lördag 19 december 2015

onsdag 16 december 2015

Årets bästa album 2015 - Nu får det räcka...

Att kalla detta detta en årsbästalista är förmätet. Jag kan erkänna att jag inte har koll på vad som hänt inom  rock- och popmusiken utanför min fyrkantiga låda under detta år. Dessutom har jag nästan helt och hållet tappat modern soul, hiphop och r'n'b. Men det var nog egentligen ganska länge sedan. Men jag vill ändå traditionsenligt lista mina favoritalbum från detta år. Det har ändå varit ett bra musikår.


1. Father John Misty I Love You Honeybear
Det är galet men ändå vackert. Galet vackert. När Josh Tillman trädde in i rollen som Father John Misty hände något med hans musik. Luften blev fri och nyanserna fler. Helt enkelt roligare att lyssna.


2. Daniel Norgren Alabursy/The Green Stone
Norgren har gjort två fantastiska plattor detta år. Dessutom bjudit på en fulländad spelning på Stadsteatern i Lund. Enda problemet är att skivorna inte går att skilja åt och därför är de båda med på samma plats. Svensk americana när den är som vackrast och mest egensinnig.
'

3. Ane Brun When I'm Free
En artist som växer för varje platta hon ger ut. Detta trots att hon varit med ett tag nu. Fastnar aldrig i hjulspår utan rör sig ständigt framåt utan att tappa fotfästet. Föregångaren tenderade i all sin förträfflighet att i längden bli något slätstruken. På denna platta händer det mer.

4. Jason Isbell Something More Than Free
5. Dave Rawlings Machine Nashville Obsolete
6. Eilen Jewell Sundown Over Ghosttown
7. Anna Von Hausswolff The Miraculous
8. Punch Brothers The Phosphorescent Blues
9. Sufjan Stevens Carrie & Lowell
10. James McMurtry Complicated Game
11. Courtney Barnett Sometimes I Sit and Think, Sometimes I Just Sit
12. Kacey Musgraves Pageant Material
13. Dawes All Your Favorite Bands
14. Emmylou Harris & Rodney Crowell Travelling Kind
15. My Morning Jacket Waterfall
16. The Wood Brothers Paradise
17. The Sword High Country
18. The Decemberists What A Terrible World, What A Beautiful World
19. Wilco Star Wars
20. Brandi Carlile The Firewatcher's Daughter
21. The Tallest Man On Earth Dark Bird Is Home
22. Deslondes Deslondes
23. Villagers Darling Arithmetic
24. Algiers Algiers
25. Calexico Edge Of The Sun

Jag vill tillägga att det finns mängder av album jag inte hunnit lyssna på än. Ett av dem är Baroness senaste som släpps nu i december. En skiva jag har höga förväntningar på.

Med det sagt är sista ordet på denna blogg skrivet. Tack för musiken!

tisdag 15 december 2015

God jul och allt sånt där...

Det blev en ny jullista till på Spotify. För 48:e gången i ordningen. Misslyckas ständigt. Men den här tror jag på, den är bra.


Det bästa på 2000-talet (00-14) - Hela listan

Så var listan klar till slut och därmed denna blogg fullbordad. Att göra en icke-allmängiltig, subjektiv och tidskrävande lista av detta slag när du är tvåbarnsfar med ett heltidsjobb, visserligen delvis föräldraledig, samtidigt som diverse kriser äger rum i omvärlden kan ju tyckas aningen världsfrånvänt. Det är knappast tillräckligt många som bryr sig och några intäkter är ju inte att tala om. Det borde finnas viktigare saker att rikta sitt engagemang, sin uppmärksamhet och tid emot. I ärlighetens namn saknas rationella skäl till detta arbete men sammanfattningsvis får jag bara säga att det har varit fantastiskt kul. På ett ytterst nördigt vis, men ändå. Jag ångrar inte en minut som jag har lagt på detta projekt och faktum är att det inte har varit så tidskrävande som det kanske verkar. Listan har ju funnits färdig i mitt huvud sedan länge.

Att gå tillbaka i tiden och i sitt liv för att återupptäcka och omvärdera musik är något av det bästa som finns i denna värld. Jag vill uppmuntra alla till att göra listor vad det än kan handla om. Måste inte nödvändigtvis vara musik. Det berikar och får en att släppa nuet för en stund. Men det handlar inte om någon "bästa"-lista. Jag är knappast kvalificerad att avgöra vad som är bra eller dåligt ur ett större och om möjligt mer objektivt perspektiv. Det finns det folk som får betalt för att göra och de fixar det bättre. Det handlar bara om plattor som blivit personliga favoriter under de senaste 15 åren och förhoppningsvis kan det inspirera någon annan till att lyssna lite mer på musik. Så bli inte för upprörda om ni saknar Mumford & Sons, Jay-Z, Håkan Hellström, the xx, Kendrick Lamar eller Coldplay på listan. Gör en egen lista istället.

Här har ni hela listan. Länkar till inläggen hittar ni på skivans titel och längst ner finns en Spotify-lista på samma tema.

1. My Morning Jacket Circuital (2011)
2. Sixteen Horsepower Secret South (2000)
3. Midlake The Courage of Others (2009)
4. Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)
5. Feist The Reminder (2007)
6. The White Stripes White Blood Cells (2001)
7. Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
8. Gillian Welch The Harrow & The Harvest (2011)
9. Esbjörn Svenssons Trio Leucocyte (2008)
10. Mastodon Once More 'Round The Sun (2014)
11. Robert Plant & Alison Krauss Raising Sand (2007)
12. PJ Harvey Let England Shake (2011)
13. Wilco Yankee Foxtrot Hotel (2002)
14. Grandaddy The Sophtware Slump (2000)
15. Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)
16. Sixteen Horsepower Folklore (2002)
17. My Morning Jacket Z (2005)
18. Richard Hawley Coles Corner (2005)
19. Fleet Foxes Fleet Foxes (2008)
20. Arcade Fire Neon Bible (2007)
21. The National High Violet (2010)
22. Ryan Adams Heartbreaker (2000)
23. Bill Fay Life Is People (2012)
24. Bon Iver For Emma, Forever Ago (2008)
25. Leonard Cohen Popular Problems (2014)
26. Opeth Pale Communion (2014)
27. Blind Boys of Alabama Spirit Of The Century (2001)
28. Lloyd Cole Broken Record (2010)
29. Queens Of The Stone Age Songs For The Deaf (2002)
30. Band Of Horses Cease to Begin (2007)
31. Sufjan Stevens Illinois (2005)
32. Dixie Chicks Taking the Long Way (2006)
33. Calexico Carried To Dust (2008)
34. Bill Callahan I Wish We Were An Eagle (2009)
35. Wovenhand Refractory Obdurate (2014)
36. Kent Vapen & Ammunition (2002)
37. Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
38. Loney Dear Dear John (2009)
39. Phosphorescent Muchacho (2013)
40. Tift Merritt Traveling Alone (2012)
41. The Decemberists The King Is Dead (2011)
42. Glasvegas Glasvegas (2008)
43. Baroness Yellow & Green (2012)
44. Midnight Choir Unsung Heroine (2000)
45. The Magic Numbers The Magic Numbers (2005)
46. Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
47. John Grant Queen Of Denmark (2010)
48. The Roots Undun (2011)
49. Slim Cessna's Auto Club Bloody Tenent Truth Peace (2004)
50. Nick Cave and the Bad Seeds No More Shall We Part (2001)

Artister som nästan kom med: Kasey Chambers & Shane Nicholson, Sade, Merle Haggard, Rodney Crowell, Kanye West, Ane Brun, Father John Misty, Anna Ternheim, Lost In The Trees, The Elected, Volbeat, Common, Alison Krauss, Säkert, Peter LeMarc, Jason Isbell, Kacey Musgraves, Daft Punk, Damien Rice m. fl.

Spotifylista med tre låtar från varje album:

måndag 14 december 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #1

#1: My Morning Jacket Circuital (2011)



Det är något med rösten. En del fängslar och berör medan andra faller i glömska. Det handlar oftast inte om de mest tekniskt begåvade eller professionellt skolade. Det är visserligen ett uttjatat påstående men i sammanhanget tåls det att upprepas. Det handlar ju om känslan men också om att skapa en symbios mellan musiker och sångare.

Jim James har en röst som jag aldrig kunnat värja mig från. Sedan första gången jag hörde låten The Bear som framfördes av en tidig upplaga av My Morning Jacket har den alltid funnits nära till hands. I CD-spelaren, i en mp3, i en Ipod, smartphone eller på vinyl. Att det band som sedan backar upp denna röst utvecklats till ett av världens bästa gör ju inte saken sämre. Rösten och bandet har med tiden lyckats harmonisera varandra och skapar en imponerande helhet som rör sig fram med självförtroende och plockar godbitarna ur hela den amerikanska rockhistorien samtidigt som de inte räds moderna inslag av electro och okonventionell disco och funk.

Därför känns det som en självklarhet att Circuital, MMJ:s platta från 2011, skulle toppa denna ytterst subjektiva lista över 2000-talets bästa musik. Det är en skiva som är inspelad av en grupp som befinner sig vid zenit. De hade då utvecklats från en lovande indielarv, till en talangfull americanapuppa för att sedan bli en fritt flygande rockfjäril i alla dess kulörer under loppet av ett drygt decennium och med fem löftesrika album att luta sig tillbaka mot.

Här finns mängder av nyanser och stämningar som fyller hela spektrat över vad som kan förväntas av en rockorkester från Kentucky. Det finns hypnotiska, atmosfäriska och meditativa bitar i sann MMJ-anda i den inledande Victory Dance och titellåten. Det finns en arenarockande energi i ångvälten Holdin' on to Black Metal. Lägg där till tre utmärkta ballader och två fantastiska poplåtar i The Day Is Coming och Outta of My System. De två övriga låtarna på detta album hade jag kunnat lyfta som fina popdängor på vilket annat album som helst som kommit under detta sekel men i sammanhanget överskuggas de av albumets övriga alster och faller in i den slätstrukna kategorin av "mellanlåtar". Men att vara en mellanlåt på detta album är inget dåligt betyg.

Det tragiska i sammanhanget är väl bara att det utvecklade fjärilsstadiet är en ytterst kort fas i fjärils totala livscykel. Det brukar vara början på slutet. När de är som vackrast. Jag hoppas inte det gäller My Morning Jacket. De behövs ett tag till. Men något säger mig att detta är deras motsvarighet till Automatic For The People, London Calling eller Physical Graffiti. Ett mästerverk som aldrig kommer att överträffas.

onsdag 9 december 2015

Watkins Family Hour

Watkins Family Hour frontas av syskonen Sean och Sara Watkins, som har ett förflutet i progressiva bluegrassbandet Nickel Creek, och förgylls av en idel skara respekterade musiker. Deras debutskiva kom i somras och gick mig då obemärkt förbi. Det gör den inte nu längre. Men det är ju sådan där lågmäld men ändå trallvänlig folkcountry som jag har svårt att säga nej till.  Här framför de en Lindsey Buckingham-komponerad Fleetwood Mac-låt:

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #2

#2: Sixteen Horsepower Secret South (2000)



Det tog lite tid för mig att förstå. Första gången jag lyssnade på Secret South var jag inte riktigt med på tåget. Jag var på stationen men väskan var inte färdigpackad. Visst hästkrafterna hörde jag men med några undantag så hittade jag inte låtarna i Sixteen Horsepowers gotiska countryvärld. Men som det ofta är med riktigt stor konst kräver den tid att upptäckas även om den finns där till synes rakt framför en. Det var först efter uppföljaren Folklore och senare en konsert på Berns i Stockholm som jag på riktigt löste biljetten som ledde mig in i David Eugene Edwards apokalyptiska countrylandskap. Då återvände jag till Secret South och sen dess är jag fast och idag är det denna skiva jag håller högst i Edwards produktion som nu sträcker sig över två decennium.

Med undantag för två utsökta covers, Nobody 'Cept You (Dylan) och Wayfaring Stranger (trad.), och den mer direkta inledningen i Clogger, kräver stora delar av detta album tålamod, koncentration och eftertanke hos lyssnaren. Det här är ingen hissmusik. Melodier och känsloyttringar flyter samman och det kan emellanåt vara svårt att hålla isär låtarna från varandra. Musiken lämnar dock en aldrig oberörd så länge du lyssnar allt vad du orkar. Symptomatiskt är att Nobody 'Cept You i Dylans egna version är en tämligen alldaglig låt som lätt passerar obemärkt förbi. (Du hittar den på The Bootleg Series Volume 1-3.) Edwards & Co transformerar den genom ett gotiskt 16 HP-filter och därefter framträder den som en helt fantastisk låt. Det är inte enda gången den Denver-förankrade kvartetten (senare trio) visar på fingertoppskänsla och lyckas förädla låtmaterial på ett nästintill alkemistiskt vis. Men även deras egna material räcker långt och visar att de är ett unikt och oumbärligt inslag i rockhistorien. Det bekräftas inte minst med låtar som Poor MouthSplinters och Strawfoot. Här finns inget överflödigt, det är högsta klass rakt igenom.

Du behöver inte studera Edwards texter på orden. Känslan som musiken förmedlar innefattar både en yttre och inre kamp mellan ont och gott och den går inte att ta miste på. Harmagedon står och knackar på dörren varje gång du lyssnar. Du behöver inte heller dela Edwards religiösa övertygelse innan du lyssnar för att du ska inse storheten med denna platta. Du blir i slutändan övertygad ändå. År 2015 känns dessutom albumet mer angeläget än någonsin förr. Det finns alltså ingen anledning till att inte lyssna.

måndag 30 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #3

#3: Midlake The Courage Of Others (2010)



Det finns något episkt och storslaget över den bitterljuva och ödesmättade känsla som redan de första tonerna på Midlakes tredje album inger. Det är inte för att de slår på stora trumman på något sätt, tvärtom snarare, utan för den melodiösa perfektion som blir påtaglig redan efter några sekunders lyssnande. Känslan växer sig starkare ju längre jag lyssnar på plattan och är minst lika påtaglig idag som när den kom för snart sex år sedan. Främst är det de förföriska melodierna som vävs in i stämsång, tvärflöjtsharmonier och gitarrmattor och som förtrollar likt ett underjordiskt väsen i en medeltida sagovärld.

Det har under 2000-talet figurerat flertalet talangfulla och skäggiga folkrocksgrupper som hämtat inspiration från både de brittiska öarna i form av Petangle, Fairport Convention och Richard Thompson och från Amerika med ledstjärnor som Crosby, Stills & Nash, Gene Glark och Simon & Garfunkel. Men ingen grupp låter som Midlake gjorde på The Courage Of Others och till viss del även på föregångaren The Trials Of Van Occupanther. Det fanns något där som kändes unikt. Utöver ovan nämnda finns det tongångar som för tankarna till både Radiohead och Fleetwood Mac. Det som är gemensamt för Midlake med dessa gruppers starkaste bidrag till rockhistorien är att de inte behöver använda sig av några spektakulära innovationer för att nå största möjliga effekt av musiken. Den där euforiska känslan som ofta uppstår när du lyssnar på storslagen musik smyger sig på ändå och håller i sig under lång tid. Det finns ingen anledning att lyfta ur enskilda spår på skivan för det är helheten som gör det.

Midlake hamnade lite i skymundan i skäggrocksträsket av ett lite mer lättillgänligt Band of Horses och kritikergunstlingarna i Fleet Foxes. Men i min värld stod sig Texaskvintetten sig främst. Kanske var det sångaren Tim Smiths bidrag som gjorde det. För när han sedan försvann blev de visserligen ett ytterst kompetent men tämligen ordinärt rockband. Den flanelldoftande tvärflöjtsrocken blev aldrig vackrare än så här. Jethro Tull får ursäkta.

tisdag 17 november 2015

DBUK - Denver Broncos UK (SCACUNINCORPORATED)

Jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan mina personliga favoriter i det punkiga domedagscountrybandet Slim Cessna's Auto Club och Denver Broncos UK. De tongivande medlemmarna är fortfarande Jay Munly och Slim Cessna men med bland annat kvinnlig medverkan i form av Rebecca Vera. Soundet är lite mer tillbakalutat men känns för övrigt bekant. I vilket fall finns DBUK:s debutalbum, Songs One Through Eight, nu tillgängligt för beställning här eller streamat på på Spotify. Musiken kan liknas vid en film av Coenbröderna fast på skiva. En märklig liknelse kanske men ni får lyssna själva så kanske ni förstår vad jag menar.


söndag 15 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #4

#4: Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)



Jag är väl medveten om att jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag har haft tur. Hitintills åtminstone och det får man ju vara ödmjukt tacksam för. Men för den sakens skull är inte livet en enkel sak att handskas med. Oro och ångest över stort och smått påverkar oss alla vid olika skeenden i livet. Vid dessa tillfällen, när det mörka tar överhanden och demonerna får härja fritt i ens inre, får musiken en allt viktigare funktion. Det finns då skivor och artister jag återvänder till och Solomon Burkes Don't Give Up On Me är en av dessa.

Solomon Burke hade en av de största och mest kraftfulla rösterna inom den amerikanska soulmusiken. Det är inte för intet han kallades The King of Rock & Soul. Efter ett framgångsrikt sextiotal följde ett par decennier där han i första hand levde på gamla meriter och ett par hyllade gospelinspelningar men som inte riktigt nådde en lika bred publik. Däremellan agerade han även pastor, begravningsentreprenör och är dessutom upphovsman till 21 barn i två äktenskap. Att han har erfarenhet av både livets goda och mörka sidor är något som bekräftas på albumet Don't Give Up On Me som blev ett slags comebackalbum för en artist som egentligen alltid varit produktiv. Hans karriär går att likna vid soulmusikens motsvarighet till Johnny Cash där de under det sista decenniet av deras respektive liv fick uppleva en välförtjänt musikalisk renässans efter lång och trogen tjänst. Deras förmåga att träda över genregränser och trots hög ålder fortsätta betrakta modern pop- och rockmusik med nyfikna och öppna ögon utan att rucka på sin egen övertygelse eller trovärdighet bidrog till att de lockade till sig en skara unga beundrare trots att de själva befann sig i pensionsålder.

Don't Give Up On Me spelades in live i en studio i Los Angeles, där Burke hade sitt hem, på fyra dagar med den smakfullt ljudkänsliga Joe Henry som producent. Några av rockhistoriens främsta låtskrivare, som Tom Waits, Dan Penn, Bob Dylan, Nick Lowe, Van Morrison och Elvis Costello, bistod med material och slutresultatet är fantastisk. Trots vitt skilda låtskrivare finns det en sammanhängande röd tråd. Sinnesnärvaron är total under hela albumets speltid och präglas av ett tillbakalutat och eftertänksamt lugn som skänker förtröstan och hopp i dystra tider.

Titelspåret, där Dan Penn står som en av upphovsmännen, tillhör inte helt oväntat albumets höjdpunkter. Något mer förvånande, utifrån ett vidare tidsperspektiv, är att det är två britter med rötter i new wave-musiken, Costello och Lowe, som står för två andra av mina personliga favoriter på skivan. Inte överraskande med tanke på artisternas låtskrivarförmåga, de har ju alltid haft en förkärlek till amerikansk soul, country och gospel, men deras musikaliska bakgrund är ändå väsensskild från Burkes och kanske är det därför det blir så förträffligt resultat. Joe Henrys egna bidrag, Flesh And Blood, är också värd att nämna i sammanhanget och att The Blind Boys of Alabama gästar på None Of Us Are Free gör det hela knappast sämre. Som helhet finns det inga djupa dalar och det är nog enbart Dylans Stepchild som går mig obemärkt förbi.

Solomon Burke dog hastigt på en flygplats i Amsterdam 2010, 70 år gammal, under en pågående turné. Att han inte alltid prioriterade sin hälsa kanske framgår av videoklippet nedan. Men hans välljudande gospelröst och själfulla musik lever kvar och behövs mer än någonsin i en allt oroligare värld.

tisdag 10 november 2015

Muddy Waters: Folk Singer

Det är sällan jag lyssnar på renodlad blues. Detta trots att jag är fullt medveten om musikstilens betydelse för rockens, countryns och soulens utveckling, det vill säga i princip all musik jag gillar. Jag har istället nått blues som har transformerats genom ett pop-, rock- eller soul-filter via artister som Led Zeppelin, White Stripes och Otis Redding.


Men idag har jag lyssnat på Muddy Waters platta Folk Singer. En platta jag införskaffade på en remasterad CD för ett par år sedan men sedan stått nästintill ospelad i skivhyllan. Att Muddy Waters var en talangfull sångare och artist är inget som behöver diskuteras eller motiveras. Det som gör att detta album lyfts ytterligare en dimension är det fantastiska ljudet och produktionen. Skivan gavs ut 1963 som följd av den folkmusiktrend som pågick i början av 60-talet. Waters valde då att spela in ett akustiskt bluesalbum för att bredda sin publik.

Upplevelsen när du lyssnar på musiken, som ska avnjutas på hög volym ur en hyfsad HiFi-utrustning, är att du befinner dig i samma rum som musikanterna. Att kunna förmedla rummet är ett kvitto på bra ljud. Det är något man ofta upplever vid konserter men inte alltid lyckas förmedlas i inspelat format. Men Muddy Waters lyckades och det är ett skäl till att alla bör lyssna Folk Singer. Men det finns flera. Ett stycke musikhistoria.

måndag 9 november 2015

Anna von Hausswolff

Det tog tid för mig att förstå skönheten i Anna von Hausswolffs musik. Jag hade lite svårt med den hyllade debuten första gångerna jag hörde den. Jag uppskattade dock hennes ambitiösa och orgelbaserade platta Ceremony som kom 2012. Jag tyckte hennes egensinniga röst kändes mer harmonisk med den svulstiga och pretentiösa inramningen som kyrkorgeln bidrog till. Trots att att plattan snart är tre år gammal upptäcker jag ständigt nya saker när jag lyssnar på den idag, vilket fortfarande sker med jämna mellanrum och den har i sin tur bidragit till att jag har omvärderat debutskivan. Det är dock musik som kräver sin tid och sitt utrymme.

Nu är hon aktuell med nytt album, The Miraculous, som ges ut i dagarna och av det jag hört tar hon med sig sin kyrkorgel in i goth- och doomrockens förlorade paradis. Det skrämmer inte mig. Tvärtom.

Alberta Cross

Ibland är det kul med arenarock. Om det svänger vill säga. Alberta Cross skapar välljudande arenarock som är närbesläktad med samtida aktörer som My Morning Jacket, The National och Band of Horses. Historiska rötter finns i The Band, Neil Young och liknande storheter.


Att placera Alberta Cross geografiskt är inte helt enkelt men sångaren och frontmannen, Petter Eriksson Stakee, är född och uppvuxen i Uppsala men har tagit vägen över London, där gruppen bildades, för att sedan bege sig till New York där gruppen numera har sin bas. De är aktuella med ett nytt självbetitlad album som i mina öron låter hoppingivande. Framförallt övertygar sången och de svulstiga arrangemangen. Det här är den typen av musik, melodramatisk countryrock med fötterna placerade i rätt mylla, som jag lätt faller för vid de första genomlyssningarna men som sedan riskerar att falla i glömska om inte låtarna sätter sig tillräckligt väl så jag ska avvakta lite med mitt helhetsomdöme. Men just denna novemberdag kändes plattan som en välbehövlig positiv injektion. Jag tror det håller längre än så. Jag hoppas det, för låtar som Western Skies, Ghost of Santa Fe, Heavy Words och Smoky Lake med flera sitter nästan redan där.

Att de i videon befinner sig i ett källarvalv känns lite missvisande. Det här är musik för större scener än så.

söndag 8 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #5

#5: Feist The Reminder (2007)



Vissa skivor fastnar redan redan först gången du hör den. Det är inte alltid ett gott tecken. Det kan vara ett tecken på att du kommer att tröttna redan efter ett par genomlyssningar. Men i vissa fall stannar musiken kvar och lever vidare i ens medvetande under lång tid. Som med Feist platta The Reminder.

Jag minns när jag hörde Leslie Feist andra soloplatta första gången. Det var fortfarande vid en tid då jag inte hade all musik tillgänglig i digitalt format, nedladdningens hysteri till trots, och det fortfarande fanns en mening i att bege sig till en skivaffär för att upptäcka ny musik (ja, jag saknar den tiden och den tillvaron). Jag befann mig då i den utmärkta skivbutiken Vaxkupan i Norrköping där jag då bodde och var egentligen på jakt efter en present till min bror. Eftersom jag vet att vi i 95% av fallen brukar falla för samma typ av musik var det i princip som att söka efter musik till mig själv. Den initierade butiksägaren tipsade mig om några nya plattor varav Feist var en av dem. Redan vid första tonen insåg att det var ju precis det här jag sökte. Det var vid denna tid tunnsått med samtida kvinnliga singer/songwriters i min musiksamling så behovet fanns där. Feist kom att med sin stilrena pop med vibbar av såväl soul, jazz som LoFi-rock att öppna ögonen och öronen för mig och samtidigt bereda väg för andra kvinnor att nå ända in i vita mäns välutrustade HiFi-utrustningar. Ungefär som Joni Mitchell på 70-talet nådde en publik som fastnat i Dylan och Neil Young allt för länge. Hon hade dessutom en bakgrund och approach som gjorde henne till en kritikerfavorit i rätt kretsar. Men det här är mer än bara hipstermusik.

Musiken känns hela tiden trots att känslouttrycken är återhållsamma. Ungefär som en platta med Sade. Musiken smyger sig på och växer sig allt starkare desto längre in i skivan du kommer och ju mer du lyssnar. Varenda ord och ton känns genomtänkt och ingenting är överflödigt. Det påminner till sina yta om Francoise Hardy men musiken kan också liknas vid Carole King som tolkas av Lambchop eller varför inte My Morning Jacket.

Lite senare samma år såg jag Feist live på Cirkus i Stockholm och min hängivenhet till hennes musik blev knappast mindre efter det. Både hennes föregångare och efterföljande platta är värda att uppmärksamma även om dessa inte fått en lika betydande plats i mitt musiknördiga hjärta.


torsdag 5 november 2015

Skivmässa i Lund den 7 november 2015

Som vanligt får man leta efter informationen men på lördag, den 7:e november, är det återigen dags för skivmässa i Lunds stadshall. Klockan 12:00 sägs portarna öppna men de kan säkert stå öppet tidigare än så. För den med god ekonomi och mycket tid kan ju dagen efter fortsätta turnén till Malmö där en skivmässa äger rum i Slagthuset. Se mer info här.

söndag 1 november 2015

Daniel Norgren live! Det är så mycket bättre.

