Mastodontrock

Det är inte alla moderna och samtida rockgrupper som lyckas fånga mitt intresse under någon längre tid i dessa dagar. Mycket av den musik jag upptäcker och lyssnar på handlar om att titta tillbaka i backspegeln för att kunna välja ut russinen ur kakan. Men med Mastodon är det annorlunda. Sedan jag upptäckte dem med 2009-års Crack the Skye har jag med nyfikenhet följt deras utveckling som för varje ny platta har gått mot en stil som ligger allt närmare de tongångar som får en vanlig rocksnubbe som jag att börja vifta på huvudet och slänga lite stelt och nervöst på det kvarvarande lockarna som fortfarande sitter kvar på en allt mer glesbebodd hårbotten.

Jag kom, till skillnad från gruppens mest inbitna fans, från ett annat håll när jag upptäckte deras musik. Redan på Crack the Skye, som i huvudsak präglas av progressiv thrash-metal, kunde jag höra tongångar av ett mer melodiöst popsound som förde tankarna till Queens of the Stone Age och vissa fall även till Soundgarden (kanske är det producenten Brendon O'Brien som gjort avtryck). De fick min nästintill helt förträngda metalådra att att pulsera inombords och sedan dess har hårdrocken fått ta en väsentlig i mitt musiksökande igen. Jag tillhör därför inte en av dem som är besvikna på deras utveckling mot ett mer lättillgängligt och melodiöst sound där låtarnas speltid har förkortats avsevärt. Tvärtom. Jag har dessutom alltid gillat deras sätt att använda metaltraditionens attribut i form av drakar och demoner, som jag vet så lite om, med såväl självdistans, ett visst mått av humor som intelligens.

Deras senaste platta, Emperor of Sand, gör mig därför än mer begeistrad över gruppens utveckling. Det är kanske inte någon revolutionerande förändring gentemot föregångaren Once More 'Round the Sun, men det känns bara tryggt för min del. Arbete med albumet har präglats av att gruppens medlemmar drabbats personliga sorger där nära anhöriga plågats av obotliga sjukdomar. Detta tema är sällan något unikt vad gäller artister som befinner sig i medelåldern. Det tillhör livets utveckling. Men Atlanta-kvartetten lyckas med detta tematiska album om essensen om vad livet i slutändan handlar om, hur vi förhåller oss till det oundvikliga, beskriva det med hårdrockens verktyg på ett snyggt och trovärdigt sätt. Nästan så att jag vill hävda att Mastodon, tillsammans med My Morning Jacket, tillhör 2000-talets bästa amerikanska rockband. Åtminstone känner jag mig övertygad då jag lyssnar på låtar som Ancient Kingdom, Sultan's Curse och Andromeda. Den melodramatiska avslutningen i form av den progressiva Jaguar God ger dessutom skivan en värdig inramning.