Black Mountain

Jag minns när jag köpte Black Mountains platta In the Future. Det var 2008. Jag bodde då i Stockholm och befann mig i en skivaffär vilket knappast tillhörde ovanligheterna vid denna tid. Vid detta tillfälle var det på Record Hunter på S:t Eriksgatan. Jag ville ha något nytt. Något som bröt med mina då allt för upptrampade musikaliska vägar av amerikansk folkrock, country och ledsna män med gitarrer (som jag visserligen alltid återvänder till). Jag frågade personalen om några tips och de plockade fram Black Mountain. För mig då ett helt okänt band. Jag föll direkt för kanadensarnas progressiva rock som andades Led Zeppelin och Pink Floyd men som med en låt likt Stay Free knöt an till till den amerikanska folkrock som präglat min musiksmak, då som nu. Min entusiasm kom dock av sig efter några genomlyssningar. Det blev emellanåt lite tråkigt i längden men jag var ändå glad för den injektion de gav till mitt ständiga musiksökande efter nya upptäckter. De öppnade mina ögon för ett mer vidsynt perspektiv på rockhistorien. Det är jag tacksam för än idag.

Sedan dess har de släppt en platta till som jag inte givit samma uppmärksamhet och ett soundtrack som jag missat helt men har förhoppningar om deras nya platta, döpt till IV vilket automatiskt ger historiska referenser. Men det låter mer som en symbios av Dark Side of the Moon och Physical Grafitti. De har även en del originalitet att bidra med. Det lovar i vilket fall gott. Den episka låten Mothers of the Sun som inleder plattan har snabbt blivit en ny favorit.