Jag började att lyssna på Daniel Norgren i våras. Ganska sent med tanke på att hans skivproduktion snart pågått i ett decennium. Men det var först med skivan Alabursy som jag på allvar förstod hans musikaliska begåvning. Hans tekniska begåvning hörde jag redan på skivan Buck men tyckte att skivan spretade för mycket vid de första genomlyssningarna och sedan föll den i glömska i brist på tålamod från min sida.


Ikväll såg jag honom för första gången live på Lunds Stadsteater. Inramningen var den bästa tänkbara och ljudet fantastiskt. All kredd till arrangörer och tekniker. Kompmusikerna gjorde också sitt till men i centrum stod givetvis Norgren själv vars musikaliska begåvning uppenbarades till fullo. Jag har gillat hans röst när jag lyssnat på hans plattor men att den var så stark och med ett så brett register förstod jag först nu. Den har förmågan att fånga bekanta toner från allt från Neil Young och Tom Waits till Chris Isaak och Van Morrison. Imponerande. Hans muscierande på såväl piano som gitarr var lika självsäkert som briljant. Nästintill magisk atmosfär från början till slut och detta kommer jag bevara som ett av mina bästa konsertminnen någonsin.

Hans skivor har hitintills inte levt upp till samma ljudkvalité som det jag fick uppleva denna kväll. Jag hoppas kommande produktioner fångar hela hans register och att han anlitar Joe Henry, Blake Mills, Jonathan Wilson eller något annat ljudsnille som producent. Det förtjänar hans talang och hans musik.

fredag 30 oktober 2015

Gospel för vilseförda - Andliga favoriter

Flertalet av min favoritartister sjunger ofta om Gud och andlighet i olika former. Inte nödvändigtvis på ett dogmatiskt eller missionerande sätt som ofta görs inom det som benämns som "tvättäkta" religiös musik. Snarare utifrån syndarens, agnostikerns och tvivlarens perspektiv. Jag gillar det. Personer som låter övertygade om ytterst osäkra ting får mig alltid att tvivla. Däremot tilltalas jag av strävan efter något som är större än det materiella och det greppbara, något som är större än livet självt, även om angreppsvinklarna kan skifta. Det kan handla om en metafor eller en illusion men i musikens värld har detta ingen betydelse. Det är känslan och upplevelsen av det som är njutningen och den är fortfarande fri.

Att inom rockmusiken välja att sjunga om Gud är kanske inte det mest lättsålda knepet för att nå en större publik, åtminstone inte om vi rör oss på europeisk mark. I USA ser det lite annorlunda ut och där är släktskapet mellan rockmusik och gospel mer framträdande. Rockmusiken har ju annars en bakgrund i att vara en reaktion mot just de konservativa krafterna i samhället där kyrkan och därmed även kristendomen fått utgöra en symbol för detta. Rocken har därför valt att sjunga om flyktiga relationer, sex, droger, utanförskap och social revolt i allmänhet. Men när artister åldras räcker inte dessa ämnen till för att hålla karriären vid liv ända till pensionen. Då har det ofta funnits två vägar att gå, antingen den andliga vägen, tänk Leonard Cohen, Bob Dylan, Peter LeMarc med flera. Observera att det inte handlar om att förmedla ett religiöst budskap i första hand utan att istället tillämpa ett andligt bildspråk för att beskriva något större och då kommer ofta Gud och bibliska metaforer in i musiken. Eller så väljer man den politiska vägen likt artister som Bruce Springsteen, Steve Earle, Kent, Ulf Lundell. Jag erkänner att detta är grova generaliseringar men tyckte det var en intressant tanke. Att när rockens basala teman kopplat till pubertet, kärlek, ensamhet och en vägran att inrätta sig i vuxenheten inte räcker till så bär vägarna vidare mot religiositet eller politik. Givetvis finns det artister som jobbar på båda planhalvorna, tänk Morrissey och Thomas Andersson Wij för att nämna några.

Thomas av Aquino lär ha sagt att "de bräckligaste kunskaperna om de högsta tingen är mer önskvärda än de säkraste kunskaperna om de lägre tingen". Av just det skälet har jag satt ihop en Spotifylista på just detta tema. Det handlar inte om låtar som nödvändigtvis är religiösa utifrån konventionella definitioner utan snarare låtar som lyfter musiken till ett andligt plan och då blir det ju inte sällan himmelskt vackert.

torsdag 22 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #6

#6: The White Stripes White Blood Cells (2001)



Det räcker inte med talang. Det krävs vilja också. Och givetvis hårt arbete. Denna klyscha går säkert att diskutera utifrån flertalet olika aspekter men stämmer väl in på Jack White. Hans vilja att ta sig fram och bli en odödlig legend inom rockmusiken går inte att ta miste på. Likt en ung Bob Dylan, ett nybildat Led Zeppelin eller varför inte the Clash, framstod det som om White var beredd att gå över lik för att nå målet. Ja, kanske inte fysiska lik av mänsklig natur, men över musikaliska lik som gömt sig i rock'n'roll- och blueshistorien. Han har aldrig dragit sig för stjäla riff och textrader från sina hjältar för att sedan transformera dem in i 2000-talet. Stölderna har, precis som i fallen Dylan och Led Zeppelin, varit uppenbara men den uppriktiga och spontana energin i framförandet smittar av sig och bidragit till att man som lyssnare har överseende med det mesta. Det handlar lika mycket om hyllning till det förgångna som en stöld för egen vinnings skull.

The White Stripes, gruppen som Jack White drev tillsammans med sin ex-fru Meg, släppte 2001 skivan White Blood Cells. Deras tredje i ordningen men den första som jag fick nys om och jag var knappast ensam. Den var med den plattan de fick sitt genombrott för en bredare publik. För mig blev det inte bara en fantastiskt underhållande platta att lyssna på utan även en ögonöppnare för vidare vyer i musikhistorien. Visserligen mot musikaliska landskap jag redan var på väg emot men med White Stripes som som inspiratörer påskyndade det en oundviklig process. Främst när det gäller den amerikanska musikhistorien i form av blues och country.

White Blood Cells är knappast tidlös i sitt sound. Albumet blev ett av flaggskeppen för den garagerock som erövrade populärkulturen i början av 2000-talet tillsammans med grupper som The Strokes, Black Rebel Music Club,The Hives med flera. Men till skillnad från dessa grupper så fanns det en djupare förankring i rockhistorien i White Stripes musik vilket gjorde att de överlevde trenden och hade möjlighet att vidareutveckla musiken i fler riktningar. Här går det att finna fler likheter med grupper som Led Zeppelin och The Clash och det är den typen av musik som senare får ett större värde mer än bara som ett nostalgiskt minnesmärke. I likhet med dessa två giganter inom rockhistorien uppmanade The Whites Stripe med sin musik unga moderna människor att börja lyssna på musikhistorien med nya öron.

Plattan är spretig, 16 låtar på dryga 40 minuter, och i ärlighetens namn är inte allt oumbärligt. Men det finns en drös av fängslande låtar som är sprängfyllda med rockhistoria och där det finns en kombination av träffsäkra gitarriff, trallvänliga popmelodier och fyndiga texter som pendlar mellan det triviala och det mörka i livet. Texter som etsar sig fast och ger näring åt att gå motvals med rådande trender och förväntningar. Jack Whites hänsynslösa entusiasm och nästintill spirituella inlevelse i musiken smittar av sig på mig som lyssnare än idag.

På senare år har Jack Whites musik, främst på hans soloplattor, fått en mer konventionell struktur och blivit lite mer fast i formerna. Hantverksmässigt ofta stilrena album men även om jag lyssnar på dem med viss behållning så finns det något jag saknar i musiken. Kanske är det den ungdomliga entusiasmen och spontaniteten som präglar White Stripes första plattor. Det är i vanlig fall inget jag eftersträvar när jag idag lyssnar på musik men i White Stripes fall är det annorlunda och jag hoppas det inte enbart är av nostalgiska skäl för det här är ju bra på riktigt. Visst är det!?

tisdag 20 oktober 2015

Daniel Norgren igen...

Jag har de senaste dagarna med otålighet inväntat ett paket från CDON med Daniel Norgren senaste på vinyl. Med en fånig trotsighet gentemot den moderna teknikens möjligheter har jag inte velat lyssna på skivan innan den kommer till mig i fysiskt format. Mer än den utsökta låten I Waited For You som kom för någon månad sedan. Jag vill att det ska vara som förr i tiden när jag fick en ospelad och efterlängtad skiva i handen och försöka återskapa den där speciella känslan av att höra något för första gången. Som ett barn på julafton där jag inte vill veta vad som finns i paketet innan jag öppnar. Streamat format inger dessutom aldrig samma möjlighet till koncentration och sinnesro i min värld. Upplevelsen blir inte fullständig.


