Albumet släpptes den 10 september 1996. Vid denna tidsperiod var jag som mest hängivet fan av gruppens musik. Likt många andra dyrkade jag mästerverket Automatic for the People, vilket jag gör än idag, jag hade letade mig tillbaka till deras guldkorn på 80-talet och vägrat accepterat svagheterna i föregångaren, den så påklistrat rockiga, Monster från 1994. När New Adventures in Hi-Fi släpptes hade den mycket att leva upp till, både hos mig och för övriga musikvärlden. Kanske var det därför den gick ganska obemärkt förbi trots de relativt goda recensioner den möttes av. Den saknade några direkta hitsinglar och försäljningsmässigt blev det lite av en flopp. De hade med sina tidigare album skapat en måttstock som de skulle få svårt att leva upp till under de efterföljande 15 åren som de fortfarande var verksamma. Jag minns visserligen att jag gillade albumet men glömde ganska snabbt bort det och har senare gjort bedömningen att jag kanske önskade att jag gillade plattan mer än vad jag verkligen gjorde. Dessutom kom trummisen Bill Berrys avhopp ett år senare och det decennium som följde med tre relativt intetsägande album att lägga sin mörka skugga över skivan.
Under den senaste månaden har jag plockat upp mitt intresse för gruppens musik igen, främst på grund av att jag har återköpt deras 80-talsplattor på vinyl. Det har även gjort att börjat lyssna på deras senare produktion för att jämföra och placera musiken i perspektiv. Jag inser när jag lyssnar på New Adventures igen så är ovanstående bedömning av plattan felaktig. Den känns relevant än idag. För den innehåller en massa bra musik som står sig väl i konkurrensen med övriga plattor i gruppens gedigna katalog. Här finns låtar som den suggestiva och smygande balladen E-Bow the Letter med Patti Smith som en betydande del i bakgrunden samt den så effektfullt distat alarmerande men samtidigt bitterljuvt melankoliska Leave. Två av gruppens allra bästa låtar totalt sett över deras karriär som sträckte sig över nästan tre decennier.
Plattan inleds med How the West Was Won and Where It Got Us som nästan är lika effektfull och förförisk som Drive på Automatic For the People. Det finns även utsökta låtar i klassiskt R.E.M-format i New Test Leper, Be Mine och Electrolite. Utöver detta finns det mer nyanser att upptäcka i albumet som helhet. Till minussidan ska kanske läggas att albumet är i längsta laget spretar något mellan de rockiga inslag som präglade föregångaren Monster och de mer nedtonade låtarna som kom att bli gruppens signum under 90-talets inledning. Plattan spelades in under den turné som följde Monster och kanske är det därför det inte upplevdes som lika sammansvetsat och homogent som deras tidigare album. Men när jag skriver detta så inser jag att det är nog egentligen enbart mästerverk som tidigare nämnda Automatic och debuten Murmur som varit helgjutna från början till slut. Möjligtvis ska även den personliga favoriten och så ofta bortglömda Life's Rich Pageant från 1986 nämnas i detta sammanhang. Album som är nästintill omöjliga att leva upp till.
Det var nog därför många med mig såg New Adventures som ett lovande mellanalbum i väntan på ett nytt mästerverk och därför placerades skivan i hyllan utan att jag fullt ut insett dess skönhet vilket jag hade gjort om det hade handlat om vilken annan grupp som helst. Med R.E.M var det annorlunda. Nu föll sig inte den fortsatta historien lika väl ut som man hade hoppats. Trots enstaka ljusglimtar längs vägen var det först med deras avskedsplatta Collapse Into Now från 2011 som de återhämtade sig musikaliskt från Bill Berrys avhopp och lät som ett sammansvetsat och intressant rockband igen.
Av dessa skäl hoppas jag att ni som läser detta tar er tid och firar den 10 september detta år med att lyssna på New Adventures in Hi-Fi. En för övrigt något missvisande titel, men låt så vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar