt från olycklig kärlek, existentiella livsfrågor till att gå på en prisvärd eftermiddagsbio. Och givetvis finns det en massa geografiska referenser och naturromantik. Det hör genren till. Närvaron är, oavsett tematik, total och det finns en nerv i (nästan) varje låt som gör att jag drygt ett decennium senare fortfarande lyssnar med behållning. Duetten med Rosie Thomas i den religiösa hymnen Window är fantastisk. Liksom det brustna hjärtat som blottläggs i I Can´t Get Over You. Det finns många stora stunder på detta lilla album. Det här är After The Gold Rush för 2000-talet.
James McMurtry har en gedigen skivkatalog att luta sig tillbaka på. Han har producerat musik sedan slutet av 1980-talet men det är först nu hans musik har nått mitt öra. Jag vet inte mycket om hans tidigare öden och äventyr men likt många talangfulla artister härstammar han ifrån Texas. Han senaste album, Complicated Game, släpptes för ett par veckor sedan och vid de första lyssningarna låter det riktigt bra. Referenser till Tom Waits och Beck känns inte långsökta men för mig förs tankarna till närbesläktade artister som Johnny Dowd och Jim White. En aningen dekadent och gubbsjuk video som överskuggas av en smått fantastisk låt.
Efter att ha lyssnat ett par gånger på Brandi Carliles alldeles färska album, The Firewatcher's Daughter, så känns det som om det kan vara något av det bästa som kommit hitintills under detta år. För tidigt att ge något helhetsomdöme men jag kommer definitivt fortsätta lyssna:
Den 4:e maj kommer en ny efterlängtad platta med My Morning Jacket. Första singeln är redan här, Big Decision. Kanske inget magiskt mästerverk i deras mått mätt men en habil singel är det i alla fall. Ser fram emot mer.
Loney Dear, eller Emil Svanängen som är hans egentliga namn, betraktar jag mer som en kompositör än en traditionell låtskrivare inom pop- och rockmusikgenren. Hans förmåga att med hjälp av träffsäkra melodier och harmonier skapa dynamiska ljudbilder känns unik. En förmåga som han delar med många jazzmusiker och klassiskt skolade kompositörer. Musiken behöver inte placeras i någon specifik genre. Det räcker inte till. Enskilda instrument eller digitala ljud, där Svanängen oftast står för utövandet på egen hand, utmärker sig sällan utan allt flyter samman till en homogen enhet. Även hans fantastiska röst blir till ett instrument bland alla andra ljud och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte bryr mig om vad han sjunger om. Det är känslan som är den viktiga och den finns där. Hela tiden och stundtals är det magiskt.
Att han sedan i låten Harm lånar Albinonis, smått uttjatade men ack så vemodigt vackra, Adagio och får det att låta så naturligt och unikt att lyssnaren knappt märker den subtila övergången till en av musikhistoriens mest använda sorgeterapeutiska verk bekräftar min teori. Loney Dear är ett musikaliskt geni, unik inom sitt gebit och det är knappast överraskande att han de senaste åren blivit frekvent anlitad som producent och medarrangör åt andra artister. Att sedan ett annat geni inom den alternativa popmusiken, Andrew Bird, bidrar med violin på ett spår ger även det en kvalitetsstämpel. Trots ett minimalistiskt anspråk blir knappast musik större än så här.
Både föregångaren och efterföljaren till 2009 års Dear John rekommenderas varmt även om de inte får plats på denna lista. 50 plattor på 15 år är markant begränsning och plats 38 på denna exklusiva lista (obs! Ironi. Jag tar det inte detta på så stort allvar som ni kan tro.... eller?) är inte illa pinkat för att vara från lilla Sverige.