Men när jag idag inte fick några positiva besked från posten gav jag upp och lyssnade på skivan via Spotify och kan redan efter ett par genomlyssningar konstatera att den gode västgöten inom loppet av ett halvår gett ut två utmärkta plattor i sann nordisk singer/songwriter-anda och får ett alltmer förfinat och särpräglat uttryck för varje album som kommer. Det är musik som lämpar sig utmärkt för ett slutet rum. Och om en dryg vecka ska jag få tillfälle att uppleva musiken live. Förväntan är hög och det kommer aldrig modern teknik kunna ta ifrån mig.

fredag 16 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #7

#7: Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)



Andrew Bird är en sådan där unik musikalisk begåvning som skiljer sig från mängden inom pop- och rockmusikfåran. Hans persona passar nog egentligen bättre in inom jazzen eller den klassiska musiken. Ett musikaliskt snille som ibland kan framstå för genialisk för sitt eget bästa. Eller kanske snarare för lyssnarens bästa. Musiken han skapar innehåller så många dimensioner av briljans att risken finns att den går över huvudet på oss vanliga dödliga. Låtarna tenderar emellanåt att falla i skymundan av melodislingor och textrader som går i kors och tvärs med varandra. Men när allt faller på plats och jag tror mig, med mitt begränsade intellekt, förstå blir det fantastiskt bra. Armchair Apochrypha är rakt igenom, från början till slut, ett album där låtarna och musiken når fram och träffar rätt hos mig.

Den visslande violinvirtuosen från Chicago har spelat in plattor med varierande karaktär från slutet av 1990-talet. Armchair Apocrypha var det första album som nådde mig. Sedan dess har jag följt allt han spelat in och även gått tillbaka och upptäckt några av hans tidigare alster. Finns en hel del russin att plocka ur kakan men det har aldrig blivit så sammanhängande bra som på detta album som toppas av den majestätiska låten Armchairs. Storslagen musik förpackat i ett indiepopfodral som spricker i sömmarna.

Något som fortfarande grämer mig är att jag inte fick plats i Annedalskyrkan i Göteborg då han uppträdde där i samband med Way Out West 2009. Därmed har jag aldrig fått uppleva hans musik live än. Jag hoppas nytt tillfälle ges men tills dess får väl streamade videos utgöra en klen tröst.

söndag 11 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #8

#8: Gillian Welch The Harrow & the Harvest (2011)



Få artister för med sig lika stor respekt inom sitt gebit som Gillian Welch. Hon hyllas av i princip alla som har något som helst intresse för bluegrassdoftande singer/songwriter-musik (vilket i och för sig är alldeles för få) och det är välförtjänt. Trots en ganska lång karriär, som snart sträcker sig över två decennium, är hennes produktion tämligen sparsmakad men när något väl kommer är det nästan alltid av högsta kvalité. Hennes trogna kompanjon David Rawlings, som har varit med från inledningen av hennes karriär, har också en betydande roll i sammanhanget som producent, medmusikant och låtskrivare. Om musik någonsin kan beskrivas som tidlös så utgör Gillian Welch musik ett utmärkt exempel på detta.

The Harrow & the Harvest från 2011 tillhör min favorit ur hennes katalog. Welch och Rawlings behöver inte ta till några tekniska innovationer eller storslagna effekter för att musiken ska träffa rätt. De sköter allt musicerande på egen hand som mest består av banjo och gitarrer. Handklapp är det närmaste slagverk man kommer.  Det räcker gott nog. Låtarna, den sparsmakade instrumenteringen, produktionen och sångrösten uppnår en sådan perfektion att resultatet blir så vackert att den står pall för flyktiga hipstervindar. Det här är musik som folk med god smak kommer lyssna på även när detta sekel är till ända.

Att det sedan är metalbandet Baroness frontman John Dyer Baizley som står för det konstnärliga arbetet som utgör omslaget är en kuriositet väl värd att nämna i sammanhanget.


torsdag 1 oktober 2015

Adolescence Oriented Rock

Det är något med denna tid på året, sensommaren och inledningen på hösten, som gör att jag återkommande drabbas av en obotlig känsla av nostalgi och vemod. Känslan blir bara värre med åren. Inte sällan är det en känsla som för mig tillbaka ungefär femton eller tjugo år tillbaka tiden. Till mina sena tonår och de tidiga 20. En anledning till att detta sker med allt starkare kraft är inte att jag egentligen vill tillbaka utan att minnet börjar svika mig. Mina tonår raderas så sakteliga ut från mitt medvetande. Jag har i princip levt lika länge efter denna fas i livet som den ålder jag då befann mig i. Det gör att mina minnen inte är länge lika tydliga utan formas enbart av känslor som på olika sätt skriver om, förvanskar och romantiserar dåtiden. Känslan är vemodig men jag söker den ändå. Givetvis tar jag musiken till min hjälp.

Nostalgi är en farlig utgångspunkt för val av god musik. Med nostalgi som utgångspunkt bygger sällan valet på om du idag tycker att det är kvalité eller inte utan snarare utifrån den känsla du hade som tonåring. Att återuppleva något som passerat och för ett ögonblick stanna tiden. Jag vill inte tillbaka till mina tonår, jag har det på många sätt bättre nu men jag saknar ändå känslan av att ha allting framför mig. Välkommen 40-årskrisen, du har redan gjort entré i mitt liv. Jag hoppas det räcker med musiken.

Här är min lista över den musik som förstärker dessa känsloyttringar och som kom att bli avgörande för formande av mitt obotliga musikintresse och som jag förknippar med åldern ca 17 till 25 år i mitt liv. (Listan ska spelas i Shuffle Mode)


fredag 25 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #9

#9: Esbjörn Svensson Trio Leucocyte (2008)



Det sägs att E.S.T improviserade när de spelade in detta album i en studio i Sydney men det känns nästan obehagligt förutbestämt. Albumet var producerat och färdigt för lansering redan i maj 2008. En dryg månad senare avled Esbjörn Svensson i dykolycka och ett par månader senare gavs albumet ut. Det känns därav extra ödesdigert att lyssna på ett album som har döden och livet som ett genomgående tema. De har till och med en tyst minut inlagd i titelspåret som är indelat i fyra sviter.

Detta album är omöjligt att lyfta ur sitt sammanhang och jag vet att dess inverkan på mig är kopplat till Esbjörn Svenssons tragiska bortgång. Jag anser att han tillhör en av de största musikaliska genierna inom svensk musikhistoria och det hävdar jag utan att kunna jazzen särskilt väl. Eller kanske just därför. Faktum är att jag relativt sällan lyssnar på renodlad jazz vilket inte minst märks på denna lista. Men jag har alltid tilltalats av Esbjörn Svenssons musik ända sedan albumet Winter in Venice från 1997. Trions förmåga att förvalta arvet från den svenska jazzhistorien (Jan Johansson, Lars Gullin) och internationella giganter (Thelonius Monk, Keith Jarrett) och samtidigt kunna förena med modern rockmusik har bidragit till att jag inte har kunnat värja mig från gruppens musik. Det här är musik som är större än att kunna begränsas av en genrebeteckning.

Jag vill dock inte på något sätt förringa de övriga musikanterna, basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström, betydelse. En orsak till att detta album skiljer sig en del från E.S.T:s övriga katalog är att det är improviserat och därmed har alla musikanter en mer framträdande roll och kanske var det därför det blev så bra. Det märks även på uppföljaren 301 som samlar övriga inspelningar från denna sejour i Australien.

Det här är på en och samma gång ett av de vackraste, hårdaste, mest vemodiga och mörkaste album jag har i min skivsamling och det är normalt sett inget jag förväntar mig av ett jazzalbum. Bitvis är intensiteten så hög att även en tyst minut framstår som ljuv musik.



onsdag 16 september 2015

Det finns en botten även för sorg

Jag har precis avslutat läsningen av Tom Malmquist bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. På många sätt en fruktansvärd bok, om man ser till händelseutvecklingen som skildras, men samtidigt så oerhört vacker och omtumlande att jag aldrig riktigt har kunnat lägga ifrån mig boken under den senaste veckan. Den har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag rekommenderar nästan alla att läsa den men varnar samtidigt känsliga läsare för den ocensurerade och råa beskrivningen av en människas upplevelser när ens livskamrat dör men som samtidigt föder nytt liv och blir början på något helt annat.  "...jag har det bästa bakom mig och det viktigaste framför mig..." skriver Malmquist i det avslutande kapitlet och på något sätt inger den meningen hopp i en för övrigt dyster, förvirrande och sorgsen tillvaro som uppkommer i saknaden av flickvännen och mamman till deras nyfödda dotter. Under samma period går även Toms pappa bort efter en längre tids sjukdom. Trots all tragik lyckas Malmquist beskriva situation utan onödig självömkan eller överdriven sentimentalitet vilket skapar utrymme för mig som läsare att göra tolkningar av situationen. Det gör det hela mer intressant och i längden mer berörande.


