Jag ser recensioner med en massa plus, tärningar, getingar, smileys och inser att Håkan Hellström har kommit med något nytt. I första ögonblicket tänker jag att det måste jag kolla upp. Men innan jag hunnit skriva in den sympatiska göteborgarens namn, Sveriges alldeles egna Springsteen, i sökfältet på Spotify hinner jag ändra mig. Jag orkar inte försöka denna gång. Jag har försökt alldeles för länge nu.
I över ett och ett halvt decennium har jag försökt uppskatta hans produktioner. Visst har jag hittat ett och annat guldkorn till låt men aldrig kunnat instämma i de hyllningskörer som uppstår i hans efterföljd. Jag har till och med gått på en konsert och hoppats på någon slags frälsning men aldrig upplevt den eufori omgivningen beskriver. Det var okej men inte så mycket mer. Delvis beroende på att The Ark spelade innan den kvällen och då blir ju det mesta man hör därefter en förbättring. Från just den augustikvällen på Sofiero var det ändå Annika Norlin (Säkert) som berörde mest. Nä, jag orkar inte ge Håkan mer tid. Inte ikväll. Tiden är för värdefull för att ödsla på att försöka. Det är ett ålderstecken.
Så istället för Håkan Hellström skrev jag Toni Holgersson sökfältet. Det lät bra. Det är ett ålderstecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar