Det bästa på 2000-talet (00-14) - #23

#23: Bill Fay Life Is People (2012)

Jag hade kanske önskat jag visste bättre men jag hade ingen som helst koll på Bill Fay när detta album dök upp 2012. Detta trots att hans namn har nämnts av initierade vänner runt omkring mig vid tidigare tillfällen. Så jag kan knappast påstå att detta comebackalbum, efter 41 års frånvaro, var efterlängtat ur ett personligt perspektiv. Det blev snarare en glad överraskning, en så kallad Sixto Rodriguez-effekt, som även har fått mig att upptäcka hans tidigare karriär. Den yvige britten får här hjälp av diverse välmeriterade countryrockers, som exempelvis Jeff Tweedy från Wilco, och gör en helt magisk version av deras redan fantastiska låt Jesus, etc.

Det här är tillbakalutad och samtidigt bitvis ödesmättad musik som, likt Leonard Cohens senaste plattor, visar på en ödmjuk livserfarenhet som känns relevant var än i livet du befinner dig. Hans senaste, dagsaktuella skiva, Who Is The Sender?, känns näst intill lika bra.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #24

#24: Bon Iver For Emma, Forever Ago (2008)

Det händer att jag skriver om historien. Min egen alltså. För egentligen var jag inte särskilt intresserad av Bon Ivers debut när den kom 2008. Den kom som en i mängden av all folkinfluerad skogshuggarindie som var i ropet och jag hörde inte direkt hur Justin Vernons, mannen bakom artistnamnet, musicerande skulle sticka ut bland alla andra vemodiga, falsettsjungande män med yvig skäggväxt, dålig hårvård och ständiga relationsproblem. Visst gillade jag enskilda låtar, som exempelvis den direkta Skinny Love, men det var först med den självbetitlade uppföljaren från 2011 som jag på allvar började intressera mig för Vernons musik. Det var något som stack ut med den elektroniska och atmosfäriska ljudbild som präglade skivan och visade på en singer/songwriter som var beredd på att ta ut svängarna och gå egna vägar.

Det var egentligen den plattan som jag hade tänkt ha med på denna lista. Men när jag lyssnade in mig skivorna igen kändes uppföljaren inte lika intressant längre. Den svävande ljudbilden i all ära men den bidrog till att närheten och den direkta känslan i låtarna försvann. Den finns på debuten och efter att gått omvägen via uppföljaren inser jag storheten i detta album. Här finns inte bara Skinny Love, utan även en helhet som inleds med den smått magiska Flume och toppas av det countrydoftande titelspåret som sedan följs av den bitterljuva re:stacks. Falsettsång när den känns som mest trovärdig och relevant.

Ska jag dock vara helt ärlig så uttalar jag fortfarande Bon Iver helt fel. Det är ju något franskt som har med vinter att göra men jag fortsätter att uttala det på svengelska och sorterar det på I i skivsamlingen. Helt fel. Men vad spelar det för roll.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #25

#25: Leonard Cohen Popular Problems (2014)

När jag nu sitter och skriver detta inlägg infaller det på samma dag som jag fyller 37. Den ålder som Jocke Berg i Kent sjöng om på skivan Tillbaka till samtiden från 2007 och menade på att det är då förruttnelsen hos en människa börjar. En tanke som en dag som denna lätt skapar ett visst missmod. Men då kommer en luttrad man som Leonard Cohen till min tröst och skänker sinnesro. När han fyllde 37 i början av 1970-talet hade han ganska nyligen övergått från en litterär karriär i periferin till en musikalisk som snabbt gjorde honom till en av de mest hyllade och respekterade sångarna och låtskrivarna inom rockmusiken. Han var då inne på sin tredje platta (Songs of Love and Hate). Hans karriär har sedan dess haft sina "up and downs" men 43 år senare, i samband med hans 80:e födelsedag, släpper han en platta som är så vital, vacker och full av livserfarenhet att den ur mitt perspektiv både ger tidlösheten och åldrandet ett nytt ansikte. Ett vackert sådant.