Anledningen till att jag uppmärksammade boken var att samme Malmquist, som är son till sportjournalisten Thomas Malmquist och döpt efter Tom T. Hall(!), under 00-talet gav ut ett par plattor i sann singer/songwriter-anda. Debuten, Fish In A Tear, från 2007 uppmärksammade jag och införskaffade på någon av Stockholms skivbörsar en gång i tiden men eftersom det vid denna era kom för mycket inom samma genre för att jag skulle hinna ta in allt föll den bort ur mitt medvetande alldeles för tidigt. Musikaliskt finns det tydliga referenser till Will Oldham, Vic Chesnutt och den countrydoftande singer/songwriter-musiken med rötter i det tidiga 1970-talet (John Prine, Gene Clark, Gram Parsons, Van Zandt med flera) men står sig ändå ganska stadigt på egna ben. Det finns något säreget över Malmquist skapande som synliggörs i såväl det han skriver som det han har skapat inom musiken. Jag blev tvungen att gå ner till källaren för att leta reda CD-skivan och har under läsningens gång lyssnat på den med behållning och blev nyfiken på uppföljaren från 2009 som jag missade helt. Skivorna finns tillgängliga på Spotify och det är ju aldrig försent att återupptäcka god och intressant musik.


söndag 13 september 2015

Svensk americana - en spellista

Under de senaste åren har flertalet svenska artister med musikalisk förankring i den amerikanska myllan kommit ut med lysande musik. Jag tänker främst på Daniel Norgren, The Tallest Man On Earth och Basko Believes. Det motiverade mig att sätta ihop en spellista på Spotify med svenska artister som under senaste decennierna tydligt inspirerats av den countrydoftande americana-genren där artister och grupper som Townes Van Zandt, The Band, Gram Parsons, Gene Clark, Wilco, Will Oldham, Son Volt, The Jayhawks, Lucinda Williams med flera utgör viktig byggstenar. Det här är en lista som är under konstruktion och låtar kommer läggas till och andras sorteras bort men om ni vill följa med får ni ju gärna lyssna.

lördag 12 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #10

#10: Mastodon Once More 'Round the Sun (2014)



Av någon anledning känner jag ofta att jag måste försvara mig när jag vill hylla heller framhäva det briljanta med ett heavy metal-album. Som ett "det här är bra fast det är hårdrock"-resonemang. Det är egentligen löjligt men det har med mitt förflutna musikintresse att göra. Hårdrocken var den musikstil som en gång tiden gjorde mig förälskad i populärkultur och musik i stort men som jag sedan övergav och till viss del förnekade för en tid. Därför finns det ett ambivalent förhållningssätt till dieseldoftande, blytung rock med bredbent benföring, vilket jag klargjort på denna blogg vid tidigare tillfällen. Innerst inne vill jag dock enbart betrakta musiken så som den låter och njuta av det som tilltalar mig oavsett genre och yttre attribut. Jag har med åren blivit bättre på det och ser idag något befriande med modern hårdrock. Men ändå finns det kvar ett tvivel som gnager inom mig ända fram tills dess att jag lyssnar på den amerikanska kvartetten Mastodon. Då faller alla sådana postpubertala identitetskriser samman, musiken får tala för sig självt och jag ges tillfälle att enbart njuta och slutar tänka.

Mastodon har haft en avgörande betydelse för mina sökval inom rockmusiken under de senaste 7-8 åren. De har för varje album de givet ut tagit ett steg närmare min ständigt expanderande musikaliska sfär. Once More 'Round the Sun är i mitt tycke deras bästa album i en för övrigt gedigen katalog. Jag misstänker att riktiga metalheads inte håller med men där är säkerligen våra perspektiv annorlunda. Det här är det mest direkta och lättillgängliga album med flertalet låtar som har en kommersiell hitpotential. Om jag ska snöa in mig på svårdefinierade genrebegrepp så är det här albumet mer rak hårdrock än progressiv metal i jämförelse med deras tidigare plattor även om det på många sätt är en logisk uppföljare till föregångaren The Hunter. Gruppmedlemmarna har tidigare framhävt Genesis och Yes som lite otippade influenser men detta album doftar mer ett Thin Lizzy som överlevt såväl 80-talets thrash, 90-talets grunge som 00-talets stenålder.

Jag har delat den här videon förr men den är ju så underhållande att jag inte kan låta bli att göra det igen:


onsdag 9 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #11

#11: Robert Plant & Alison Krauss Raising Sand (2007)




Han: En av hårdrockens främsta pionjärer som sångare i ett av 1970-talets största och mest framgångsrika men också skandalomsusade brittiska rockmonster, Led Zeppelin.

Hon: En fiolspelande sångerska som under de senaste decennierna varit en av de mest hyllade och framgångsrika countryartisterna i Nashville med en stadig förankring i den amerikanska bluegrass- och gospeltraditionen.

Ett samarbete dessa personer emellan kan tyckas som osannolikt och kanske var det därför det fick ett sådant enormt bifall och genomslag. Plattan Raising Sand hyllades av en bredare publik än vad någon av dessa artister hade kunna möta på egen hand. Det är inte alltid crossover av den typ fungerar mer än som intressant experiment, typ Elvis Costello och The Roots samarbete, men i det här fallet finns det ett mervärde. Det beror dels på att de båda har unika röster som på på egen hand kan bli tröttsamma i det långa loppet men när de vävs samman så blir de fantastiska. Sedan är det ju ett utsökt val av låtar med upphovsmän/kvinnor som Everly Brothers,  Waits/Brennan, Townes Van Zandt, Gene Clark med flera. Den nästintill drömska och smått svävande ljudproduktionen tillskrivs T-Bone Burnett vilket skapar en sammanhängande helhet av något som skulle kunnat spreta åt alla möjliga håll. Ett utsökt album som får en given plats på min lista. Ingen vidare diskussion om den saken utan det är bara att lyssna och njuta.

tisdag 1 september 2015

Klorin & Vin med Baroness

Mitt förhållningssätt till hårdrock är komplicerat. Jag pendlar mellan att älska och förakta några av de mest karakteristiska dragen inom denna omfattande musikgenre. Sånger om drakar, demoner, medeltida riddare och annat fantasyrelaterat går jag inte igång på. Inte heller gäll falsettsång a'la Iron Maiden eller Helloween eller fäktande gitarrsolon. Men samtidigt finns det en hel del inom denna genre jag lockas av. Sättet att angripa livets mörkare sidor och inte sällan det vidsynta genreöverskridande förhållningssättet till musik. Att kunna kombinera tungt, aggressivt gitarrmangel med atmosfäriska och melodiska ljudbilder har bidragit till att jag på senare år börjat upptäcka fantastisk musik av grupper som Mastodon, Opeth, Katatonia, Baroness och In Flames. Dessutom har jag format mitt musikintresse utifrån grupper som Led Zeppelin, Guns 'n Roses och Metallica. På omvägar har jag även insett storheten i 70-talets hårdrock som Thin Lizzy och Blue Öyster Cult. Så på det stora hela ligger nog den dieseldoftande hårdrocken mig varmt om hjärtat.

Nu är i vilket fall amerikanska Baroness aktuella med nytt. Någon gång runt jultid släpps albumet Purple. Jag håller ju deras föregångare högt och efter några genomlyssningar låter den här singeln lovande även om jag instämmer med de som riktar kritik mot deras burkiga ljudbild. Men vill de ha det så får del väl vara så då.



måndag 31 augusti 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #12

#12: PJ Harvey Let England Shake (2011)



Jag håller just nu på att läsa Svante Nordins gedigna biografi över Winston Churchill. Jag får erkänna att läsningen dock går lite trögt trots att innehållet är intressant. Det beror dels på att Nordin, som säkerligen är en ypperlig skribent för övrigt, har en (o)förmåga att upprepa fakta, påståenden och händelser som för historien på slingriga och till viss del omständliga vägar framåt. Kanske försöker Nordin fånga lite väl mycket historia i sin bok att han ibland glömmer bort vad han redan har sagt. Sedan beror min tröga läsning kanske främst på att livet som småbarnsfar gör att boken hamnar lite i kläm och att rätt fokus inte alltid finns där när läsning möjliggörs. Och detta faktum ska ju inte på något sätt dra någon skugga över Nordins verk.

Men trots allt är Churchill en fascinerande politiker som levde under en extremt händelserik period i den västerländska historien. Det som är intressant med Churchill är att han likt flertalet mytomspunna historiska ledare som, från vissa politiska läger åtminstone, hyllats trots att deras gärning sammanfallit med att de stormakter de varit ledare för degraderats i rang eller i vissa fall lett till totalt sammanbrott. Det går att göra en jämförelse i sammanhanget med vitt skilda personligheter som Karl XII, Michail Gorbatjov, Kleopatra och varför inte den romerska kejsaren Konstantin. Det går kanske även att nämna Olof Palme i sammanhanget även om det blir lite långsökt. Hur vi förhåller oss till dessa ledare beror ofta vilken nationalistisk, ideologisk eller i vissa fall religiös hemvist vi har. Men ofta är det väl så att historiska centralgestalter, hjältar och legender växer fram i motgångens tid?

I vilket fall är det svårt att inte tänka på Churchill då man lyssnar på PJ Harveys mästerliga Let England Shake. Det är Harveys uppgörelse med det hemland som en gång i tiden utgjorde ett imperium, vilket Churchill in i det sista försvarade, men som i och med de två ödesdigra världskrigen ofrivilligt kom att hamna allt längre ut i periferin i det världspolitiska maktspelet. Detta trots att de gick segrande ur de båda krigen. Harvey sjunger i låten On Battleship Hill om det första världskrigets stridigheter vid Dardanellerna (slaget vid Gallipoli) i Turkiet under vintern 1915/16 som blev ett fiasko för de allierade västmakterna däromkring 30 000 brittiska soldater stupade och totalt flera hundratusentals soldater föll offer i något som Nordin kan liknar vid ett militärt haveri. Intressant i sammanhanget är att det var Churchill, dåvarande marinminister, som var ansvarig pådrivare för denna aktion vilket höll på att kosta honom hela hans fortsatta politiska karriär. Om så blivit fallet kommer givetvis nästa fråga upp om hur världen hade sett ut om Churchill aldrig hade kommit tillbaka från detta politiska fiasko? Svaret på denna kontrafaktiska fråga skiftar givetvis beroende på om du håller dig till den materialistiska eller till den mer idealistiska historietolkningen. Men faktum är att under 1940 var Churchill, då som brittisk premiärminister, ganska ensam i kampen mot den nazityska Hitlerregimen som då dominerade den europeiska kontinenten. Vad hade hänt om andra krafter, inte lika hårdnackade och tjurskalliga i sitt motstånd, hade styrt i England vid denna tid? För det fanns ju sådana krafter också, som var beredda att börja förhandla med Hitler och därmed förklara sig besegrade och hela den europeiska förlorat till totalitära regimer. Ni som sedan hävdar att det var Stalin och Sovjetunionen som besegrade Hitler och att Storbritannien spelade en marginell roll, för att anknyta till en aktuell debatt, får nog titta tillbaka på historien igen och fundera på hur det andra världskriget började och hur Hitlers erövringar möjliggjordes innan ni återigen hävdar sådana ideologiska vanföreställningar. Hade Stalin haft "goda" intentioner hade det andra världskriget aldrig behövt bli så omfattande som det blev och utgången hade kunnat bli betydligt vackrare ur ett demokratiskt och frihetstänkande perspektiv för stor del av Europas befolkning än vad som blev fallet. Sedan är inte ens jag så naiv eller idealistisk i min historiesyn att jag tror att Churchill ensam räddade Europa från diktatur men det antar jag att ni förstår.

Om detta ger inte Harvey något svar och jag är inte säker på om hon håller med mig om detta men det är inte heller någon historisk avhandling det handlar om utan om ett musikaliskt mästerverk. Tankarna kom dock upp när jag återigen började lyssna på denna platta som egentligen är den första skiva med Harvey som jag verkligen fallit för. Hennes alltid lika dramatiska, pretentiösa och till stor del teatraliska framtoning, som för tankar till artister som Tom Waits och Nick Cave och till viss del bidragit till att jag inte fullt ut orkat med hennes tidigare plattor, lämpar sig utmärkt för att ta sig an storslagna teman likt det brittiska imperiets sönderfall, även om det i första hand handlar om en personlig uppgörelse med sitt hemland än om något som skulle kunna kallas allmängiltigt. Det finns en spänning och dramatik i albumet som gör att jag sitter fängslad, nästintill skrämd, under hela albumets speltid där soldaters upplevelser under de två världskrigen, berättade ur Harveys säreget skönsjungande stämma, får utgöra den röda tråden. Ljuva melodier och harmonier varvas med militära marschtakter, avantgarde och ångestladdade krigsskildringar där döden ständigt är närvarande. Harvey lyckas med konststycket, i gott samarbete med vapenbröderna John Parish och Mick Harvey, att göra förhållandevis lättillgänglig, fokuserad och framförallt vacker popmusik av det. Det är smått genialiskt och på många sätt välbehövligt. Det är inte alltid popmusik lämpar sig för att göra historiska skildringar men Harvey lyckas och för det krävs det en talang utöver det vanliga.

torsdag 27 augusti 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #13

#13: Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002)



Det är en väldokumenterad historia om hur det gick till när Yankee Hotel Foxtrot spelades in och sedan till sist gavs ut som album. Skivbolagstrubbel, interna stridigheter och en för tiden modern form nedladdningsproblematik föregick albumets ankomst, vilket gjorde det för många musiknördar älskvärt redan innan plattan hade anlänt. Jag vet inte så mycket om allt detta och finner väl inget djupare intresse i det hela. Jag kan bara konstatera att det här är något av det bästa jag hört från Jeff Tweedy under hans långa karriär som utöver Wilco innefattar banbrytande alt-countrygruppen Uncle Tupelo, diverse soloutflykter och den alternativa "supergruppen" Golden Smog.

Albumet är unikt i sin skeva och nästintill spöklika ljudbild vars produktion tillskrivs Jim O'Rourke. Det gnisslar och och skaver omvartannat men helheten hålls hela tiden ihop av utsökt hantverksarbete när det såväl gäller låtskrivande som musicerande. Den utgör en perfekt mix av alternativt svårmod och bitterljuva, träffsäkra popdängor. Albumet toppas av den smått fantastiska låten Jesus, etc. Det här är ett album som storbolaget Reprise nog har ångrat att de nobbade i sista stund.


söndag 23 augusti 2015

Lite mer Rateliff & The Night Sweats

Vi tar en musikvideo till med Nathaniel Rateliff & The Night Sweats. Sam Cookes ande vilar över denna musik och jag ser inget som helst fel i det.

Nathaniel Rateliff & The Night Sweats

Nathaniel Rateliff har gjort sig ett namn inom den alternativa folkrockkretsen. Som en tillbakalutad skäggtrubadur i sann Bon Iver-anda. Jag har gillat hans tidigare plattor och har lyssnat en del på främst Falling Faster Than You Can Run som kom för något år sedan. Nu är han dock aktuell med något helt nytt tillsammans med kompgruppen The Night Sweats. Rateliff visar prov på att vara en energisk soulsångare som besitter fler strängar på sin lyra. Kanske inte nyskapande men fantastiskt roligt och bitvis riktigt bra. Det här skulle jag vilja uppleva live.

måndag 17 augusti 2015

Sommarens countrykvinna #4: Kacey Musgraves

Här är en berättelsen bakom en av Kacey Musgraves finare bitar på albumet Pageant Material som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Visar lite hur countryartister jobbar med sina låtar. En tradition fler skulle kunna lära av.

Sommarens countrykvinna #3: Lindi Ortega

Ett liveklipp med Lindi Ortega där hon framför låten Ashes som inleder den trivsamma plattan Faded Gloryville som jag skrev om i ett tidigare inlägg:

Sommarens countrykvinna #2: Ashley Monroe

Detta är min direkta favoritlåt från Ashley Monroes senaste platta The Blade som jag skrev om i ett tidigare inlägg. En låt som etsar sig fast och skapar känslan av att kunna bli en riktig honkytonk-klassiker:

Sommarens countrykvinna #1: Kasey Chambers

Ett av de lite mer skramligare spåren från Kasey Chambers platta Bittersweet som jag skrev om i tidigare inlägg.


No Women, No Country - Kacey, Kasey, Ashley och en till.

När vi ser tillbaka på sommaren 2015 med en historisk backspegel till vår hjälp kommer vi alla att tänka på ett och samma fenomen: Countrykvinnor. (Vi bortser från allt trubbel med krigshärjade områden, valutakriser, tiggeri och ett skenande debattklimat och kryper istället in i min lilla musikvärld där nörderi, istället för demokrati, är det rådande styrelsesättet). För aldrig har det kommit fram så många starka album med countrykvinnor på så kort tid. Eller? Vill inte stå till svars för detta påstående med bestämdhet men faktum är att under den senaste månaden har artister som Kacey Musgraves, Kasey Chambers, Ashley Monroe och Lindi Ortega kommit med nya, starka album som samtliga är väl värda att lyssna på. Med undantag för Musgraves har jag dock bara hunnit lyssna på dessa plattor via Spotify och då känns de ju liksom inte på riktigt och i Chambers fall är inte samtliga låtar tillgängliga. Men jag vet att i de flesta normala människors liv är detta inget större problem.


Kacey Musgraves Pageant Material är den av dessa fyra plattor som lär få mest uppmärksamhet i Sverige. Inte minst på grund av hennes hyllade föregångare; Same Trailer Different Park. Uppföljaren lever upp till de högt ställda förväntningarna. Skickligheten i framförandet går inte att ifrågasätta även om jag personligen kanske skulle önska mig något mer överraskande material. Det känns som om man får det man förväntat sig, vilket visserligen kan vara gott nog när melodier och framförande är lika träffsäkert och proffsigt som i detta fall. Och att Willie Nelson medverkar gör ju det hela lite roligare.