Jag imponerades av föregångaren, Old Ideas, från 2012. Popular Problems känns som en naturlig uppföljare men med den enda skillnaden att låtkvalitén är jämnare och helheten håller därmed en något högre nivå. Men det är marginellt. Det som bidrar till Cohens storhet, utöver hans unika förmåga att formulera låttexter, är att han inser sina begränsningar och tar välbehövlig hjälp på rätt ställen. På båda dessa album har producenten Patrick Leonard hjälpt till med låtskrivandet och dessutom backas Cohen upp av körsångerskor som skapar en välbehövlig kontrast till den raspiga men alltid lika fängslande röst han burit med sig under sin karriär och som åldrats med värdighet. Resultatet blir i slutändan att Cohens kvalitéer som textförfattare hamnar i fokus. Något som inte alltid var fallet på hans ibland något överproducerade alster på 80- och 90-talen.

Det är intressant med hur Cohen, som verkar vara en sökande människa som alltid är på väg, har en förmåga att med sin musik skapa sinnesro för så många människor runt om i världen. Inte minst hos mig. Jag värderar detta album lika högt som hans klassiska album som kom ett decennium innan min tillkomst. Främst för att den skapar en känsla av tidlöshet och närvaro i en ständigt föränderlig och flyktig värld.

It's not because I'm old
It's not because the life I led
I always liked It slow
That's what my momma said

Vad fick jag då i 37-års present? Jo, biljetter till Bob Dylan i Köpenhamn i höst. Han fyller 74 om ett par veckor och därmed dubbelt så gammal som en själv. Glädjen är hemma och Jocke Bergs text med begynnande åldersnoja därtill har försvunnit all världens väg.  

My Morning Jackets vattenfall

Det kanske är en och annan läsare som inte tror mig när jag hävdar att jag aldrig skulle vilja ha en yrkesroll musikjournalist. Det kan ju lätt misstas att denna blogg är ett bittert substitut för en utebliven karriär av detta slag. Men om den är ett substitut, vilket jag återkommer till, är det åtminstone inte av den anledningen. Det finns flera skäl till detta. Ett är att jag trots allt trivs ganska bra med mitt jobb som lärare. Ett annat att jag vet att de finns tillräckligt många som gör det bättre och är ganska nöjd med att ha en undangömd plattform som denna amatörmässiga blogg på hobbynivå. Ett tredje är att jag inte skulle vilja recensera album med mina favoritartister. Som till exempel My Morning Jackets senaste platta Waterfall. Jag vill ju sätta högsta betyg på allt de gör trots att jag vet inte de inte alltid förtjänar det ur ett par nyktra ögon sett.

Efter att ha levt med den en helg kan jag konstatera att det är ett album som spretar och skaver i kanterna men jag kan ju som vanligt inte låta bli att uppskatta nästan allt de tar sig för. Jim James röst och lyrik kombinerat med gruppens musikaliska vidsynthet gör att det alltid är spännande att följa med på deras äventyr. Oavsett om de väljer att göra sparsmakad indierock eller fläskig FM-rock för de breda vägarna. Så även om jag får medge att det troligtvis inte kommer att rankas som deras starkaste album när deras karriär en gång summeras kan jag inte låta bli att hängivet följa med på den musikaliska färd de bjuder på även denna gång. För här finns åtminstone en handfull låtar som håller yppersta toppklass i mina mått mätt.

Inledande Believe (Nobody Knows) kombinerar James soloutflykter med gruppens tidigare produktioner på ett smakfullt sätt. Den slagkraftiga vändningen i det för övrigt hypnotiska och progressiva titelspåret In It's Infancy (Waterfall) får mig att rycka till på ett skönt sätt. Den sparsmakade balladen Get The Point är en sån där låt gruppen bjudit på vid flertalet tillfällen tidigare men är ett skäl till varför jag gillar dem så mycket. Singelspåret Big Decisions kändes alldaglig första gången jag hörde den men har växt sig allt starkare ju mer jag haft den i lurarna. Avslutande balladen Only Memories Remains skapar en sån där magiskt själfull och melankolisk stämning som gör My Morning Jacket till världens bästa, just nu levande, rockband och bevisar James storhet som sångare och låtskrivare.

Jag ska dock erkänna att denna blogg är ett substitut för något trots allt. För innerst inne finns det en pubertal High Fidelity-dröm om att en gång i livet få äga en egen skivaffär där jag skulle kunna nörda ner mig i välljudande musik och kunna sprida den vidare till musikentusiaster av alla dess slag. Men eftersom de ekonomiska förutsättningar inte är de bästa och marknaden inte riktigt går i den riktningen jag önskar så får jag nöja mig med en blogg istället. Men namnet på skivaffären är redan spikat. It Beats 4 U ska den heta. Ge mig en lokal och ett generöst "starta eget"-bidrag så öppnar den inom kort i en stad nära dig.