Kanadensiska Lindi Ortega känns till viss del som samma andas barn som Musgraves men med en lite mer ruffig framtoning. I jämförelse med Musgraves är inte allt lika väl genomtänkt och proffsigt. Plattan spretar lite mer och emellanåt skaver det lite i kanterna men helheten hålls ihop av hennes alltid lika fängslande röst. Och till viss del bjuds man på en mer händelserik och intressant resa än hos Musgraves. Jag gillar plattan, minst lika mycket som den två år gamla Cigarettes & Truckstops som blev en personlig favorit. Dock stör det mig att låten Tell It Like It Is (inte en Nevilles-cover) får mig att gå att nynna på en 20 år gammal dänga med Nick Borgen. Men det är ju knappast hennes fel.



Kasey Chambers tillhör en rutinerad artist i sammanhanget. I ärlighetens namn är hon kanske den främsta orsaken till att countrymusiken nådde min musikaliska sfär i slutet av 90-talet. Hennes debut The Captain blev en favorit såväl för mig som för stor del av den svenska kritikerkåren. Hennes efterföljande karriär har dock inte fått samma uppmärksamhet annat än i hennes hemland Australien där hon tillhör de främsta inom roots/folk/countrymusiken. Hade hon varit förankrad i de amerikanska sydstaterna hade hon säkerligen varit ett större namn, kanske i paritet med Allison Krauss. För likt flertalet av hennes skivor på 2000-talet är Bittersweet en lyssningsvärd historia. Plattan släpptes i Australien för något år sedan och har där redan hunnit belönas med priser och utmärkelser. Men till Europa och USA lanseras den först nu. Det är den första skivan Chambers släpper efter separationen med Shane Nicholson som hon gjort ett par riktigt bra duettskivor tillsammans med. Tonläget på denna platta är i hög grad präglad av denna händelse. Som alltid har Chambers en röst som får mig att smälta. Ibland faller hon in i lite väl upptrampade spår men med bitterljuva melodier och en röst som både utstrålar opolerad säkerhet och själfull desperation kan jag inte låta bli att lyssna lite mer. Dessutom är variation större mellan låtarna än vad som varit fallet på hennes tidigare plattor.



Ashley Monroe fick ett genombrott med den föregående plattan Like a Rose och har tidigare varit medlem i den framgångsrika trion Pistol Annies. Hon är kanske den mest talangfulla av dessa fyra countrykvinnor och har potential till att bli en av de större på Nashville-scenen. Till skillnad från Chambers och Ortega har hon också rötterna förankrade i rätt mylla. Knoxville, Tennessee är hennes uppväxtstad och med släktskap på pappans sida med medlemmar i Carter Family så finns det mycket country i blodet. I likhet med sin vän Miranda Lambert, rör hon sig emellanåt på de allt för breda musikaliska vägarna för att jag ska hålla intresset vid liv hela vägen och ta till mig av musiken till fullo men precis som hos Lambert blir det emellanåt fantastiskt bra när hon tar en avstickare på något sätt. Och till skillnad från Lamberts senaste platta, Platinum, så lyckas Ashley Monroe hålla ihop helheten på ett bättre sätt och skapar ett album i ordets rätta bemärkelse. Med låtar som I Buried Your Love Alive och Dixie så kommer denna platta att leva vidare i mitt medvetande på något sätt under lång tid.

Det var en kort summering av sommaren 2015. Lägg där till Jason Isbell stabila uppföljare så går det att konstatera att sommaren har varit god. Trots vädret.

fredag 14 augusti 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #14

#14: Grandaddy The Sophtware Slump (2000)



Jag vet inte om jag egentligen fattar så mycket av Jason Lytles, centralgestalt i Grandaddy, texter. De är surrealistiska och märkliga och för att verka smart låtsas jag fatta. Men innerst inne har jag svårt att förhålla mig till texter som handlar om nedgångna och alkoholiserade androider. Men musiken är samtidigt så bitterljuvt vacker att jag inte kan motstå den från första gången jag hörde den. Inte minst i låtar som He's Simple, Hes Dumb, He´s the Pilot och Miner at the Dial-A-View. 

Grandaddys andra fullängdare kom samtidigt som det skedde ett visst trendbrott inom pop- och rockmusiken i början av detta millenium. Under nittiotalet hade Seattle-rocken, britpopen och sedan den LoFi-doftande indierocken varit stilbildande. Alla hade gemensamma drag av att ta avstånd från 80-talets syntetiska glamour och 70-talets progressiva arenarock. Men när Radiohead började ta steg från den givna mallen och grupper som Mercury Rev och Flaming Lips började hyllas så gav det utrymme för artister som åter vågade inspireras av Pink Floyds plattor efter Syd Barrett, Yes och ELO samtidigt som de höll sig till indierockens sparsmakade estetik. Kanske är det bara jag men visst finns det vissa gemensamma drag mellan The Sophtware Slump och Pink Floyds Animals där det naturromantiska och traditionen förenas med det högteknologiska och moderna?

Grandaddy gjorde i alla fall låtar som frångick treminuters-mallen och gjorde ett tematiskt album som banade väg för kommande grupper att det var okej att ta ut svängarna även på detta progressiva sätt. Det finns givetvis något symboliskt i att Jason Lytle poserar med en cowboyhatt och en synthesizer på albumets baksida. Men det kanske var främst för mig personligen detta album komma utgöra en viktig brygga i mitt fortsatta sökande i vidare musikaliska landskap.

fredag 7 augusti 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #15

#15: Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)



Ju högre upp jag kommer på denna smått löjliga, men ack så rogivande, lista över detta århundradets bästa album desto svårare har jag för att inte bli personlig. För visst är det oftast så att de bästa och viktigaste pop- och rockalbumen i ens liv är kopplade till en levnadsfas eller en händelse? Jag har dock som avsikt att inte bli vare sig allt för personlig eller privat på denna blogg. Det finns flera skäl. Dels att det inte är av allmänintresse och ett annat är jag alltid har med visst förakt läst recensioner av professionella musikjournalister där de hänger ut sitt privatliv vilket förtar ens egen upplevelse av musiken. Jag minns till exempel fortfarande en recension i tidningen Pop för ett par decennier sedan som var skriven av en av våra mest inflytelserika popjournalister om ett nytt album med Tindersticks. Det var skrivet som ett kärleksbrev till en före detta flickvän och den kom under lång tid att stå i vägen för min förmåga att uppskatta musiken. Recensenten satte sig själv i fokus istället för musiken. Många verkar onekligen gilla det men för mig slår det fel. Så därför ska jag inte göra detsamma även om jag vet att jag inte påverkar särskilt många människor via denna blogg och kan knappast likställa min inverkan med Sveriges genom tiderna bästa musiktidning. Det hela blir lite fånigt som jämförelse men hoppas ni som läser förstår min poäng.

Jag inser dock samtidigt hur svårt det är att beskriva viss musik utan att falla till det personliga och i värsta fall det privata. Det gäller inte minst Christian Kjellvander. Så jag nöjer mig med att skriva att Kjellvander är en fantastisk låtskrivare och artist. I Saw Her From Here/I Saw Here From Her är hans bästa album, visserligen i hård konkurrens med hans övriga soloalbum. De har alla sina höjdpunkter som är väl värda att uppmärksamma. Men detta album är på många sätt unikt i sitt slag även vid en internationell jämförelse. Dock är det möjligt att jag har svårt att förhålla mig helt objektivt i frågan.

tisdag 14 juli 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #16

#16: Sixteen Horsepower Folklore (2002)



Gothcountryns okrönte kung, andlige ledare eller profet, kalla det vad ni vill, heter David Eugene Edwards. Tidigare centralgestalt i Sixteen Horsepower och numera verksam under namnet Wovenhand. Under hans karriär har han med sin musik förenat influenser från  Joy Division och The Gun Club med Hank Williams och The Carter Family. Gruppens musik skulle kunna beskrivas som om The Louvin Brothers befinner sig på industrisemester i Tyskland med Leonard Cohens ande som medresenär.

Folklore skulle bli gruppens sista album, åtminstone till dags datum (jag hoppas fortfarande på en återförening), innan de splittrades och gick vidare med diverse soloprojekt. Att splittringen var på gång kan eventuellt synliggöras med att stora delar av detta album består av tolkningar av andras låtar och traditionell folkmusik, vilket titeln antyder till. Men å andra sidan är det något som Edwards alltid har ägnat sig åt. Alltifrån Bill Withers till Creedence och Bob Dylan har han gett sig på med både finess och värdighet.

Men gruppens allra bästa egenkomponerade låt finns här, Hutterite Mile. En låt jag kan lyssna på i oändlighet utan att bli mätt.  Den har evigt liv. Så ödesdigert vackert att man blir tårögd. Lägg därtill en rad tolkningar av traditionell amerikanska folkmusik som Single Girl, Sinnerman och Hank Williams Alone and Forsaken och du får ihop ett fantastiskt album som blev en vacker svanesång för en grupp som aldrig kan få för mycket uppmärksamhet. Albumet blev gruppens mest nedtonade och tillbakalutade vilket gav en fingervisning om var Edwards fortsatta musikaliska utveckling skulle ta vägen under det efterföljande decenniet. Det tog mig tid att komma in i Edwards musikaliska universum men när jag väl var där har jag aldrig tagit mig därifrån.